tisdag 22 april 2008

Sårbart & Djupt.

Han vet allt, precis allt. Det finns inte en ådra på mig som han inte kan. Det finns inte en känsla han inte kan beskriva jag känner. Ändå ser han mig inte...

Han kommer aldrig se mig som jag ser honom. Han kommer heller aldrig förstå på riktigt vad han betyder för mig. Ingen står mig så nära. Ingen har kommit mig så nära - aldrig någonsin. Jag avskyr det faktum att han sett mig sårbar. Jag ryser av välbehag varje gång han säger att allt kommer ordna sig. Han är allt jag vill ha, han är allt jag aldrig kommer att få. Han är två i en. Vännen jag inte kan leva utan och den stora kärleken jag aldrig kommer att få. Kombinationen är svår men jag måste överleva det. Det finns inga alternativ. Jag är för alltid den han kan luta sig emot, den han kan prata med som han säger. Sippa - den eviga vännen. Männen vill inte ha en självständig kvinna. De vill ha någon som vill ha hjälp med allt. Som står och fladdrar med ögonfransarna och pillar på sitt blonda lockiga hår. Jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag byter mina däck själv på bilen och borrar hål i väggen. Alltså kommer jag inte bli den sortens kvinna han faller för - never.

Han kommer aldrig se mig - inte som jag ser honom. Sorgligt men sant.

tisdag 8 april 2008

Min väg tillbaka

Försäkringskassan och Pyskiatrin har blötts och stöts i media. Enligt hela svenska folket så är det inget som fungerar i den aspekten men jag kan låta hälsa att ni har fel. Jag har fått mycket god support och hjälp, även när det inte fungerat. Det enda jag har att kritisera är den långa väntetiden att få tillgång till terapi. Jag började gå privat, vilket jag gör fortfarande och det ger mig ett stort hål i plånboken men det viktigaste av allt; ett fulltgott tillfrisknande.

Mitt viktigaste beslut har varit att inte ta ett steg i någon riktning utan att ha min psykiatriläkare i ryggen. Min tacksamhet sträcker sig till Dr. Eva Carlgren-Meyer och Sjukgymnast Petra Lostelius-Vikman på affektiva avdelningen för deras beslutsamhet och stöd. Likväl som psykoterapeut Karin Hemlin-Bjerkehag supportat bort mina svartaste självmordstankar till att inte ha för bråttom till mitt tillfrisknande.

Jag är idag glad att Solveig på FK tog beslutet i att sjukersättning är något måste för min rehabilitering. Jag är idag tacksam över att Viveka på FK varit om sig och kring sig och varit lika glad som jag för varje litet steg framåt jag tagit.

Jag kan fortfarande må dåligt ibland men nu skäms jag inte över det längre. Min största rädsla är att ingen arbetsgivare vill ha mig. Men jag tänker inte gömma mig för att jag har en sjukdom eller diagnos som man har dålig kunskap och fördomar om. Idag är jag inte mer begränsad än någon som får en förkylning eller har en dålig rygg. Idag inser jag att det är så här man ska må när man mår bra. Det är ingen seger utan en mänsklig rättighet.