Förflutna.

I min värld råder ständig utveckling och allt går framåt. Om jag står still en sekund hamnar jag efter. Men trots att jag strävar framåt och trots att det är frestande att aldrig blicka bakåt så lär det förflutna alltid återvända för att hälsa på.

Jag har sett dom som glömmer och förtränger det förflutna. Det är också dom som är dömda att upprepa det. 

Ibland kan man bara inte släppa taget om det förflutna. Ibland gör vi allt för att glömma det. Och ibland lär vi oss något nytt av det … det förflutna som förändrar allt vi vet … om nuet…

Forgive them even if they not sorry. Holding on to anger only hurts you, not them.

Satsa.

Hjärtat slår fort. Jag kan inte tänka, fingrarna domnar. Jag har satsat och nu är det upp till mig.

Det sägs att ju mer man satsar, desto mer får man tillbaka. Men jag måste våga ta en risk. Jag måste förstå att jag kan förlora allt. Om jag tar den chansen...om jag satsar klokt kan jag också bli överraskad av vinsten...

Lugnet.

När jag står på föreläsningen och publiken sitter på sina stolar, så försvinner all världens larm och oro. Lugnet hägrar, tiden går och jag slutar tänka. Under det ögonblicket känner jag mig fullständigt lugn.

Om någon frågar varför jag valde mitt yrke så svarar jag alltid likadant. Att få gå igång, att det är spännande att lära ut fördomfullsa ämnen men mest  är det lugnet.

Lugn är bara något tillfälligt. Det varar bara i några korta ögonblick. Och försvinner innan jag vet ordet av det.

Jag kan uppleva det när som helst. När en främlig är vänlig… När jag utför något som kräver total koncentration…Eller när jag utför en trygg, gammal rutin. Varje dag har lugna ögonblick. Knepet är bara att känna igen dem. Så jag kan välkomna dem. Leva i dem. För att til slut släppa taget om dem…

Sanningen.

När vi är på väg på något som är för hemskt att stå ut med då vill vi ändå ha en andra bedömning. Och ibland så bekräftar svaret våra värsta farhågor. Men ibland kan man förstå saken på ett annat sätt. När alla fått göra sig hörda och man har lyssnat på allas åsikter då hittar man äntligen det man söker. Sanningen.

Men det slutar inte med sanningen. Det är då man börjar om igen med helt nya frågor. 


När sanningen grävs ner så växer den. Den kvävs. Den samlaren sådan explosiv stryka att när den bryter fram, spränger den allting runt omkring sig.

Själslig Misshandel

Är det så här det ska vara? Är det så här det ska bli? Ställer jag mig verkligen rätt frågor? Varför ställa mig frågor överhuvudtaget? Svaren kommer aldrig ändå.

Att känna sig sviken i ett förhållande drabbar nog de flesta. Att vara ledsen när förhållandet tar slut eller en anhörig avlidit är helt naturligt. Men hur är det när jag blivit så totalt övergiven och står ensam med frågor som jag inte får svar på? Att gå igenom något traumatiskt, helt ensam, som jag egentligen delar till hälften med en annan människa? 

Jag ställer rätt frågor men får ändå inga svar och om jag mot förmodan får det, så är det brutala personangrepp som jag inte gjort mig förtjänt av. Sen blanda in människor och göra ett eget litet hat-tåg mot mig. Är det ett svek? Jag anser att det är värre, att det är en form av bedrägeri och själslig misshandel. Snacka om att bli märkt för livet.

När jag ligger där mitt i natten, ensam i min säng, då blir frågorna allt fler. En fråga ger genvägar till ytterligare två och så där fortsätter det tills jag har ett helt jävla släktträd i skallen och jag måste försöka plocka bort grenarna.

Så sköljer sorgen sakta över mig. Sorgen efter något jag aldrig hade önskat mig från början…

Sorg.

Sorg är något som alla känner.  Det är något vi har gemensamt. Men alla sörjer olika. Sorgen har fem faser. Faserna är olika för alla, men de är alltid fem. Förnekande. Ilska. Köpslående. Depression. Accepterande.

Vi känner inte bara sorg inför döden. Utan inför livet, inför förluster, förändringar. Och när vi undrar varför det måste vara så jävligt, göra så ont måste vi komma ihåg att allt kan förändras så fort. Det är så man överlever. När det gör så ont att man inte kan andas, är det så man också överlever. Om man kommer ihåg att en dag så kommer man på något osannolikt sätt att inte må så här längre. Det kommer inte göra så här ont.

När det är dags kommer sorgen till var och en på sitt eget sätt. Så det bästa vi kan göra, det bästa någon kan göra, är att försöka vara uppriktiga. Det jäkliga, det värsta med sorgen, är att man inte kan kontrollera den.  Vi kan bara släppa fram känslan när den kommer. Och släppa taget när vi kan.

Det värsta är att när man tror att det har gått över så börjar allt om igen…

Jag känner hela dig i mig när du är här...

Jag känner hela dig i mig när du är här.

Jag känner dina andetag, närkontakt och din själ.

Nu känner jag och ser hur du kämpar med vilken väg du ska ta.

Jag kan bara råda till att det finns inga rätta vägar.

Man följer med och går dit de leder en.

Inga rätt, inga fel. Känn bara av lugnet som sprider sig när vi ses.

Nästa ett decennium. Det är en lång tid.

Jag hade gett dig så mycket mer om inte sjukdomen tagit delar av mig.

Du fick lyfta mig så många gånger.

Det känns orättvist.

Jag skulle kunna slå saker i bitar just nu om jag ville, men det behövs inte.

Din tystnad pratar lika högt till mig när du är här, än när du säger något.

Jag vet vad du känner för mig, du behöver inte berätta.

Jag kämpade med dig och din jobbiga väg.

Jag gör det än för att du är värd det.

Du är en vacker själ med gott hjärta även om det blir lite fel ibland.

Om vi hade träffats idag har saker varit annorlunda men jag tror allt har en mening.

Vår mening var att ge varandra kunskap och lära oss saker vi

inte förstod förut.

Det är inga fel med det, tvärtom.

Tänk dig vad vi fått lära oss som andra går igenom livet utan att ha en aning om.

Men jag kan känna hela dig när du är här.

Ditt humör, dina känslor, allt vi pratar om.

Jag känner att ditt hjärta fortfarande slår för mig, liksom mitt för dig.

Det kommer vi aldrig komma ifrån. Det är kärlek.

Det är som vi delar ett och samma hjärta.

Inget kan bli vackrare än så… 

SINGEL BETYDER INTE ALLTID SÖKANDE

Singel. Varför ta folk för givet att man inte kan vara det självvalt? Leva ensam. 
Varför måste jag dela mina tuggleksaker när jag bor ensam och är kung över fjärrkontrollen? Kräsen, ja vad då skulle du nöja dig med second best?

Finns det någon som frågar varför de har ett kärleksförhållande? Eller varför de valt att ha det? Inte särskilt ofta. Men när man har levt ensam länge blir det någon slags rättighet i att fråga ”varför”. Får man inte välja längre? Jag menar, vi kan ju välja mellan minimjölk, lättmjölk, mellanmjölk och fetmjölk samt alla andra sorter. Varför kan då inte jag få bo och leva ensam? Jag vet att jag inte följer normerna och det tackar jag för. Men alla dessa jävla frågor… Googla ordet ”singel”. Där proppas det in i fejset om att jag minsann ska ha en karl genom dejtingsatjer och annan bedrövelse.

Det är alltid något som kränger på mig sin killkompis eller brorsa för en dejt. Till att börjar med så har jag aldrig dejtat och kommer aldrig göra det heller. Men när jag säger att jag trivs bra med livet som det är börjar folk att rota i mitt privatliv. Har jag blivit för kräsen? Eller är det för att jag är på grund av min diagnos? Svaret är jävligt enkelt; FÖR ATT JAG VILL!

Jag är inte beredd att ge upp mina damtussar i hörnet eller disken som växer. Jag vill heller inte ge upp att jag kan styra över fjärrkontrollen och dess innehåll på tv för att nästa dag spela Carola på max eller Metallica när jag dammsuger.

Ja jag är singel, men icke sökande. Jag lever inte ensam då jag har en katt och får ovillkorlig kärlek av. Nu ska jag renovera, köpa nya möbler och jag behöver inte kompromissa för denna gång bestämmer jag!

Den dagen HAN kliver in i mitt liv så bör han varnas om att tuggleksakerna är mina, men okej, jag kan väl kompromissa om självkontrollen … men That´s it!