Ja så heter det på engelska; tillit. Något jag har kämpat med i hela mitt liv. Och får tydligen fortsätta kämpa med. Denna gång tänker jag skriva om något jag kämpar med varje dag av min tid. Naket, skildrande. Varje timme, varje minut.
Du behöver inte gilla det du läser. Du får gärna ha åsikten att jag tror mig vara den perfekte människan. Jag vet att jag inte är det. Fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Att upprepa det hela är, för mig, svinaktigt.
Jag har ingen lust att blogga om jag precis druckit kaffe eller varit på en julmarknad nyligen. Jag vill blogga om livsfrågorna – de som berör alla, more or less. Ibland hur ett helhetsperspektiv med en råare framtoning eller kanske som nu, att skildra något jag känner.
Jag litar inte på någon längre. Det är helt enkelt inte värt det. Eller förlåt, jag litar på EN kär vän. Han står mig mycket nära. Han har alltid ställt upp och när han te x inte kan prata just då ber han att få återkomma. Och så GÖR han det. Inget är konstigt eller onormalt för honom. Ingen döms och allt är en möjlighet. Det är trust för mig. Det är ”kärlek”, det är vänskap. Det är fan i mig jävligt heligt.
Jag blev sjuk, grymt sjuk. Så pass sjuk att jag än idag inte förstår hur långt nere jag var. Första halvåret låg jag bara i sängen. Andra halvåret kommer vännerna och hälsade på, brydde sig om, fanns där. När ett år gått som sjukskriven fanns inga ”vänner” kvar. Jag hade blivit obekväm och komplicerad för dem. En del puttade jag kanske bort, en stod kvar. Genom tårar, ilska och anklagelser stod han kvar. Varför vet jag inte, kanske för att visa att just han är en pålitlig människa. Kanske för att visa mig att inte ge upp hoppet.
De som växt upp med mig eller varit i mitt liv de senaste 15 åren ÄR borta. Nu har 2,5 år gått och jag börjar inse att inget kommer bli detsamma.
Jag har ”lovar-polarna”. De som säger att det är självklart att ställa upp om man ber om hjälp när datorn kraschat eller det ska shoppas den senaste tv:n. När det sedan visar sig att man varken har tid eller lust så inser man inte att man svikit någon. Man har helt enkelt inte stake nog att säga: ”Jag är ledsen men….” eller ”Jag har fått förhinder. Men jag hjälpa dig på…”
Jag har ”varannan-helg-kompisarna”. Den andre föräldern har barnen eller deras partner har barnen på umgänge och då dyker de upp och vill umgås. För mig är det andra handsprioritering. Att inte duga än brist på annat. Och eftersom jag själv saknar dem så förbannat så hänger jag alltid på när jag ”duger.”
Jag har ”pojkvännen-först-kompisarna”. Vi har varit så tajta eller kanske träffats sporadiskt, sen kliver mannen i deras liv in. Allt annat bleknar och betyder inte något längre. Men ändå är det alltid samma personer som hävdar att kompisarna kommer först. Ändå är det alltid dessa som handlar helt tvärtemot. Jag har redan träffat mannen i mitt liv men vi kunde inte dela det. Sorgligt. Studier, arbeten, föreningsliv tog tid av mig. Två barn, för mycket att göra och även för lite beröring mellan oss…men aldrig att jag sidosatte mina vänner. De kom, de gick. Vi ringde, vi umgicks.
Lova mig inte att vi ska äta pizza på Stureplan nästa vecka eller ta en kryssning till Karibiska Öarna om ett halvår om du inte vill. För så länge du inte HANDLAR och PLANERAR med mig så är du helt enkelt inte intresserad. Så länge det är jag som tar upp diskussionen så är det inte ett delat intresse.
Sen kommer den där överdoserade empatiådran. Den som gör att jag tackar ”ALLA” i mina böcker för deras omsorg. Den som gör att jag är så tacksam att få käka bottenskrapet. Allt för att jag tror mig inte vara värd bättre.
För mig är inte mina viktigaste relationer de som är biologiskt betingande. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att jag ALDRIG kommer låta det motsatta könet ta upp så mycket tid av mig att jag glömmer mina vänner. Att aldrig kommer arbete vara viktigare. Att "inte ha tid" är det absolut fulaste att skylla på. Tid är det mest demokratiska vi har, tid handlar enbart om prioritering. Rent krasst så måste jag lära mig att inte komma tvåa på bollen. Jag har tagit beslut att inte vara det för killar, nu är det dags att ta beslutet att jag vill ha lika mycket värde i alla relationer.
I slutänden kanske allt handlar om mig, att det är min problematik till tillit som gör att jag förstorar allt. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll, för jag känner mig fortfarande lika sviken…
Notering: Jag lever enligt Mia Törnbloms devis. Ett beslut/löfte utan handling är ingenting värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar