Sometimes love just ain´t enough...

13 år senare efter juridiken, är jag fortfarande slav under familjerättsfrågor och följer det noggrant. Idag ligger den juridiska statistiken högt gällande separationer med barn. Snittet ligger på att man separerar 1,5 år efter man har skaffat barn. Jag sållar snabbt i mitt huvud och inser att jag bara känner ett par stycken vänner som lever i en kärnfamilj i min ålder. Menar jag då att vi ger upp för lätt? Ja personligen tycker jag det men det är inte min sak att värdera och döma vad andra tycker är lätt eller svårt.

Däremot tänker jag att man ska tänka till INNAN man sätter ett barn till världen. Enligt mig ska ett barn vara efterlängtat och gjort med kärlek men samtidigt tycker jag man ska ställa sig andra frågor. Hur ska vi fostra våra barn? Vad har du för värderingar, vad har jag för värderingar, hur får vi ihop dem till gemensamma värderingar? Vart ska vi bo? Hur ser det ut med skolor? Vad har vi för ekonomi? Religion? Jag skulle ställa oerhört många rationella frågor. Inte vänta två år in i ett förhållande och sen skaffa kids för att tro att det är pluttinuttigt med lite bajsblöjor och vetskapen om att det blir ”lite” tungt. Barn är ingen ägodel. Barn är ingen resväska du ska kasta fram och tillbaka mellan hemmen om du separerar. Barn har du satt till världen av egoistiska skäl. Du har knappast skaffat barnet för barnets skull.

Sen ger vi upp. That’s it liksom. Nu är det inget skoj att leka mamma, pappa, barn längre. ”Vi skiter i det här typ” och allt funkar ganska bra tills någon träffar en ny partner och svartsjuka blandas med konflikter för att ännu en värdering tillkommit i barnets liv. Plötsligt tar allt en annan vändning. Inte nog med att vi svartmålar expartnern utan, ja för fan, vi tar det till domstol också. Här mjölkar vi ännu mer skit.

En vårdnadstvist har ingen vinnare. En vårdnadstvist går ut på en enda sak; att berätta för domstolen hur dålig ditt ex är som förälder, dvs den du valde att skaffa barn med. Vi väljer så mycket. Vi väljer att skaffa bebben. Vi väljer rosa flufflakan och blåa leksaksbilar. Vi väljer så jävla mycket, så pass mycket att konsekvenserna knappt existerar eller att man har en tanke på hur de drabbar bebben.

Nej det finns inga garantier men någonstans måste det väl finnas en anledning till så många separerar? För min del tycker jag inte att det är fel och försöka lägga en rationell form av ”riskbedömning” innan. Det är om du ställer dessa viktiga frågor som du får en bättre grund. Men gör det innan ni kastar er i säng, slänger p-piller och börjar mäta ägglossningsfeber...

Världen är tillräckligt hemsk. Du har ingen rätt att göra den sämre...