Närhet.

Kommer du ihåg solen och asfalten där vi satt en gång? Du frågade om min sjukdom. Sakta öppnade jag mig.

Du såg att jag inte var glad över sättet du tagit del av informationen om mig. Jag delade rädslor med dig som ingen annan ens varit i närheten av. Du skrapade lite lätt på din tatuering nere på benet och berättade om din relation till din pappa, hur du levt och hur du lever idag. Du sa att du inte trivdes med livet och skruvade på din förlovningsring.

Du kisade i solskenet och såg på mig. Dina ögon såg rakt in i min osäkerhet. Vi log mot varandra.
Där och då startade vi något som vi än inte sett slutet av.

Ett par dagar senare visade du mig din tatuering du gjort. Jag drog ner din t-shirt och skymtade den vid din nacke. Skrapade lite lätt på den och du ryste av välbehag. Det behövdes inte mycket för oss att komma nära. Trygghet, det är vad vi delar. Stabilitet och humor är det vi har. Kärleken växer mer med det avståndet som finns emellan oss idag.

En dag ringer du, den dagen finns jag här…