Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!

De flesta tjejer växer upp med en barn längtan med Svensson kittet. Men när tiden går och de närmar sig 35-40 års åldern slår det dem: ”Jag har alltid tänkt skaffa barn men jag har inte tagit tag i det än.” Och ibland är det för tidigt i deras förhållande att ens ha den konversationen men det är för sent i deras liv att inte ha den. Borde man straffas för att inte vilja ha barn?


Hej då bebis. Vad mer står på menyn? Det finns mer att upptäcka i livet som inte inkluderar barn. Hur skulle det se ut? Jag har valt sex framför barn. Jag har valt resor, bekvämlighet och otroliga äventyr. Jag har valt vilda fester och lägger mig när jag vill, om jag vill och går upp om jag har lust dagen efter. Jag kan pinka mitt eget revir hemma. Jag har total frihet.

Jag har aldrig tänkt tanken att jag ska ha barn, det har inte funnits på min världskarta, men nu helst plötsligt kommer det. Om det är ålder eller hormoner vet jag inte. Men det händer ibland att jag undrar om det är något jag borde ta tag i och fundera över? Jag är 35 och tiden är något knapp. Jag har inget förhållande i dagsläget och när det väl kommer - när är det för tidigt i ett förhållande att prata barn om klockan tickar – när är det rätt tid? Det är en konversation jag inte ens vill föra med mig själv.

Men om jag verkligen velat ha barn, har jag inte haft det nu? Jag menar, jag ville bli yrkeschaufför så det blev jag. Vill jag färga håret för tusentals kronor så gör jag det. Vill jag skriva min bok så gör jag det.

Och om jag skulle träffa den perfekte mannen så är det inte säkert att han vill ha barn. Varför ska jag ge upp en man för ett barn jag inte vet om jag vill ha? Eller kanske rent utav tio år senare anklagar jag mannen för att han inte älskade mig tillräckligt mycket för att kompensera att jag inte fick barn?

Är det lika fantastisk att vara mamma som alla påstår? Jag undrar om ordet ”borde” är något som plågar kvinnor. Vill vi ha barn? Eller BORDE vi ha barn? Hur skiljer man på VAD man kan göra och vad det BORDE göra? Och det här är en skrämmande tanke; det är inte bara grupptryck utan det verkar som det kommer inifrån.
Varför BORDE vi göra så mycket?

Jag kanske inte är en barnmänniska. Jag kanske bara är jag och är nöjd med det. Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!