För nästan 5 år sedan hade jag ett liv med härliga relationer i kring mig. Jag var aldrig ensam, och jag när jag ville vara det kunde jag välja det. Idag är situationen helt annorlunda…
Den första tiden som sjuk, ungefär första året, stöttade vänner och bekanta mig i min djupa utmattningsdepression. De frågade mig vad de kunde göra för att jag skulle må bättre.
Idag lever jag med flera diagnoser i en. Jag jobbar halvtid och mår bättre, ibland sämre. Jag har långvariga skov, de senaste har varit ett halvår, och då är det tungt att vara ensam. Min sjukdom ger mig många vardagliga handikapp. I mitt nuvarande skov har jag svårt att vara i en folkmassa, att vara nere på stan för en fika kan förstöra en hel dag. Och att ha det så innebär också att det är svårt och skaffa nya relationer. Ska jag presentera mig direkt med ”Tjena, jag lider av atypisk bipolär sjukdom med utmattningssymptom och ångesttillstånd” Hur ska de förstå? Måste jag berätta direkt? Orkar de inte heller med en vän som har vissa hinder i livet?
Jag har blivit obekväm för de som vände mig ryggen. Jag har jobbat med mig själv och kan idag säga nej. Många vänner har också kommer till ett stadie i sitt liv med hus och barn, men jag begär inte mycket av dem. Ett sms kan betyda så mycket. Ett vykort kan göra en hel dag.
Idag finns det ingen jag kan kalla min bästa vän.
De som vände sig om och gick, de förstår inte att jag fortfarande faktiskt är sjuk.
