söndag 15 juli 2012

Det finns en mening att våra vägar korsades...


En glad Patrick ute i vacker natur
 Namn: Patrick Backelin

Ålder: 41 år
Familj: 3 barn
Yrke: Inköpare/Säljare
Intressen: Träning inom alla former


Efter 8 års vänskap och en tid som tickar på har Patricks och min vänskap blivit tätare med åren. Jag tvivlar aldrig någonsin vem jag ska höra av mig till när livet känns svårt. Patrick lär mig att låta saker få ta sin tid och att om jag accepterar min situation och sjukdom kommer jag ha lättare att leva med den. Redan vid första gången vi träffades insåg jag att det var något speciellt med honom, själv kallar jag honom unik. Jag har aldrig mött en människa med hans värderingar och syn på livet. Att presentera Patrick vore för mig helt omöjligt efter allt vi delat men jag kan beskriva honom som otroligt ödmjuk med ett tålamod till himlen och tillbaka.


Den här texten tillsammans med min bok, är mitt sätt att hedra honom när han höll mig i handen under mina svåra år. Det är också tack vare Patrick ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” blev skriven. Han har hela tiden inspirerat mig att publicera mina texter. Framför allt så har Patrick uppmuntrat mig att stå med båda fötterna på jorden. Han är den vännen jag skulle gå igenom eld för, som andra gör för sina barn. Tack vare honom fick jag en andra chans i livet och med den chansen bär jag på värderingar jag aldrig skulle haft om jag inte hade träffat Patrick. Jag lever helt annorlunda idag för Patrick har lärt mig en viktig sak som inte existerade i mitt liv innan jag insjuknade. Och det är, att jag ska lyssna på mitt hjärta…

Här är Patricks berättelse:


Jag träffade Cecilia via Internet eller man kanske ska säga mitt jobb då hon behövde Internet vid sin flytt. Det var för flera år sedan och jag fann snabbt att hon var en snäll tjej och lätt att prata med. Vi umgicks ett tag och sedan rann det väl ut i sanden men vi hade ofta kontakt och chattade på nätet via MSN.


I samband med att hon blev sjuk pratade vi mer och det gjorde att tilliten ökade mellan oss. Hon pratade om sina problem och jag pratade om mina, allt via Internet. När Cecilia var som mest dålig och började prata om att ta sitt liv var det jobbigt att inte känna att jag kunde nå fram i alla lägen och jag hade en känsla av maktlöshet. Allt var så mörkt i hennes värld, det fanns inga ljuspunkter. Jag chattade med henne långt in på nätterna för att hon skulle ta igenom sig sina tankar. Sedan bad jag henne lägga sig och sova och logga in dagen efter så jag visste att hon fanns där.

 
Jag fanns hela tiden för henne så hon hade någon att prata med. Jag tror inte vår kontakt hade varit lika nära om inte Cecilia insjuknat, men det är bara vad jag tror. Den hade i alla fall inte varit lika intensiv. När hon blev bättre hjälpte jag henne ekonomiskt att åka på en skrivarkurs i Venedig. Jag vet att hon brinner för sitt skrivande. Hon mådde bättre då och jag kände att sjukdomen gett henne en osäkerhet och jag tyckte att hon behövde ett miljöombyte. Med ny miljö och sitt skrivande kanske osäkerheten skulle lägga sig något.
För att Cecilia skulle komma framåt tyckte jag att hon skulle jobba med sitt kontrollbehov och ta en dag i taget, att låta saker ta sin tid.


Jag märker när hon har ett hypomaniskt eller början på maniskt skov. Sms:en kommer tätare, blir flera och det blir mycket missförstånd mellan oss. Cecilia blir då också mer krävande. Idag förstår jag sjukdomen bättre och kan också då förstå varför Cecilia blir så.


När hon blir deprimerad hinner jag inte märka det då hon berättar det själv. Idag har hon inte de självmordstankar som hon plågades av får några år sedan, men då, visst var jag rädd och kollade på nätet för att se vad hon höll på med.


Jag visste inte vad bipolär sjukdom var för något. Det är något Cecilia berättat själv när hon fick diagnosen, om hur det kan vara, så jag vet bara till en viss del hur det fungerar.



Patrick fortsätter njuta av natur med promenad

Vår relation går i vågor. Nu har vi haft tät och i princip daglig sms kontakt i närmare ett halvår. Cecilia vet att hon kan höra av sig till mig. Hon säger också att jag har räddat hennes liv men jag ser det inte så. Jag bara fanns där för att hon skulle ha någon att prata med. Kanske förstod jag inte hur allvarligt det var men visst kollade jag till datorn extra många gånger under den perioden. Det jag tror Cecilia har tagit med sig av vår relation är att tänka mer positivt. Jag vill att hon ska tro på sig själv, att hon klarar mer än vad hon tror, bara hon tar det lugnt. Att jag motiverat hennes skrivande och att det finns en morgondag vilket jag också jag sagt till henne, är något jag upplever att hon tagit till sig.






Patricks hälsning till läsarna:
Ta hand om varandra ... alla kan ibland behöva en hjälpande hand.


Tack Patrick för att Du fanns där. Din omtänksamhet och utsträckta hand gjorde att jag klarade av att fortsätta leva!


fredag 13 juli 2012

VILKEN FANTASTISK RECENSION!

"Med mitt liv i mina händer - att leva med bipolär sjukdom" är skriven på ett lättillgängligt och pedagogiskt språk, den visar på stor insikt i omständigheterna kring hur det är att leva med psykisk ohälsa och en del goda exempel på psykiatrins sätt att arbeta.



Cecilia beskriver sin sjukdom och sitt liv på ett personligt och engagerande sätt. Hon använder även journalanteckningar för att beskriva psykiatrins bild av hennes sjukdomstillstånd vilket ger ytterligare en dimension av problematiken kring just bipolär sjukdom.


Smärtan, ångesten, mediciner som fungerar och inte fungerar, kampen i vardagen, utsattheten, godtyckligheten och beroendet av andras välvilja, kasten mellan hopp och förtvivlan, framstår med tydlig effekt i hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, såväl för den drabbade, anhöriga/närstående men även för andra såsom t.ex. arbetsgivare, arbetsförmedlare, F-kassa och andra berörda.


Jag och min fru Birgit kan varmt rekommendera denna bok. Vi har 32 års erfarenhet av att ha levt med psykisk ohälsa som patient F och anhörig B."


–Flemming och Birgit Hansen

onsdag 4 juli 2012

Min hyllning till min bästa vän Malin

Till min älskade ”Såpis” från din ”James” 2012-07-04


Som jag sagt förr, jag kommer nog aldrig blogga om Adam tar över All sången och det ska heta Alsing på skansen eller varför drottning Silvia brukar ha servett på huvudet till sin folkdräkt. Heller kommer det inte bli så mycket åsikter om att Glenn Hysén har bytt blöja på Sveriges berömdaste bakdel. Mode? Nä, jag har min egen stil. Framför allt har jag min egen stil att välja vänner. När jag träffade ”min” Malin föll jag pladask. Åtta år senare finns det inte en man eller någon annan som kommit oss emellan. Vi har diskuterat vilt, men aldrig storbråkat. Äntligen någon som avskyr kärringtjafs, telefonprat och falskhet. Man kan säga att vår djupa vänskap var kärlek vid första ögonkastet…

Jag kommer inte ihåg vår första riktiga träff men det första mötet var när hon körde hem hennes kompis som också blivit min vän från krogen. På den tiden som nyseparerad hade jag så mycket vänner att jag inte hann med mig själv.

Jag & Malin i Bulgarien för ett par år sedan. Vi har svaghet för godsaker

När vår vänskap utvecklades mötte jag en lugn tjej med stort tålamod som var och fortfarande är otroligt taskig på att hålla tider, alltså min totala motpol. Vi hade samma råa jargong och jag vet att Malin ofta roas av min humor.

Malin själv fick mig att landa mera och bli lugnare.

 

Efter något år insjuknade jag i svår depression som sedan resulterade i diagnosen bipolär sjukdom. När jag efter ett par år hade krafsat mig upp ur de värsta självmordstankarna insjuknade Malin i depression och senare kunde man se att även hon hade diagnosen bipolär sjukdom. Även om vår sjukdomsbild ser helt olika ut och vi hanterar sjukdomen inte likadant så har vi en förståelse för varandra ingen annan har. Många kan tro att vi lärde känna varandra via något kontaktnät angående bipolaritet, men så är alltså inte alls fallet.
Vi öppnade dörrar för andlighet och har fått veta på flera sådana håll att vi är själsvänner som ska hålla hårt i varandra. En bekräftelse på något vi redan visste.



Malin i Bulgarien med mina solbrrillor - dela alltid lika:)
 Vi har under de här åren gjort korta resor, åkt utomlands eller bara tagit promenader och en sväng på stan. Vi har gjort lumpen tillsammans, gnällt över karlar för att sedan hylla dem ett par dagar senare. Vi har festat otroligt mycket och har haft så kul och kommer förhoppningsvis fortsätta att ha det trots att vi kämpar med vår hälsa.


Malin har en mjuk personlighet. Vi delar samma uppfattning om att livet inte går ut på att skaffa barn och leka kärnfamilj samt har samma förkärlek till djur.
 Jag kan lägga mina problem i hennes knä och hon sina i mitt, utan att det känns betungande för någon av oss. Samtidigt är fullständiga motpoler på många vis. Hon har tålamod, det har inte jag. Hon är lugn medan jag är impulsiv. Malin har lång startsträcka till förälskelse och jag kan bli blixtförälskad på en gång. Malin dejtar när hon är singel, jag skulle aldrig i mitt liv kunna göra det.


Hur kan då vår vänskap vara så bra? Jag tror att både i vänskaps- och kärleksrelation ska man vara varandras motpoler för att lyfta varandra. Det viktigaste är att grundvärderingarna är detsamma och det är det för oss. Vi blir aldrig osams eller behöver fundera om man gjort något fel. Vi ventilerar ständigt livets frågor och nöjer oss med att ha olika åsikter ibland. Vi har bägge en enorm självdistans och kan skratta åt oss själva.


Malin har förmågan att lära mig att sluta vara så självdestruktiv och hård mot mig själv. Hon får mig också att landa med bägge fötterna på jorden när jag försvinner iväg i min impulsiva värld.
Jag är hennes transportsträcka liksom hon är min. Däremot är min kortare än hennes. Trots våra egenskaper och vissa motpoler känns det som vi känt varandra i ett tidigare liv, vilket vi säkert har.


Jag och Malin festar hemma hos mig...
Vi har också ett eget motto som är: ”Om man inte kan berätta allt och lita på sin bästa vän, ja vem ska man då vända sig till?”






Tack Malin för att Du finns i mitt liv!
♥ ♥ ♥ I love you ♥ ♥ ♥



 Sommaren 2006 - We are Invincible ;)

"Invincible – one love supreme
Unbreakable – one land of dreams

Two hearts unite – insatiable
This love tonight – invincible
I’m always on your side"
/ Carola

William
Malins nye ”pojkvän”
Själv är jag moster och Gudmor

måndag 2 juli 2012

Stockholms stadsbibliotek - hur har lilla jag redan nått dit?!?

Jag satt en sömnlös natt och mejlade lite bibliotek för försäljning av min bok. Idag fick jag ett svar:

"Hej! Boken har redan köpts in på Stockholms stadsbibliotek. Jag ser att två personer står i kö till den."
Med Vänlig Hälsning 
Maria


Jag vet inte vad jag ska säga längre...mållös