I 19 år har du varit min stora tröst. Du har slickat bort
mina tårar och haft en tass på min kind. När våra pojkar avled var du kvar och
tog hand om mig. När jag förlorade min hälsa var du där som ingen annan varit. Matte
har alltid kallat dig för ”hjärtekrossaren” för oavsett ålder har du varit så
liten och nätt så alla har förälskat sig i dig. Jag har så svårt att beskriva
den du varit för mig och den personlighet du haft…
Nu var matte tvungen att hjälpa dig. Beslutet kan vara så
rätt men det är aldrig så enkelt. Jag ville vara en bra matte och ge dig ett
humant avslut. Jag har aldrig velat att de ska skära i dig eller ta prover när
du var så gammal. Veterinären och jag var överens. Du var inte frisk. Dina
organ slogs ner. Det blev mer bekräftat när narkosmedlet gick in i din kropp
och du somnade in på några droppar. Min rationella ådra vet att jag handlat
rätt men vem säger att sorgen förstår det?
Jag kom hem till en tom lägenhet idag. För första gången på
19 år! Jag har inte riktigt fattat vad som hänt än. Jag väntar på att du ska
komma jamandes för lite leverpastej. Dina skålar står kvar som det naturligaste
inslaget i lägenheten. Dina handikappanpassade saker påminner om när åldern
tog vid. Utrymmet bredvid min kudde lyser tomt.
Mitt liv har tappat mening min älskade fyrfotade dotter. Ta
hand om pojkarna där uppe. Jag kommer snart. Och du, glöm inte att spöka för
mig.
Nu är du uppe hos din brorsa Zoltan och kompisarna Foppa och
Kurran. Jag älskar dig min Selma. Min Selmovisch. Min honungsburk. Min
hjärtekrossare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar