Farväl?

Jag vet bara inte hur det kommer att bli utan dig bara att jag har det tillräckligt tomt ändå. När ensamheten slagit till har du alltid funnits på andra sidan telefon. Nu byter du liv helt. Du packar för att flytta ihop och gifta dig med din kärlek långt härifrån. Och jag är så glad för din skull. Äntligen har du funnit platsen där du ska vara. Men det innebär flera förändringar för mig och vår djupa vänskap. Förändringar som jag har svårt att acceptera.

Du kommer aldrig mer att hälsa på. Jag kan inte kontakta dig hur som helst då du lever ett annat liv. Hus, barn, din älskade flera mil härifrån. Även om jag är glad för din skull så vill inte hjärtat acceptera det att vänskapen försvinner. Det kommer att bli annorlunda nu och jag måste bearbeta det. Separationsångest kallas det visst. Vem ska jag vända mig till nu när allt känns som värst?

Du skämtar och säger att du bara ska flytta att du inte ska dö. Men jag dör inombords. Du bekräftar inte att vi kommer ha fortsatt kontakt. Kanske vill du inte, kanske bryr du dig inte. Jag vet ärligt talat inte.

Du har under 8 år aldrig förstått vad du gjort för mig. Du erkänner det själv. Man kan väl säga att min sjukdom förde oss samman ”på riktigt”. För mig har dina handlingar varit en bekräftelse på att jag haft en lojal och trofast vän vid min sida. Vi har skrattat ihop, vi har gråtit. Vi har haft ”vilda” diskussioner ibland men inget som har splittrat vår vänskap.

Ingen annan kommer att kunna ta din plats. Du är speciell, unik. I alla fall för mig. Du är min ängel och kommer alltid vara det. Men kommer du fortsätta att vaka över mig?

De fotsteg och avtryck du lämnat i mitt liv är enorma. Efter att ha räddat mitt liv och funnits hela vägen utan att vika av, ja såna människor finns knappt. Det jag upplevt med dig kommer jag aldrig att göra med någon annan. Allting är på ett annat sätt med dig. Annorlunda. Därför gråter jag nu med glädje om att du gifter dig men med anledningen till att vi skiljer oss.

En ängel som slutat vaka...

Jag har undrat varför ditt beteende varit lite onåbart senaste tiden men tänkte att eftersom du är nykär så förstår jag. När jag sedan smsade om att jag mår dålig igen och är depressiv men du fortfarande höll ett avstånd blev jag besviken. Det är inte du…idag kom bomben.

Du ska flytta, till ett hus. Kanske med henne och byta jobb. Du vill utvecklas och jag vill utvecklas med dig. Du har inga skyldigheter mot mig att berätta saker men det känns som du glömt vad vi gått igenom. Det känns mer för mig förstås, jag var den sjuke. Och nu vill jag bara ändra adress och flytta efter, för vad ska jag göra utan dig? Vem ska trösta mig när du inte finns här? Vem ska förstå min smärta?

Nu när du försvinner så har du redan lämnat mig…

Vad har hänt sen sist?

Ja det är inte konstigt alls kan jag lova er att jag inte skrivit här på en månad. Det har varit full fart med intervjuer, föreläsning och entrepenörsutbildning som tar sin tid. Här kommer lite bilder...

Nu kör vi!

Den 28 november föreläste jag på ABF i Västerås där jag samtidigt blev filmad. Själv är jag inte helt nöjd med denna föreläsning och då menar jag inte innehållet utan ni vet, man tycker att man tappar vissa saker. Godkänt ger jag det men publiken tyckte mer. Redan på kvällen trillade det in åsikter om hur fantastiskt modig jag är som gör detta. För mig är det inte bara ett jobb att gå till. För mig handlar det om att förmedla ett budskap och få bort folks fördomar på grund av okunskap och rädslor.

En kvinna grät. Andra tittade igenkännande på varandra, ja då måste jag väl erkänna att det gick bra även om jag inte vill att publiken gråter. Men som föreläsare vet jag aldrig vad de har i sitt bagage och jag fick ett mejl av denna kvinna vars historia var mycket tragisk. Jag hoppas jag hjälpte henne, och de andra, en liten bit på vägen.

Efteråt var det som vanligt frågor. Och här finns det alltid ett problem, tidsbrist. Över en timme frågade publiken mig olika saker och jag försökte svara så gott jag kunde ur mitt perspektiv. För det är så, att ingen bipolär sjukdom är den andra lik. Den är väldigt komplex.

Till slut fick Carina från ABF bryta annars har vi nog stått kvar än.

Signerar böcker på löpande band

Denna gång hade jag enkäter som de fick fylla i. Det sågs sig vara ett smart drag för även om jag inte ändrar så mycket i min föreläsning än så fanns det vissa bitar jag vill ha med i framtiden. Folk anmälde sig till mitt nyhetsbrev och även till en självhjälpsgrupp på ABF. (Det kan du också göra. Mejla mig på info@ceciliaasp.se)

Efteråt var det försäljning och boksignering. Redan här fick jag stående ovationer av publiken.

Jag är så djupt tacksam att ha detta yrke. Att få hjälpa är som balsam för själen.

Tack alla Ni som kom. Tack till min bästa vän Malin Lundberg som är med som stöd varje gång. Tack till Maria From som hjälpte mig att dela ut enkäter, brochyrer och pennor och för att du fanns där. Tack till HELA min familj som var samlade samtidigt och såg mig för första gången. Sist men inte minst, tack till Bernt och Camilla, coacher från entrepenörsutbildningen på Jobbpunktväst där jag går.

Tack för att Ni finns där ute och stödjer kampen i psykisk ohälsa.

Mer bilder finns på www.facebook.com/ceciliaasp

Västerås Tidning 10 nov. 2012