Det spelar ingen roll om jag precis träffat min polares morsa eller min nya svärmor. När andra diskuterar blöjor, förskolor, heminredning och grannens nya bil då går jag loss på sex. Med porriga utspel och vulgära idéer så sätter jag bollen i rullning. Att jag skrämmer bort de nya bekantskaperna märker jag inte...då...
Många gånger delas bekantskaper från den senaste festen till det senaste dildopartyt. Jag kan rakt ut i sällskapet fråga en kvinna vad hon köpte veckan innan på dildopartyt. Vid det här laget blir det relativt tyst i rummet då ämnet faktiskt är intressant för övriga gäster. I samma sekund känner jag den där svidande mördarblicken mot mig från henne som jag ställde frågan till. Jag har alltså inte insett att hon inte vill dela med sig av sin intimaste garderob. Nej nej, hon vill inte ens att någon ska veta att hon varit där. När min fråga är utslängd i luften finns det ingen återvändo. Jag är lojal i alla mina relationer men när det gäller sex blir jag klumpigt vulgär. Blickarna vänds mot mig för att sedan vandra vidare till den berörda kvinnan som ser ut som någon blandning av en skinka på en smiskad gris och en pitbull som tuggar fragma. Min vackra lojalitet visar sig och jag fångar sedan upp den pinsamma situationen jag satte henne i och börjar vilt dela med mig vad jag inhandlade.
Innan jag vet ordet av det så har jag delat med mig hela min intimaste garderob, gjort en hyllning till små tits och krönt favoriten av dildornas dildos. Detaljrikt har mina svarta handbojor fått sig en beskrivning och den rosa, vibrerande rabitten skönmålas då jag förtäljer hur ensamhetens nojjor inte ska underskattas. Redan här har rabbitten fått sin första pluspoäng. Och med enkel matematik så har killarna fått deras första minus. Position underläge: för både killarna och mig alltså.
När kvällen är slut och sällskapets blickar undrar om jag verkligen har trosor på mig, har de detaljer om mig som antagligen inte ens mina ex har. Tjejerna slutat pratat med mig, allra helst de som är upptagna och dra åt sig sina killar. Männen ler lite roat men känner sig hotade och blir rädda. De sätter på sig kapporna, tackar för en trevlig kväll och går hem.
Suck...jag fick inte lära känna någon ny människa den här gången heller. Jag har fan i mig ingen porr-kontroll...
tisdag 25 december 2007
fredag 21 december 2007
Ord.
Han fick väga sina ord, men jag vet inte om han gjorde det. Var orden för hårda, kanske jag hade önskat mig ännu längre bort.
Var orden för snälla skulle jag säker ifrågasatt hans vänskap. Balanserande, fram och tillbaka. Ner och upp.
Här och borta....men han fanns där...always...och finns där forfarande, ger mig perspektiv när jag ramlar tillbaka i gamla banor.
Han har helt klart förändrat mitt liv. Att lägga energi på det som är väsentligt, det som är här och nu. Det som jag vill. Det som andra ska fullständigt skita i.
Han har förändrat mig. Han får mig att vara den jag vill vara...
Var orden för snälla skulle jag säker ifrågasatt hans vänskap. Balanserande, fram och tillbaka. Ner och upp.
Här och borta....men han fanns där...always...och finns där forfarande, ger mig perspektiv när jag ramlar tillbaka i gamla banor.
Han har helt klart förändrat mitt liv. Att lägga energi på det som är väsentligt, det som är här och nu. Det som jag vill. Det som andra ska fullständigt skita i.
Han har förändrat mig. Han får mig att vara den jag vill vara...
torsdag 20 december 2007
Vidare.
Jag har alltid känt mig ensam. Trots att jag har haft människor i kring mig.
Jag blev ofta jämförd med släktingar. Jag var yngst, men inte gulligast. Jag var minst och second handed.
Nu är jag vuxen. Bagaget ska kastas. Jag har alltid gått en egen väg och kommer fortsätta med det. Jag ska bara bredda den lite..
Jag blev ofta jämförd med släktingar. Jag var yngst, men inte gulligast. Jag var minst och second handed.
Nu är jag vuxen. Bagaget ska kastas. Jag har alltid gått en egen väg och kommer fortsätta med det. Jag ska bara bredda den lite..
tisdag 18 december 2007
Finnes.
* En nästan rostfri 75:a.
* lagom många mil.
* tjänstevikt: 71 kg
* längd: 172cm
* bra bruksskick.
* nybesiktad.
* stereo ingår om du kan ratta in rätt kanal.
* backen trasig, går bara
framåt.
* Det som finns i bagageluckan
får följa med, men bra
packat.
* något trögstartad på mornarna
* dricker inte mycket.
* ryker inte.
* inga barnstolar ingår.
* finns plats för ett säte till *Ev. utveckling för barnstolar finns i tillträde men inga begagnade barnstolar
* lagom många mil.
* tjänstevikt: 71 kg
* längd: 172cm
* bra bruksskick.
* nybesiktad.
* stereo ingår om du kan ratta in rätt kanal.
* backen trasig, går bara
framåt.
* Det som finns i bagageluckan
får följa med, men bra
packat.
* något trögstartad på mornarna
* dricker inte mycket.
* ryker inte.
* inga barnstolar ingår.
* finns plats för ett säte till *Ev. utveckling för barnstolar finns i tillträde men inga begagnade barnstolar
måndag 17 december 2007
Exet o barnen – fripassagerare?
Grattis! Du har träffat någon att älska. Du har mött någon som du är villig att dela ditt liv med. Men med din nya livspartner kom barn. En ryggsäck med okänt innehåll. Men det stannar inte här. Med på resan följer också barnets andra förälder. Exet – en fripassagerare som du kanske inte önskat….
Fördelen för mig var att min dåvarande partner och hans ex var klara med varandra. Det hade funnits styvföräldrar innan mig – på gott och ont förstås. Det fanns ingen underliggande rivalitet, iaf inte från min sida, om vem som var flickvännen och exet. Däremot var exet så otrygg i sin modersroll vilket resulterade i att jag tog på mig mer än vad som behövdes och fick ett extremt kontrollbehov. Jag ”lappade” alltid ihop det som var trasigt. Och aldrig har jag blivit så självmedveten som när jag blev med bonusbarn. Men det jag önskar är att jag haft någon som talade om hur svårt det skulle bli.
Jag är faktiskt inte ett dugg svartsjuk, men jag kan ibland bli bitter över att jag offrat så mycket som jag inte fick igen. Jag hade inte haft den bilen jag hade eller åkt på de semestrarna om det inte varit för att min partner hade barn. Och jag hade definitivt inte bott i det området jag bodde i, ett barnvänligt Svensson-område. Det betyder inte att jag skulle velat ha det på annat sätt kanske, men det har helt klart styrt mitt liv.
Jag kan ge dig en garanti: Din kärlek kommer att prövas. Din flexibilitet och person kommer att ifrågasättas. När du vill göra en spontanresa så är det med största sannolikhet att exet måste vara med i planeringen. Hur dina jular och nyårsaftnar kommer att se ut avgörs i högre grad av din partner och exet, än av dig själv. Du behöver inte tycka att det är kul att ha med exet och göra. Men eftersom situationen ser ut som den gör så har ni allt att vinna på att komma överens. Även om parterna gått vidare så kommer ni alltid påverkas av exet. Om inte direkt, så indirekt via barnen.
Jag vet barn som har matvägrat, spytt ner middagsbord, bajsat ner badbassänger och fått pepparkaksbak att förvandlas till ett världskrig. Tro inte att det bara är plastpappor och gummimammor som längtar ut ibland. Alla har sina problem. Alla har sina sorger.
Det bästa är om man "adopterar" barnen. Ja då menar jag förstås inte på riktigt eller på ett hallelujahaktigt sätt. Att hitta en egen relation till barnen och få en gemenskap. Barnen lärde mig en massa, inte minst om mig själv. Se det som din familj, oavsett struktur och form på den. Låt dig inte vaggas in i olycka och sorg, men rent krasst så handlar det om att vill du ha godbitarna, dvs din nya kärlek, får du helt enkelt ta det andra med. Hur du tar det är upp till dig. Ta en sak i taget, lös upp en knut åt gången. Ha inte för höga förväntningar. Och det tar minst ett par år för att få en nyfamilj att fungera. Att måla upp en massa idealbilder om hur det ska vara ger en bara massa värdelösa känslor när det inte blir så. Försöka se det fina i det som blev istället för att hela tiden önska dig något annat.
Det är oerhört viktigt att vi alla tillåter oss själva och våra barn att få vara sig själva. I en människa och i ett liv ingår alla känslor. Lätta och tunga. Vi behöver dem för att utveckla oss till bra människor.
Mitt råd är att man måste få lite skit under naglarna för att få det hela att fungera. Det är många detaljer, både känslomässiga och praktiska, att diskutera. Inrätta veckosittning. Ett familjeråd där alla får komma till tals. Vänd, vrid och ändra på det som inte fungerar och hylla det som går bra.
Det är lite som att ha en fin trädgård. Du måste gräva, odla gödsla och så. När du väl får fram den växtlighet du vill ha måste du underhålla. Och rensa ogräs. Det hela slutar med en fungerande växtfrihet och vacker trädgård…
20:01 Lägg till en kommentar Permalänk Blogga det Kärlek/Vänskap/Relationer
Fördelen för mig var att min dåvarande partner och hans ex var klara med varandra. Det hade funnits styvföräldrar innan mig – på gott och ont förstås. Det fanns ingen underliggande rivalitet, iaf inte från min sida, om vem som var flickvännen och exet. Däremot var exet så otrygg i sin modersroll vilket resulterade i att jag tog på mig mer än vad som behövdes och fick ett extremt kontrollbehov. Jag ”lappade” alltid ihop det som var trasigt. Och aldrig har jag blivit så självmedveten som när jag blev med bonusbarn. Men det jag önskar är att jag haft någon som talade om hur svårt det skulle bli.
Jag är faktiskt inte ett dugg svartsjuk, men jag kan ibland bli bitter över att jag offrat så mycket som jag inte fick igen. Jag hade inte haft den bilen jag hade eller åkt på de semestrarna om det inte varit för att min partner hade barn. Och jag hade definitivt inte bott i det området jag bodde i, ett barnvänligt Svensson-område. Det betyder inte att jag skulle velat ha det på annat sätt kanske, men det har helt klart styrt mitt liv.
Jag kan ge dig en garanti: Din kärlek kommer att prövas. Din flexibilitet och person kommer att ifrågasättas. När du vill göra en spontanresa så är det med största sannolikhet att exet måste vara med i planeringen. Hur dina jular och nyårsaftnar kommer att se ut avgörs i högre grad av din partner och exet, än av dig själv. Du behöver inte tycka att det är kul att ha med exet och göra. Men eftersom situationen ser ut som den gör så har ni allt att vinna på att komma överens. Även om parterna gått vidare så kommer ni alltid påverkas av exet. Om inte direkt, så indirekt via barnen.
Jag vet barn som har matvägrat, spytt ner middagsbord, bajsat ner badbassänger och fått pepparkaksbak att förvandlas till ett världskrig. Tro inte att det bara är plastpappor och gummimammor som längtar ut ibland. Alla har sina problem. Alla har sina sorger.
Det bästa är om man "adopterar" barnen. Ja då menar jag förstås inte på riktigt eller på ett hallelujahaktigt sätt. Att hitta en egen relation till barnen och få en gemenskap. Barnen lärde mig en massa, inte minst om mig själv. Se det som din familj, oavsett struktur och form på den. Låt dig inte vaggas in i olycka och sorg, men rent krasst så handlar det om att vill du ha godbitarna, dvs din nya kärlek, får du helt enkelt ta det andra med. Hur du tar det är upp till dig. Ta en sak i taget, lös upp en knut åt gången. Ha inte för höga förväntningar. Och det tar minst ett par år för att få en nyfamilj att fungera. Att måla upp en massa idealbilder om hur det ska vara ger en bara massa värdelösa känslor när det inte blir så. Försöka se det fina i det som blev istället för att hela tiden önska dig något annat.
Det är oerhört viktigt att vi alla tillåter oss själva och våra barn att få vara sig själva. I en människa och i ett liv ingår alla känslor. Lätta och tunga. Vi behöver dem för att utveckla oss till bra människor.
Mitt råd är att man måste få lite skit under naglarna för att få det hela att fungera. Det är många detaljer, både känslomässiga och praktiska, att diskutera. Inrätta veckosittning. Ett familjeråd där alla får komma till tals. Vänd, vrid och ändra på det som inte fungerar och hylla det som går bra.
Det är lite som att ha en fin trädgård. Du måste gräva, odla gödsla och så. När du väl får fram den växtlighet du vill ha måste du underhålla. Och rensa ogräs. Det hela slutar med en fungerande växtfrihet och vacker trädgård…
20:01 Lägg till en kommentar Permalänk Blogga det Kärlek/Vänskap/Relationer
lördag 15 december 2007
Minnen.
Ibland kommer de tillbaka, minnena. Det går längre tid mellan gångerna, så pass lång tid att jag glömmer allt. Detaljerna, hur du såg ut, vad du sa, vad du gjorde. Men när minnena kommer, då kommer de med besked. Jag kommer aldrig glömma dig. Du öppnade en ny värld för mig. Du gav mig en stig att vandra på och den har jag breddat sen dess.
Varje dag skapar vi minen och på så vis skapar vi också en historia. För en själv, för alla. Idag har jag en minnenas dag. Den leder mig till en helg där jag träffade någon som gav mig hopp om att jag fortfarande hade kärlek att ge till det motsatta könet. ”Det var 48 timmar och ett minne för livet”.
Någon sa mig att vi ska skapa nya minnen som är roligare tillsammans. Nu, 1,5 år senare, har vi skapat massor med minnen och haft hur kul som helst, men inget kan ta över ”48 timmar och ett minne för livet”. Ja, det är så vi kallar den helgen, min själsvän och jag. Det går veckor och månader utan att vi tänker på den eller pratar om den. Sen kommer den där fikapausen på stan och vi börjar minnas. Och av någon anledning kommer vi på nya saker som skedde. Och av någon annan anledning har vi delat med oss av ”48 timmar” till gemensamma bekanta.
En del skulle säga att jag är fast i det förflutna, att de tror jag har hängt upp mitt liv på den här helgen. Men så är det inte. Jag är bara lycklig över att jag fick uppleva den, att jag fick se att jag har så mycket att ge.
”48 timmar” är once in a lifetime.
Varje dag skapar vi minen och på så vis skapar vi också en historia. För en själv, för alla. Idag har jag en minnenas dag. Den leder mig till en helg där jag träffade någon som gav mig hopp om att jag fortfarande hade kärlek att ge till det motsatta könet. ”Det var 48 timmar och ett minne för livet”.
Någon sa mig att vi ska skapa nya minnen som är roligare tillsammans. Nu, 1,5 år senare, har vi skapat massor med minnen och haft hur kul som helst, men inget kan ta över ”48 timmar och ett minne för livet”. Ja, det är så vi kallar den helgen, min själsvän och jag. Det går veckor och månader utan att vi tänker på den eller pratar om den. Sen kommer den där fikapausen på stan och vi börjar minnas. Och av någon anledning kommer vi på nya saker som skedde. Och av någon annan anledning har vi delat med oss av ”48 timmar” till gemensamma bekanta.
En del skulle säga att jag är fast i det förflutna, att de tror jag har hängt upp mitt liv på den här helgen. Men så är det inte. Jag är bara lycklig över att jag fick uppleva den, att jag fick se att jag har så mycket att ge.
”48 timmar” är once in a lifetime.
fredag 14 december 2007
Trust.
Ja så heter det på engelska; tillit. Något jag har kämpat med i hela mitt liv. Och får tydligen fortsätta kämpa med. Denna gång tänker jag skriva om något jag kämpar med varje dag av min tid. Naket, skildrande. Varje timme, varje minut.
Du behöver inte gilla det du läser. Du får gärna ha åsikten att jag tror mig vara den perfekte människan. Jag vet att jag inte är det. Fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Att upprepa det hela är, för mig, svinaktigt.
Jag har ingen lust att blogga om jag precis druckit kaffe eller varit på en julmarknad nyligen. Jag vill blogga om livsfrågorna – de som berör alla, more or less. Ibland hur ett helhetsperspektiv med en råare framtoning eller kanske som nu, att skildra något jag känner.
Jag litar inte på någon längre. Det är helt enkelt inte värt det. Eller förlåt, jag litar på EN kär vän. Han står mig mycket nära. Han har alltid ställt upp och när han te x inte kan prata just då ber han att få återkomma. Och så GÖR han det. Inget är konstigt eller onormalt för honom. Ingen döms och allt är en möjlighet. Det är trust för mig. Det är ”kärlek”, det är vänskap. Det är fan i mig jävligt heligt.
Jag blev sjuk, grymt sjuk. Så pass sjuk att jag än idag inte förstår hur långt nere jag var. Första halvåret låg jag bara i sängen. Andra halvåret kommer vännerna och hälsade på, brydde sig om, fanns där. När ett år gått som sjukskriven fanns inga ”vänner” kvar. Jag hade blivit obekväm och komplicerad för dem. En del puttade jag kanske bort, en stod kvar. Genom tårar, ilska och anklagelser stod han kvar. Varför vet jag inte, kanske för att visa att just han är en pålitlig människa. Kanske för att visa mig att inte ge upp hoppet.
De som växt upp med mig eller varit i mitt liv de senaste 15 åren ÄR borta. Nu har 2,5 år gått och jag börjar inse att inget kommer bli detsamma.
Jag har ”lovar-polarna”. De som säger att det är självklart att ställa upp om man ber om hjälp när datorn kraschat eller det ska shoppas den senaste tv:n. När det sedan visar sig att man varken har tid eller lust så inser man inte att man svikit någon. Man har helt enkelt inte stake nog att säga: ”Jag är ledsen men….” eller ”Jag har fått förhinder. Men jag hjälpa dig på…”
Jag har ”varannan-helg-kompisarna”. Den andre föräldern har barnen eller deras partner har barnen på umgänge och då dyker de upp och vill umgås. För mig är det andra handsprioritering. Att inte duga än brist på annat. Och eftersom jag själv saknar dem så förbannat så hänger jag alltid på när jag ”duger.”
Jag har ”pojkvännen-först-kompisarna”. Vi har varit så tajta eller kanske träffats sporadiskt, sen kliver mannen i deras liv in. Allt annat bleknar och betyder inte något längre. Men ändå är det alltid samma personer som hävdar att kompisarna kommer först. Ändå är det alltid dessa som handlar helt tvärtemot. Jag har redan träffat mannen i mitt liv men vi kunde inte dela det. Sorgligt. Studier, arbeten, föreningsliv tog tid av mig. Två barn, för mycket att göra och även för lite beröring mellan oss…men aldrig att jag sidosatte mina vänner. De kom, de gick. Vi ringde, vi umgicks.
Lova mig inte att vi ska äta pizza på Stureplan nästa vecka eller ta en kryssning till Karibiska Öarna om ett halvår om du inte vill. För så länge du inte HANDLAR och PLANERAR med mig så är du helt enkelt inte intresserad. Så länge det är jag som tar upp diskussionen så är det inte ett delat intresse.
Sen kommer den där överdoserade empatiådran. Den som gör att jag tackar ”ALLA” i mina böcker för deras omsorg. Den som gör att jag är så tacksam att få käka bottenskrapet. Allt för att jag tror mig inte vara värd bättre.
För mig är inte mina viktigaste relationer de som är biologiskt betingande. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att jag ALDRIG kommer låta det motsatta könet ta upp så mycket tid av mig att jag glömmer mina vänner. Att aldrig kommer arbete vara viktigare. Att "inte ha tid" är det absolut fulaste att skylla på. Tid är det mest demokratiska vi har, tid handlar enbart om prioritering. Rent krasst så måste jag lära mig att inte komma tvåa på bollen. Jag har tagit beslut att inte vara det för killar, nu är det dags att ta beslutet att jag vill ha lika mycket värde i alla relationer.
I slutänden kanske allt handlar om mig, att det är min problematik till tillit som gör att jag förstorar allt. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll, för jag känner mig fortfarande lika sviken…
Notering: Jag lever enligt Mia Törnbloms devis. Ett beslut/löfte utan handling är ingenting värt.
Du behöver inte gilla det du läser. Du får gärna ha åsikten att jag tror mig vara den perfekte människan. Jag vet att jag inte är det. Fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Att upprepa det hela är, för mig, svinaktigt.
Jag har ingen lust att blogga om jag precis druckit kaffe eller varit på en julmarknad nyligen. Jag vill blogga om livsfrågorna – de som berör alla, more or less. Ibland hur ett helhetsperspektiv med en råare framtoning eller kanske som nu, att skildra något jag känner.
Jag litar inte på någon längre. Det är helt enkelt inte värt det. Eller förlåt, jag litar på EN kär vän. Han står mig mycket nära. Han har alltid ställt upp och när han te x inte kan prata just då ber han att få återkomma. Och så GÖR han det. Inget är konstigt eller onormalt för honom. Ingen döms och allt är en möjlighet. Det är trust för mig. Det är ”kärlek”, det är vänskap. Det är fan i mig jävligt heligt.
Jag blev sjuk, grymt sjuk. Så pass sjuk att jag än idag inte förstår hur långt nere jag var. Första halvåret låg jag bara i sängen. Andra halvåret kommer vännerna och hälsade på, brydde sig om, fanns där. När ett år gått som sjukskriven fanns inga ”vänner” kvar. Jag hade blivit obekväm och komplicerad för dem. En del puttade jag kanske bort, en stod kvar. Genom tårar, ilska och anklagelser stod han kvar. Varför vet jag inte, kanske för att visa att just han är en pålitlig människa. Kanske för att visa mig att inte ge upp hoppet.
De som växt upp med mig eller varit i mitt liv de senaste 15 åren ÄR borta. Nu har 2,5 år gått och jag börjar inse att inget kommer bli detsamma.
Jag har ”lovar-polarna”. De som säger att det är självklart att ställa upp om man ber om hjälp när datorn kraschat eller det ska shoppas den senaste tv:n. När det sedan visar sig att man varken har tid eller lust så inser man inte att man svikit någon. Man har helt enkelt inte stake nog att säga: ”Jag är ledsen men….” eller ”Jag har fått förhinder. Men jag hjälpa dig på…”
Jag har ”varannan-helg-kompisarna”. Den andre föräldern har barnen eller deras partner har barnen på umgänge och då dyker de upp och vill umgås. För mig är det andra handsprioritering. Att inte duga än brist på annat. Och eftersom jag själv saknar dem så förbannat så hänger jag alltid på när jag ”duger.”
Jag har ”pojkvännen-först-kompisarna”. Vi har varit så tajta eller kanske träffats sporadiskt, sen kliver mannen i deras liv in. Allt annat bleknar och betyder inte något längre. Men ändå är det alltid samma personer som hävdar att kompisarna kommer först. Ändå är det alltid dessa som handlar helt tvärtemot. Jag har redan träffat mannen i mitt liv men vi kunde inte dela det. Sorgligt. Studier, arbeten, föreningsliv tog tid av mig. Två barn, för mycket att göra och även för lite beröring mellan oss…men aldrig att jag sidosatte mina vänner. De kom, de gick. Vi ringde, vi umgicks.
Lova mig inte att vi ska äta pizza på Stureplan nästa vecka eller ta en kryssning till Karibiska Öarna om ett halvår om du inte vill. För så länge du inte HANDLAR och PLANERAR med mig så är du helt enkelt inte intresserad. Så länge det är jag som tar upp diskussionen så är det inte ett delat intresse.
Sen kommer den där överdoserade empatiådran. Den som gör att jag tackar ”ALLA” i mina böcker för deras omsorg. Den som gör att jag är så tacksam att få käka bottenskrapet. Allt för att jag tror mig inte vara värd bättre.
För mig är inte mina viktigaste relationer de som är biologiskt betingande. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att jag ALDRIG kommer låta det motsatta könet ta upp så mycket tid av mig att jag glömmer mina vänner. Att aldrig kommer arbete vara viktigare. Att "inte ha tid" är det absolut fulaste att skylla på. Tid är det mest demokratiska vi har, tid handlar enbart om prioritering. Rent krasst så måste jag lära mig att inte komma tvåa på bollen. Jag har tagit beslut att inte vara det för killar, nu är det dags att ta beslutet att jag vill ha lika mycket värde i alla relationer.
I slutänden kanske allt handlar om mig, att det är min problematik till tillit som gör att jag förstorar allt. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll, för jag känner mig fortfarande lika sviken…
Notering: Jag lever enligt Mia Törnbloms devis. Ett beslut/löfte utan handling är ingenting värt.
onsdag 12 december 2007
Jag är inne i ett anti-barn-klimax.
Jag är inne i ett anti-barn-klimax. Det är de här ungarjävlarna som det ska vara så synd om. De som har skilda föräldrar och föräldrarna klemar bort dem så jag spyr. Jag gillar inte barn, inte de som är födda från typ 1985 och framåt av ngn anledning (få undantag finns) De är den här skilsmässo-generationen. Det är ungar som lever med plastpappor,gummimammor och biologiska päron, styvsyskon hit o dit. Det är ungarna det är så "synd om". Vilket jävla bullshit!
Idag skrek jag åt ett gäng ungar att skärpa sig innan jag skickar snuten på de jävlarna. De cyklade om mig och skrek i mitt öra. Antagligen förväntade de sig att jag skulle bli rädd, vilket jag av ngn anledning inte blev. Jag bad dem alltså fara åt h-e rent verbalt. Moget? Nej. Befogat? så in i h-e. SKulle jag göra om det? Absolut.
Jag har egentligen aldrig gillat ungar, har aldrig varit särskilt intresserad av dem eller förstått vad alla hetsar upp sig så mycket för.
Vuxen. Men ändå inte riktigt mogen. Uppriktig. Men inte riktigt klar.
Nu tänker du som den heliga moder eller frånvarande pappan att jag inte vet alls vad jag pratar om. Att saker kommer te sig annorlunda när/om jag får barn. Jaha. Jag får väl blogga om det då rå.
Idag skrek jag åt ett gäng ungar att skärpa sig innan jag skickar snuten på de jävlarna. De cyklade om mig och skrek i mitt öra. Antagligen förväntade de sig att jag skulle bli rädd, vilket jag av ngn anledning inte blev. Jag bad dem alltså fara åt h-e rent verbalt. Moget? Nej. Befogat? så in i h-e. SKulle jag göra om det? Absolut.
Jag har egentligen aldrig gillat ungar, har aldrig varit särskilt intresserad av dem eller förstått vad alla hetsar upp sig så mycket för.
Vuxen. Men ändå inte riktigt mogen. Uppriktig. Men inte riktigt klar.
Nu tänker du som den heliga moder eller frånvarande pappan att jag inte vet alls vad jag pratar om. Att saker kommer te sig annorlunda när/om jag får barn. Jaha. Jag får väl blogga om det då rå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)