Som 17-åring började
jag min sjukligt svartsjuke karriär. Jag förstår än inte idag hur min dåvarande
pojkvän stod ut. Det jag däremot minns var hur fruktansvärt dåligt jag mådde,
att hela tiden ha kontroll och se mig över axeln. Att ständigt ha en knut i
magen och ställa till en scen när han kom hem. Som tur var växte jag till mig.
Jag vet inte vad det beror på som gör att jag reagerar så
starkt när det gäller svartsjuka. Jag har sett förhållanden där man inte får gå
på krogen eller att en partner har åsikter om vad man har på sig. Att man
kräver lösen ord till mejl och FB eller går igenom den andres mobil. Jag blir
rädd, skrämd liksom.
För en månad sedan var mitt ex upp till mig. Vi skulle ordna
lite praktiska detaljer efter att jag valt att avsluta det 7 år långa förhållandet. Vi hade
inte setts på ett tag så det blev ett par timmar med olika livsfrågor. Däremot
hann han berätta att han var ”tvingad” till att blocka mig på FB. Vi hann inte ordna allting men han skulle komma förbi igen för att ordna upp resten, vilket var skoj. Då händer
saker som jag trodde inte va möjligt när man är 30+ i ett förhållande. Han fick
ett rent helvete av sin partner när han kom hem och självklart har jag också fått en del
skopor av skiten. För JAG är ju absolut orsaken till partnerns osäkerhet…hey babbirbia…really?
Är man så osäker i sin relation för man banne mig fundera på
om man ska någon eller om man är värd sin partner. Folk förlovar sig, gifter
sig och skaffar barn för att ”binda upp” varandra. HJÄLP!
Om jag så luktar till mig ett styng av svartsjuka backar jag
till Norrland. Det skrämmer mig så oerhört mycket att hamna i denna drama-queen
värld. Så pass mycket att när någon närmar sig eller pratar om förlovning
lägger jag benen på ryggen och, i värsta fall, gör slut.
Efter att haft en diskussion med min bästa vän i detta
återkommande ämne så sa hon något jäkligt bra: ”Man förlovar sig inte för att
BLI trygg. Man förlovar sig för att man ÄR trygg.”
You go girl!
