Mörker, sömnutredning, mörker...

Totalt mörker. Svart ute och regn. Ser knappt gatan framför mig. Ungefär så här jag vill ha det under min ögonlock på nätterna men det fungerar inte. Därför är jag denna onsdag 26 september 2012 på väg mot Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att göra en sömnmätning. Det första steget mot en, förhoppningsvis, bättre sömn…

Jag är en ”doer”. När något inte funkar i mitt liv så tar jag tag i det direkt. Av någon anledning har det inte blivit så med min sömn. I tio år har jag lidit med olika mediciner och andra fysiska och psykiska aktiviteter för att få sova. Inget har fungerat. Jag har tappat hela min livskvalité och kan inte förstå än idag varför jag väntat så länge på att ta tag i detta.

När jag diagnostiserades med bipolär sjukdom så tänkte jag att det skulle bli bättre när vi hittade rätt medicin. Litium kom att förändra mitt liv psykiskt, då trodde jag i min enfald att sömnen skulle komma. Nu, ett och ett halvt år senare, sitter jag med samma problem som även blivit till det värre.

Skötaren Gunilla tog väl hand om mig när jag kom på plats. Hon berättade proceduren att cirka 10 små mätare sätts på huvud, bakom öronen osv. Sedan tre stycken på varje ben för att se om jag har restless legs under natten, som man kallar det. 

Jag skulle också få en liten söt mössa som höll elektroderna på plats.

Jag var trött efter en lång dag på utbildningen, klädde av mig och kröp ner direkt i sängen efter Gunilla gått ut för att förbereda. Jag skulle kunnat sova stående då men så har jag det hemma också men inte somnar jag för det.

Det knackade på dörren och Gunilla kom för att hämta mig.

-         Nej men oj, sover du redan?

-         Nej då ingen risk, svarade jag.

På med mysbyxorna och iväg för att sätta på alla elektroder. Bara den proceduren tog 40 minuter. Gunilla gjorde rent, ”slipade” huden med lite sand papper och hade på en gel för att det skulle fästa bättre. Vi pratade och skrattade och jag kände mig väl omhändertagen.

Hon gick igenom varje kabel för att se att de skulle ha kontakt till dosan. Sedan drog hon upp kablarna under mina byxor upp genom t-shirten för att mötas med huvudets kablar i en ”tofs” på sidan av halsen och vidare in i dosan som förde information till datorn.

Vi vandrade igenom korridorerna till mitt rum och hon kopplade upp mig. Påtalade noga att om jag behövde toaletten skulle jag ringa på henne. Det var avancerade saker att fixa men enkelt att komma loss vid toabesöket som kom under natten.

Gunilla önskade God natt (My ass, tänkte jag) och gick till sitt. Jag var trött, låg och funderade i tio minuter, tog min insomningstablett Stilnoct och sen vet jag inget mer.

Vad fan är det frågan om? När jag väl ska mätas då somnar jag som en kung. Sover gott och tryggt. Vad ger det för utslag på alla mätare?

Frustrerande blir jag väckt klockan sex och får frukost och Gunilla säger:

-         Du hade bra signaler och inga restless legs i alla fall. Resten går doktorn igenom på återbesöket.

Jag ville be alla fara åt helvete och det vill jag fortfarande. Jag kan inte ha saker som stämmer i en apparat när verkligheten är totalt annorlunda. För första gången hade jag varit hos en specialist och hoppas på att det är något fel på mig….och det gör jag fortfarande. Jag kan inte somna in, jag har ingen livskvalité överhuvudtaget och orkar inget. Återbesöket är om en vecka…må gudarna fara åt h-e om det inte finns något registrerat fel på mig. Ursäkta min dåliga franska!

Blir dagligen varm i hjärtat...

Hej Cecilia !

Tack för ditt bidrag till den trevliga helgen i Harsa. Det var spännande att få lära känna dig lite grann. Jag köpte boken men har inte hunnit läsa än pga att jag varit borta en vecka och stöttat min dotter som inte alls mår bra just nu. Men jag ska absolut läsa boken, jag tycker att du är modig och duktig !! Beundrar dig !!!! 

Kram E.N.

Att få bli omnänd och hjälpa...

Jag tackar för MrsOctobers varma ord om mig. Tack. Kan jag påverka en kan jag påverka flera. Det är det som driver mig. Tack så hjärtligt mycket! ♥

http://mrsoctober.wordpress.com/2012/09/11/facebook-i-mitt-liv-pa-ett-nytt-satt/

MIN bipolära vardag

Mina mediciner och terapi har gjort att jag nått toppen av min bipolära sjukdom. Jag kan skratta högljutt och gråta när jag behöver. Psyket känns stabilt och Cecilia är precis som hon ska vara. Men så kommer det där. Det som kallas överkänslighet. Det tog en vecka att packa upp efter konferensen i Harsa. Min bror fyllde 40 år i helgen och min pappa hamnade på lasarettet, inget allvarligt dock vill jag tillägga. Tre timmar på förmiddagarna går jag min starta eget kurs. Så har den senaste veckan sett ut, men hemma och socialt fungerar ingenting. Energiförlust tydligen trots att jag mår bra men är trött. En ekvation som inte går ihop för mig…

När jag har kommit hem så försvinner allt det där jag är sugen på att göra. Lägenheten är ett andra världskrig. Maten fungerar inte utan jag växer i midjeomfång av mina kakor och annat jag äter. All energi jag fått på till exempel utbildningen är bortblåst. Jag kan inte förstå hur energin bara kan dö ut? Jag mår ju toppen i övrigt. Om jag sviktade i hälsan så skulle jag förstå men jag har till och med sovit bra hela veckan. Jag har inget som oroar mig psykiskt utan har lärt mig hantera saker. Det känns alltså lugnt i knoppen.

Det kliar i fingrarna att få städa upp min svinstia för att städa tycker jag är helt okej. Min bästa vän har jag inte sett röken av för jag får ställa in träffar vilket hon alltid förstår. Jag tvättade i veckan men tvätten är inte upplockad. Grejer ligger i hela lägenheten och det är hårigt efter min Hårisar (katter). Detta kan också stressa mig. Jag behöver ha en ”klar” lägenhet för att börja på mina rutiner igen och försöka komma tillbaka. Jag har försökt i 1,5 år nu. Jag är definitivt inte pedant men jag vill inte ha detta leverne hemma. Det ska vara ro runt i kring mig.

Det är så frustrerande att må bra men energin är borta. Arvid kallade det överkänslighet. Något vi bipolära har mycket mer av än andra. Men jag kan inte förstå när jag känner mig bra hur detta kan uppstå? Hur kan jag vara överkänslig?  Kan någon berätta varför?

Lisa Nilsson spelar bipolär i rockmusikalen ”Next to Normal”

Nedan kan Ni se inslaget där Lisa berättar om att sätta in sig i karaktären och läsa inför hur det är att spela en sjuk, bipolär människa. Hon pratar om de ”utsuddade gränserna” som många bipolära känner igen och även hur musik kan vara bra terapi.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=lisa_nilsson_om_rockmusikalen_next_to_normal&videoid=2216852

Lisa sjunger ”Jag saknar bergen” från musikalen. Texten är absolut en bipolärs människas liv.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=lisa_nilsson_-_jag_saknar_bergen&videoid=2216850

Som bipolär skulle jag verkligen vilja se den. Fantastiskt att göra en rockmusikal med detta som tema. 

Heja! Rocka!

Jag hjärtar Harsa

Efter fyra timmars resa och en natt med alldeles för lite sömn satte vi igång konferensen kring Föreningen Balans. Utveckling och inveckling i ett högt tempo som tog ganska bra på mig på ett mindre bra sätt. Men jag har fått träffa min stora författaridol Arvid Lagerkrantz, minglat med personer som har en sak gemensamt; vi är alla bipolära eller anhöriga till en bipolär person. Det har skrattas kring lägerelden där jag fick berätta om mina mediala upplevelser. Det har varit en harmoniskt stämning och cirka trettio personer från alla av landets delar, har kommit överens på ett fantastiskt sätt.

Jag minns inte mycket av resan dit då jag var i koma efter en mycket trasig natt. Men när vi anlände stängde jag dörren på bilen, tog med mig väskan och sen vet jag inte så mycket mer vid många tillfällen. Kanske kommer jag ihåg bara det bästa?

Efter lunch satte konferensen igång. Jag hade ett anförande i form av att presentera min bok vilket inte alls gick enligt mina förväntningar. Helt klar icke godkänd enligt mig själv. Trött, slutkörd och det gjorde mig oförberedd. Jag pratade lite taget ur luften och läste en bit ur boken. Många ville köpa den på stående fot. Först ut var Arvid och jag blev så mallig. En författare med samma diagnos och skrivit om hans bipolära upplevelser som inte alls var lik mina. Under helgen var jag så fräck och frågade om jag fick be om en idolbild på oss senare och det skulle jag få J

Sedan var det mat kl. 18 och lägereld med lite lek kl. 20. Koman existerade i stor grad fortfarande men en mycket inspirerande kväll och en rolig fredag gick mot sitt slut.

Lördagen infann jag mig vid frukosten, åt duktigt och fint samt kände mig duktig att jag orkat upp trots mina sömnsvårigheter. Under den timmen blev kroppen allt svagare och jag sa till Flemming att det här inte funkade. Eftersom vi alla har förståelse för varandra tyckte han också jag skulle vila.

Väl i mitt rum på vandrarhemmet blev jag tvungen att se genom fönstret då jag hörde bjällror av något slag. Mitt framför mitt fönster stod en söt kossa och tuggade på det vackra gröna gräset. Hon såg upp på mig och ”pratade” och jag kunde nästa klappa henne. När jag lyfte min blick log jag. Antalet kossor hade blivit fler och två kalvar lekte med varandra. Jag log för mig själv när sedan frustrationen knackade mig på axeln. ”Hur ska jag kunna sova med dessa bjällror?” Jag kommer inte ihåg så mycket mer för de måste ha gett mig en sömneffekt då det sedan knackade på dörren. Där stod Anna, som såg något förskräckt och orolig ut, jag hade nog sovit tre timmar. Där missade jag förmiddagspasset, men jag åt lunch och klarade mig igenom eftermiddagen i ett stämningsläge av ”koma light”.

När middagen var slut gick jag till mitt rum och lämnade in lite grejer. När jag kom tillbaka stod en del redan i gummistövlar och annat för att bege sig ut att plocka svamp, promenera eller bada. ”Herregud, jag har inte ens satt mig ner och andas”, tänkte jag. Jag ville ju också göra det där innan nästa lägereld men det var bara att glömma så länge ”koma light” inbefann sig.

Mitt söta rum med arbete och skrivande...

Jag tog fram datorn och satte mig i den stora matsalen för att andas och skriva av mig. En och annan kom och köpte min bok under tiden. Vips, så var det dags för lägereld och sång denna gång. Jag varade inte länge där den här gången, jag var slut helt enkelt. Så tråkigt. Jag älskar att sitta vid brasa och lägga på ved. Känna doften av aska och värmen sprida sig när man är lite nerkyld. Alla verkade vara på gott humör men jag saknade något; energi. Det blev en tidig och sömnlös natt för mig så dagen efter pallrade jag mig ner till frukosten och fick samma resultat. Att lägga mig igen och se avundsjukt på de andra hur de orkade med hela konferensen och lite till, men ack så fel jag hade fick jag veta senare.

När Anna, den här gången med varma och ömsinta ögon, återigen kommit för att väcka mig hade jag sovit så hårt och länge att nästan hela styrkan ätit lunch och gett sig av. Jag fick inte säga hej då till mina nyfunna vänner, kossorna fanns inte kvar och idolbilden med Arvid gick i stöpet.

Jag petade i mig lite mat och till slut uppkom en diskussion av dem som var kvar. Någon önskade att de också hade gått och vilat som jag, att tempot var för högt. En annan kände likadant och tyckte att det var för mycket då vi hela gänget är trots allt sjuka på ett eller annat sätt. Det var skönt att höra, men även trist att de inte lyssnat på sina kroppar och tagit tid för sig själva. Helt klart måste denna fråga dock lyftas. Vi driver en förening ideellt, alla vill vara med frivilligt men jag sov bort en halv konferens och det känns inte okej. Jag vill ju vara med! När jag sedan får bekräftat att fler känt likadant kanske vi måste ombepröva detta tempo. Kanske lägga till en dag om det går ekonomiskt. Ja, det finns lösningar på allt.

Om inte de här människorna och grundpelarna kan utgöra en god grund och ännu bättre framtid för Föreningen Balans då finns det ingen som lyckas. En ideell förening kräver kraft och energi utan att få betalt för den förmåga man erbjuder. Därför är det med lycka jag ser alla dessa ansikten.

Jag älskade den gröna idyllen och kossorna. Att bada vedtunna hade jag längtat efter med tid infann sig inte. Det var god mat och fantastisk personal. Utöver det kommer jag inte ihåg när jag sov på ett vandrarhem sist men det var så mysigt.

Jag såg ut genom bakfönstret när vi sakta lämnade Harsa Gård. Ett landskap med lugn miljö och ett vandrarhem med fin personal. Trött, sliten och något sorgsen körde vi iväg hem mot Västerås. Jag har träffat människor jag skapat ett band med för livet p.g.a. vår gemensamma situation. Min enda undran är; kommer jag träffa dessa unika människor igen?

Kossorna fotade från mitt rum. Vackert!