I did it my way...

Nu har det förflutit fyra år sen jag insjuknade i en akut utmattningsdepression och vägen tillbaka har varit långt ifrån rak och enkel. Snarare mer invecklande och utvecklande. Det har tagit mig fyra år att få en diagnos, att bli utredd och komma tillbaka till en balanserad vardag. Jag skriver det här öppet för att försöka slå hål på fördomar mot den rädsla och okunskap människor har mot psykisk ohälsa.

Under åren som har gått har jag medicinerat, gått i terapi, arbetstränat och jobbat med mig själv och mitt inre. Jag har gått på läkarbesök, utredningar, möten med arbetsförmedling och försäkringskassa. Jag har provat massage, heeling och andra alternativa behandlingar. Jag har gråtit, haft ångest och självmordstankar. Jag har funnit mig i alla möjliga sorters tillstånd att jag inte kan beskriva det. Men jag har också emellanåt funnit en drivkraft och egen förmåga att gå åt ett håll; framåt. Ibland två steg bak och ett fram. Sakta och långsamt på vägen. Framför allt har jag bearbetat andras åsikter om människor som lever med psykisk ohälsa. Det finns fördomar och okunskap som gör att det är svårt att bli hel i denna sjukdom. Idag har jag diagnosen utmattningssyndrom, blandat ångest och depressionstillstånd samt atypiskt bipolaritet. Många läser det som en människa som är hypokondriker och inte vill arbeta. Eller kanske någon som inte har ”alla hästar hemma”. Men jag är precis som du. Jag är precis som alla andra och är en intelligent kvinna, det enda som skiljer oss åt är att jag har en sjukdom som sitter i det egna ”jaget”. När jag har mina skov innebär det att jag kan helt apatisk och kan ligga i sängen i timmar med en oförmåga att ta mig upp. Att ta sig in i duschen är ett sådant krafttag att Hulken borde infinna sig. När ångesttillståndet inträder äter jag inte, jag klarar inte min vardag utan lever på flingor och fil samt kanske saft och vatten. Det finns också ytterliggare en period i min sjukdom. Perioder där jag är upprymd och inget kan hindra mig från något. Jag tror inte att jag är Gud, men jag har svårt att hitta mina begränsningar för vad som är bra och dåligt för mig. Jag bara trycker på gasen, bromsen är inte ett alternativ.

Jag kan inte säga att jag är framme vid ett fullt tillfrisknande men är en god bit på väg.
Under min arbetsträning fann jag frid över att inte vara andra mer till lags än mig själv. Jag ramlade in i ett yrke jag älskar och vill utveckla. Juridiksstudierna är helt lagda på hyllan och jag är totalt ointresserad. Jag har i min terapi insett att studierna var en maktkamp att plugga för att ”bli något”. Varför? Jag ÄR redan något. Jag är Cecilia. Jag är en människa med drömmar och mål jag tänker förverkliga. Jag börjar sakta hitta en balanserad väg mellan medicinering och alternativ medicin. Dock har jag fortfarande mina skov. Jag kanske alltid kommer att ha dem och få lära mig leva med dem. Men det kan också gå ett helt liv utan att de kommer tillbaka.

Jag märkte rätt snart att ansvaret för andra har tonats ned. Det gäller att synas och vara bekräftad. Man skall framhålla sig själv, skryta hellre än visa gärningar. Man vill vara, men vet inte vem man är. Gemensamma värden har fått vika för enskilda upplevelser. Det råder en rädsla över att inte kunna förverkliga livets alla möjligheter. Skammen över att man inte är lycklig leder till att man anklagar sig själv. Utbränd får man till nöds vara, men inte misslyckad. Vem orkar rikta sig utanför sig själv? Okunskapen och rädslan för psykisk ohälsa är stor. Ord som ”ryck upp dig” eller ”se framåt” är att förödmjuka en deprimerad människa. Människor måste förstå att självmordstankar är en sjukdom, att den psykiska ohälsan är precis lika vanlig som när någon brutit benet. Däremot är jobbet till ett tillfrisknande oändlig mycket längre.

Min egen livssituation, personlighet och drivkraft har stor betydelse. Det är jag som har ansvaret för min egen rehabilitering; yttre framgång bygger på inre framgång så kunskap belönar sig på många sätt. Ett kontaktnät runt om sig är otroligt viktigt att ha. Jag har haft tur och det har fungerat bra med läkare, försäkringskassan och andra myndigheter. När det inte fungerat och jag varit som mest apatisk har min familj gått in. Idag är jag anställd på halvtid på företaget jag började arbetsträna på. Jag kör lätt lastbil och hoppas en dag kunna ta lastbilskort med släp. Den övriga tiden har jag sjukersättning på. I våras när FK diskuterade att det år 2010 eventuellt kunde bli dags att diskutera en sjukpension på halvtid blev jag lamslagen. Jag är ju trots allt bara 34 år så kändes det som ett slag i magen, men nu har jag lärt mig vända tankarna. Jag kan arbeta halvtid, det kunde jag inte för fyra år sedan. Jag är oändligt tacksam för det.

Idag lyssnar jag till min inre röst och förverkligar mina djupaste önskningar. Styrketräning för själen tar mig på en fascinerande resa som kommer att förändra min syn på mig själv. God hälsa, inre harmoni, kreativt arbete och givande relationer är viktigt. Steg för steg lär jag mig att lita på min intuition och att leva i nuet. Däri finns nyckeln till ökat självförverkligande; jag är öppen för livets alla möjligheter och vågar välja alternativa vägar. Jag är på väg tillbaka.

Ibland är inte kärlek tillräckligt...

Jag ser hur har krymper din vilja, jag tittar på när han sakta sätter galler på dina fönster. Du har förändrats. Glöden i dina ögon har mattas ut.

Jag saknar den du var. Dina vassa armbågar, ditt lugn att aldrig oroas över något. Hur du tog dagen som den kom.

Nu är dina beslut inte lika starka. Nu funderar du direkt över konsekvenserna. Han lirkar, han ber om förlåtelse. Han upprepar det igen…och igen.

Det är inte kärlek. Jag har sagt det förut, ibland är inte kärlek tillräckligt.

Avslut.

Jag tänker på Dig trots tiden som gått. Du försvann från nätet. Du böt telefonnummer.
Allt utan en förklaring. Du sårade mig, och jag sårade nog dig också på slutet.

Vi gjorde saker vi inte borde, vi sa ord vi inte borde ha uttalat. Jag har ditt nya nummer, men tänker inte ta kontakt.
Det måste vara du som tar det första steget. Jag kan bara önska att jag får ta emot den.
Jag tänker fortfarande på dig, jag saknar dig fast jag inte borde..