Ett förhållande. Ett förhållande som varade i 5 år som innehöll kärlek och krig. Kärlek som var stark men splittrades p.g.a. ett krig av relationer runt i kring. Vi kunde inte påverka många faktorer. Och det vi kunde påverka sved i våra hjärtan varje gång vi försökte få ett svar på alla frågor. Två underbara barn som slets mellan hopp och förtvivlan. Gud vad jag kan sakna dem ibland. Allt som var så fel då, känns så rätt idag. Jag är en ny Cecilia och hanterar saker helt annorlunda. Vi träffades helt enkelt fel tid i livet.
Jag vet inte hur du har det idag. Jag vet bara att du är förlovad och driver eget företag. Jag antar att du är lycklig. Och ingen, ingen önskar dig mer lycka och välgång än jag. Du är så fruktansvärd värd det.
Jag vet bara att jag inte upplevt den kärlek som den jag kände till dig. Ingen har påverkat mig eller kommit mig så nära. Ingen har någonsin kommit in i mitt innersta som du gjorde. Det var en hel fantastisk känsla. Efter vår separation har jag blivit rädd för att släppa in någon. Jag vet att jag valde att gå, jag vet också att valet var rätt. Men det förändrade ingenting av den kärleken som fanns inuti mig. För när allting kommer omkring så inser man att rätt och fel har inget med känslor att göra.
Jag är klar med vår separation och har gått vidare, men jag vet inte om jag någonsin kommer känna det som jag kände för dig, och det skrämmer mig. Det som började så rätt, slutade så fel…
You were my only truly love.
