Minnen.

Ibland kommer de tillbaka, minnena. Det går längre tid mellan gångerna, så pass lång tid att jag glömmer allt. Detaljerna, hur du såg ut, vad du sa, vad du gjorde. Men när minnena kommer, då kommer de med besked. Jag kommer aldrig glömma dig. Du öppnade en ny värld för mig. Du gav mig en stig att vandra på och den har jag breddat sen dess.

Varje dag skapar vi minen och på så vis skapar vi också en historia. För en själv, för alla. Idag har jag en minnenas dag. Den leder mig till en helg där jag träffade någon som gav mig hopp om att jag fortfarande hade kärlek att ge till det motsatta könet. ”Det var 48 timmar och ett minne för livet”.

Någon sa mig att vi ska skapa nya minnen som är roligare tillsammans. Nu, 1,5 år senare, har vi skapat massor med minnen och haft hur kul som helst, men inget kan ta över ”48 timmar och ett minne för livet”. Ja, det är så vi kallar den helgen, min själsvän och jag. Det går veckor och månader utan att vi tänker på den eller pratar om den. Sen kommer den där fikapausen på stan och vi börjar minnas. Och av någon anledning kommer vi på nya saker som skedde. Och av någon annan anledning har vi delat med oss av ”48 timmar” till gemensamma bekanta.

En del skulle säga att jag är fast i det förflutna, att de tror jag har hängt upp mitt liv på den här helgen. Men så är det inte. Jag är bara lycklig över att jag fick uppleva den, att jag fick se att jag har så mycket att ge.

”48 timmar” är once in a lifetime.