Inför Årets årets 2015.

Om mindre än en vecka är det dags att publicera Årets årets 2015.

Är du nominerad? Vann du? 

Varje år kluddar jag ner ett nytt avstamp inför nästa år på ett positivt, negativt och humoristiskt sätt. Kanske har du vunnit en kategori. En kategori att skratta med. En kategori att känna sig stolt över. Eller en kategori där du pinsamt får svälja sanningen med svansen mellan benen. Det ska vara lättsamt och roligt samtidigt som att en del sanning får svida. 

Jag har inte många regler i mitt självbiografiska skrivande men det finns en grundregel; att aldrig hänga ut någon med deras fullständiga namn.

Den 1 januari publiceras "Årets årets 2015 ".

Du kan skratta, du kan gråta och absolut, du kan klaga...men inte till mig, because I don´t give a shit! 

Enjoy! 

Sluta Vänta - Lev.

Jag väntar på att livet ska bli lättare. Färre saker står på spel. Färre risker. Enklare. Men tänk om det inte blir det? Kampen för att övervinna det ena hindret efter det andra, det kanske bara är livet.

Det borde vara deprimerande att det aldrig tar slut. Att det inte blir lättare utan bara annorlunda. Det är inte deprimerande. Det känns som en lättnad. Livet är invecklat, det är inte lätt. Därför kan jag sluta vänta och bara leva...

"The people change. The common denominator is you"

Jag har inte sett ett klipp på tv:n om flyktingarna. Jag har heller ingen aning om vad som händer I Paris. Jag är helt enkelt inte intresserad och får heller inte ha en åsikt … så skjut mig!

För mig är det ganska lätt om vi sopar ihop allting i en grushög. Jag röstar självklart på ett parti som stödjer bättre psykiatrivård när jag lever med en kronisk sjukdom. Jag röstar självklart på ett parti som ger mig möjligheter att utvecklas på dom områden jag önskar...jag röstar..ja ni ser vart jag vill komma.

Det är för jävligt det som händer. Det är för jävligt att människor får stå ut med fruktansvärda saker. Jag kan aldrig förstå denna grymhet år 2015. Det är vi nog alla enade om.  Jag är inte oempatisk. Jag är inte rasist. Det är nämligen svårt för mig att bli det då jag i tonåren växte upp i ett område där 5 av 6 lägenheter i en portuppgång var flyktingfamiljer. Jag är en omtänksam person MEN jag står mig själv närmast. Detta innebär att jag politiskt följer partier som gynnar mina behov. Det innebär inte att jag är egoist och ni behöver inte gilla det… seriusloy…

Jag vill att min brorson/gudson ska ha en bra skola och uppväxt. Jag vill att min pappa ska kunna gå igen. Jag vill att mamma ska få en skön pension och jag vill ha min brorsa ska må bra. Jag vill att min bästa vän ska bli frisk. Det är där jag vill lägga pengarna och politiken.  Varför? För att jag står mig själv närmast – det gör du också.

Vad packar du först när något händer? Grannens sockor eller ditt ärvda diamanthalsband? Inget? Nej, för du står dig själv närmast och tar hand om dig och dina kära först. För det är så det ska vara. Sen räcker vi ut handen när vi tillsammans är som starkast utan att bli kallade egoister eller rasister. Simpel as that.

Sen får de ansvariga sluta med att bajsa i leklådan och kasta sand på varandra samt ordna upp det här kaoset på allvar.

Sometimes love just ain´t enough...

13 år senare efter juridiken, är jag fortfarande slav under familjerättsfrågor och följer det noggrant. Idag ligger den juridiska statistiken högt gällande separationer med barn. Snittet ligger på att man separerar 1,5 år efter man har skaffat barn. Jag sållar snabbt i mitt huvud och inser att jag bara känner ett par stycken vänner som lever i en kärnfamilj i min ålder. Menar jag då att vi ger upp för lätt? Ja personligen tycker jag det men det är inte min sak att värdera och döma vad andra tycker är lätt eller svårt.

Däremot tänker jag att man ska tänka till INNAN man sätter ett barn till världen. Enligt mig ska ett barn vara efterlängtat och gjort med kärlek men samtidigt tycker jag man ska ställa sig andra frågor. Hur ska vi fostra våra barn? Vad har du för värderingar, vad har jag för värderingar, hur får vi ihop dem till gemensamma värderingar? Vart ska vi bo? Hur ser det ut med skolor? Vad har vi för ekonomi? Religion? Jag skulle ställa oerhört många rationella frågor. Inte vänta två år in i ett förhållande och sen skaffa kids för att tro att det är pluttinuttigt med lite bajsblöjor och vetskapen om att det blir ”lite” tungt. Barn är ingen ägodel. Barn är ingen resväska du ska kasta fram och tillbaka mellan hemmen om du separerar. Barn har du satt till världen av egoistiska skäl. Du har knappast skaffat barnet för barnets skull.

Sen ger vi upp. That’s it liksom. Nu är det inget skoj att leka mamma, pappa, barn längre. ”Vi skiter i det här typ” och allt funkar ganska bra tills någon träffar en ny partner och svartsjuka blandas med konflikter för att ännu en värdering tillkommit i barnets liv. Plötsligt tar allt en annan vändning. Inte nog med att vi svartmålar expartnern utan, ja för fan, vi tar det till domstol också. Här mjölkar vi ännu mer skit.

En vårdnadstvist har ingen vinnare. En vårdnadstvist går ut på en enda sak; att berätta för domstolen hur dålig ditt ex är som förälder, dvs den du valde att skaffa barn med. Vi väljer så mycket. Vi väljer att skaffa bebben. Vi väljer rosa flufflakan och blåa leksaksbilar. Vi väljer så jävla mycket, så pass mycket att konsekvenserna knappt existerar eller att man har en tanke på hur de drabbar bebben.

Nej det finns inga garantier men någonstans måste det väl finnas en anledning till så många separerar? För min del tycker jag inte att det är fel och försöka lägga en rationell form av ”riskbedömning” innan. Det är om du ställer dessa viktiga frågor som du får en bättre grund. Men gör det innan ni kastar er i säng, slänger p-piller och börjar mäta ägglossningsfeber...

Världen är tillräckligt hemsk. Du har ingen rätt att göra den sämre...