Totalt mörker. Svart ute och regn. Ser knappt gatan framför mig.
Ungefär så här jag vill ha det under min ögonlock på nätterna men det fungerar
inte. Därför är jag denna onsdag 26 september 2012 på väg mot Akademiska
Sjukhuset i Uppsala för att göra en sömnmätning. Det första steget mot en, förhoppningsvis,
bättre sömn…
Jag är en ”doer”. När något inte
funkar i mitt liv så tar jag tag i det direkt. Av någon anledning har det inte
blivit så med min sömn. I tio år har jag lidit med olika mediciner och andra
fysiska och psykiska aktiviteter för att få sova. Inget har fungerat. Jag har
tappat hela min livskvalité och kan inte förstå än idag varför jag väntat så
länge på att ta tag i detta.
När jag diagnostiserades med
bipolär sjukdom så tänkte jag att det skulle bli bättre när vi hittade rätt
medicin. Litium kom att förändra mitt liv psykiskt, då trodde jag i min enfald
att sömnen skulle komma. Nu, ett och ett halvt år senare, sitter jag med samma
problem som även blivit till det värre.
Skötaren Gunilla tog väl hand om
mig när jag kom på plats. Hon berättade proceduren att cirka 10 små mätare
sätts på huvud, bakom öronen osv. Sedan tre stycken på varje ben för att se om
jag har restless legs under natten, som man kallar det.
Jag skulle också få en
liten söt mössa som höll elektroderna på plats.
Jag var trött efter en lång dag på
utbildningen, klädde av mig och kröp ner direkt i sängen efter Gunilla gått ut
för att förbereda. Jag skulle kunnat sova stående då men så har jag det hemma
också men inte somnar jag för det.
Det knackade på dörren och Gunilla
kom för att hämta mig.
-
Nej men oj, sover du redan?
-
Nej då ingen risk, svarade jag.
På med mysbyxorna och iväg för att
sätta på alla elektroder. Bara den proceduren tog 40 minuter. Gunilla gjorde
rent, ”slipade” huden med lite sand papper och hade på en gel för att det
skulle fästa bättre. Vi pratade och skrattade och jag kände mig väl
omhändertagen.
Hon gick igenom varje kabel för att
se att de skulle ha kontakt till dosan. Sedan drog hon upp kablarna under mina
byxor upp genom t-shirten för att mötas med huvudets kablar i en ”tofs” på
sidan av halsen och vidare in i dosan som förde information till datorn.
Vi vandrade igenom korridorerna
till mitt rum och hon kopplade upp mig. Påtalade noga att om jag behövde
toaletten skulle jag ringa på henne. Det var avancerade saker att fixa men
enkelt att komma loss vid toabesöket som kom under natten.
Gunilla önskade God natt (My ass,
tänkte jag) och gick till sitt. Jag var trött, låg och funderade i tio minuter,
tog min insomningstablett Stilnoct och sen vet jag inget mer.
Vad fan är det frågan om? När jag
väl ska mätas då somnar jag som en kung. Sover gott och tryggt. Vad ger det för
utslag på alla mätare?
Frustrerande blir jag väckt klockan
sex och får frukost och Gunilla säger:
-
Du hade bra signaler och inga restless legs i alla
fall. Resten går doktorn igenom på återbesöket.
Jag ville be alla fara åt helvete
och det vill jag fortfarande. Jag kan inte ha saker som stämmer i en apparat när
verkligheten är totalt annorlunda. För första gången hade jag varit hos en
specialist och hoppas på att det är något fel på mig….och det gör jag
fortfarande. Jag kan inte somna in, jag har ingen livskvalité överhuvudtaget
och orkar inget. Återbesöket är om en vecka…må gudarna fara åt h-e om det inte
finns något registrerat fel på mig. Ursäkta min dåliga franska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar