onsdag 25 november 2009

PAPPA 60 ÅR

Det här brevet är till dig pappa. Det är svårt att förstå vad du upplevt och gått igenom. Du skulle aldrig döma en annan människa eller säga att dennes problem är för små. Jag har alltid varit pappas flicka. Att ha sett dig våndas i sjukdomen alkoholism har en varit berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Det har gjort ont, men det har också gett mig positiva erfarenheter jag tagit med mig igenom livet.'Jag vet inte riktigt vad jag ska börja faktiskt men vill säga, trots att det är din 60årsdag och jag ger dig mina härligaste gratulationer, så känner jag att dina 7 nyktra år ligger mig varmare kring hjärtat

Den 2 juni knöt vi ett band som ingen kan klippa av. Nu har det förflutit mer än fyra år sen jag insjuknade i en akut psykisk ohälsa. Jag känner mig närmare dig än någonsin. Vi har en förståelse till våra sjukdomar som ingen annan har. När jag var som sämst så fanns du där i soffan. Vi åt ostbågar, drack cola och kollade på Carola. Ibland somnade jag för jag var så slut men när jag vaknade satt du troget kvar vid min sida. Tålmodigt. Väntande. Och skönt. Du har egenskaper som få människor har. Din personlighet är Du en av de snällaste som finns. Det som imponerar mig mest är din intelligens. Din kunskap om historia, geografi och politik är enorm. Jag kommer ihåg när du rätt nyligen kastade åt mig en världsatlas och sa: Du är den mest beresta inom familjen men vet inte på kartan var du varit.” Jag, som inte delar din kunskap om geografi, blev glad när vi gick igenom atlasen tillsammans. En annan egenskap jag tycker om är ditt sätt att dagligen ta hand om farmor. Ibland känner du dig underskattad i det, men jag vet att du gör det för att ditt hjärta är gott. För att du älskar farmor över alltannat. Det är ditt sätt att ge tillbaka.

Pappa; Du är Du — Du är äkta. Jag älskar Dig!

Grattis på 60årsdagen och till Dina 7 nyktra år.

Må de blir flera!

lördag 7 november 2009

Lagom är bäst?

Helt plötsligt när jag fingra över agendan inser jag att det är jag som drar igång eventuella planer. Att det är alltid jag som frågar om eventuell lunch eller förbereder en maskerad ett par månader innan dess evenemang. Låt gå för det, att jag är”igång-dragaren”. Men när det börjar knaka och brista i relationen för att det är jag som ”leder” den då säger jag – that´s it! När den börjar bli obefintlig så orkar jag inte dra lasset själv längre. Jag är den utmärkande ledartypen. I hela mitt liv har jag tyckt det varit en bra sida men nu har jag börjat inse att den sackar ner mig.


Jag tänker sluta opponera mig som följeslagare i att föra ett krig mot svartsjuka pojkvänner. Tänker heller inte acceptera att vänta på avtalade möten än max 10 min. Att komma sent är oartigt. Att inte meddela är oacceptabelt, och att inte ha en bättre ursäkt än att skylla på någon annan är inte okej. Jag har tröttnat på att min tid skulle vara mindre värd. Jag tänker ta dagen som den kommer och inte planera så förbannat mycket. Framförallt ska jag lära mig göra det JAG VILL för stunden. Ordet nej ska bli en enklare vana. JAG ska bli en underbar ovana!

Så det så – och that´s it!