Grattis! Du har träffat någon att älska. Du har mött någon som du är villig att dela ditt liv med. Men med din nya livspartner kom barn. En ryggsäck med okänt innehåll. Men det stannar inte här. Med på resan följer också barnets andra förälder. Exet – en fripassagerare som du kanske inte önskat….
Fördelen för mig var att min dåvarande partner och hans ex var klara med varandra. Det hade funnits styvföräldrar innan mig – på gott och ont förstås. Det fanns ingen underliggande rivalitet, iaf inte från min sida, om vem som var flickvännen och exet. Däremot var exet så otrygg i sin modersroll vilket resulterade i att jag tog på mig mer än vad som behövdes och fick ett extremt kontrollbehov. Jag ”lappade” alltid ihop det som var trasigt. Och aldrig har jag blivit så självmedveten som när jag blev med bonusbarn. Men det jag önskar är att jag haft någon som talade om hur svårt det skulle bli.
Jag är faktiskt inte ett dugg svartsjuk, men jag kan ibland bli bitter över att jag offrat så mycket som jag inte fick igen. Jag hade inte haft den bilen jag hade eller åkt på de semestrarna om det inte varit för att min partner hade barn. Och jag hade definitivt inte bott i det området jag bodde i, ett barnvänligt Svensson-område. Det betyder inte att jag skulle velat ha det på annat sätt kanske, men det har helt klart styrt mitt liv.
Jag kan ge dig en garanti: Din kärlek kommer att prövas. Din flexibilitet och person kommer att ifrågasättas. När du vill göra en spontanresa så är det med största sannolikhet att exet måste vara med i planeringen. Hur dina jular och nyårsaftnar kommer att se ut avgörs i högre grad av din partner och exet, än av dig själv. Du behöver inte tycka att det är kul att ha med exet och göra. Men eftersom situationen ser ut som den gör så har ni allt att vinna på att komma överens. Även om parterna gått vidare så kommer ni alltid påverkas av exet. Om inte direkt, så indirekt via barnen.
Jag vet barn som har matvägrat, spytt ner middagsbord, bajsat ner badbassänger och fått pepparkaksbak att förvandlas till ett världskrig. Tro inte att det bara är plastpappor och gummimammor som längtar ut ibland. Alla har sina problem. Alla har sina sorger.
Det bästa är om man "adopterar" barnen. Ja då menar jag förstås inte på riktigt eller på ett hallelujahaktigt sätt. Att hitta en egen relation till barnen och få en gemenskap. Barnen lärde mig en massa, inte minst om mig själv. Se det som din familj, oavsett struktur och form på den. Låt dig inte vaggas in i olycka och sorg, men rent krasst så handlar det om att vill du ha godbitarna, dvs din nya kärlek, får du helt enkelt ta det andra med. Hur du tar det är upp till dig. Ta en sak i taget, lös upp en knut åt gången. Ha inte för höga förväntningar. Och det tar minst ett par år för att få en nyfamilj att fungera. Att måla upp en massa idealbilder om hur det ska vara ger en bara massa värdelösa känslor när det inte blir så. Försöka se det fina i det som blev istället för att hela tiden önska dig något annat.
Det är oerhört viktigt att vi alla tillåter oss själva och våra barn att få vara sig själva. I en människa och i ett liv ingår alla känslor. Lätta och tunga. Vi behöver dem för att utveckla oss till bra människor.
Mitt råd är att man måste få lite skit under naglarna för att få det hela att fungera. Det är många detaljer, både känslomässiga och praktiska, att diskutera. Inrätta veckosittning. Ett familjeråd där alla får komma till tals. Vänd, vrid och ändra på det som inte fungerar och hylla det som går bra.
Det är lite som att ha en fin trädgård. Du måste gräva, odla gödsla och så. När du väl får fram den växtlighet du vill ha måste du underhålla. Och rensa ogräs. Det hela slutar med en fungerande växtfrihet och vacker trädgård…
20:01 Lägg till en kommentar Permalänk Blogga det Kärlek/Vänskap/Relationer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar