MED ELLER UTAN VÄRDE?

"Du ser ju själv, hon ser inte sjuk ut och att vara på puben och sjukskriven går minsann bra. Hon är en snyltare som bara lever på våra skattepengar. Vet du, här om dagen såg jag på Facebook att hon skulle shoppa i Stockholm. Orkar hon det kan hon för fan jobba. Jävla latmask!"

Min själ är trasig och det ser inte ni andra. Min sömn är utom räddning men du tycker inte jag ser trött ut. Min kropp är trött och slut på grund av det som är trasigt inuti. Det ser inte ni.
Ni ser inte om jag varit och shoppa att jag bryter ihop i sängen utmattad och måste sova hela kvällen. Ni ser inte att den glada tjejen på puben, faktiskt är glad för stunden, men kan knappt gå utanför dörren på dagar efteråt.

Jag medger, jag håller upp en fasad ibland av att se sprudlande glad ut. Varför? Jo för jag orkar inte med att förklara sådana som er. Inte ens de anhöriga som står mig närmast förstår men de respekterar mina behov och har lärt sig läsa av mig en viss del.

Jag är sjuk på ett sätt du aldrig kommer att förstå. Du kan lyssna, få svar men aldrig i din vildaste fantasi tänka dig eller ens sätta dig in hur det känns. Alla drömmar som gått i kras. Att jag inte kan planera vad jag ska göra imorgon, inte ens om jag ska äta hemma hos mamma, för jag vet inte vad jag har för dag imorgon. Jag vet inte om jag orkar äta ens.

Det är mig ni gett era skattepengar till. Tack så mycket! Men jag tackar också mig själv för jag har skattat med och att vi har en vård utan försäkringar, där alla har rätt till vård. Det ska vi faktiskt vara tacksamma över.

Jag är inte lycklig eller glad just nu. Livet funkar knappt, that´s it. I 9 år har jag accepterat denna sörja och gett allt och lite till samt självrehabilitera mig men det kommer alltid tillbaka, tätt, tätt ihop. Om det gått ett år emellan episoderna så vore det annat. Men jag lovar dig käre skattebetalare, jag ÄR sjuk annars skulle inte FK ge mig pengar. Din misstro får mig att må ännu sämre.

Nu börjar diskussioner och tankar om att jag kanske inte klarar av att jobba alls. Jag tycker om att jobba. Tänk på det när du går upp på måndag morgon. Jag skulle ge allt för att ha en stabil hälsa (jag behöver inte bli frisk, det är kroniskt, bara stabilt tack) och jobba utan att trilla tillbaka och må skit igen.

Jag undrar dock vad det är som gör att du känner dig mer värd att trycka ner mig som är sjuk? Jag kan lova dig att min psykiska ohälsa har gjort mig starkare än dig av det jag gått igenom. Det handlar inte om en svaghet, det handlar om en trasig själ.

Och om du kunde fixa den så du slipper dina funderingar så skulle ingen bli gladare än jag... Vem säger att du har ett större värde än jag?