Psykiatrin verksamhetschef tycker till om min bok!

Hej Cecilia!


Jag får börja med att tacka för boken - en trevlig uppskattning precis innan semstern!

Jag har läst den och jag tycker att den gav mig en hel del att fundera över. Du avspeglar konkreta situationer som beskriver väl hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom och som som ger oss professionella en påminnelse som hur det "verkliga livet" kan te sig - vid sidan om diagnoskoder och latinska läkemedelsbeteckningar!

Du berättar också om många nära och kära i din omgivning och hur även dessa blir påverkade av din sjukdom, vilket stärker mig i min övertygelse om att vi inom psykiatrin ska fortsätta erbjuda psykoedukativa grupper där även anhöriga ingår.
Jag tycker även att man kan följa din resa genom vården på ett tydligt sätt.

Tyvärr, får jag väl säga, är din beskrivning inte helt ovanlig inom psykiatrin (och kanske sjukvården i stort också), dvs att hela diagnosticeringsprocessen inte alltid är enkel, att olika psykofarmaka passar olika bra på olika personer, att man som patient har väldigt olika "takt" på sitt accepterande av sjukdomen (vilket måste respekteras) och att vårdapparaten dessutom ibland kan vara ojämn och ha brister i kontinuiteten vad gäller bl a läkarkontakterna. Detta gör ju inte saken enklare precis.

Psykiatri är ju dessutom ingen exakt vetenskap som kan ge absolut facit på vad som är rätt och fel.
I dessa lägen är det forskningsevidens och beprövad erfarenhet i dialog med patienten som hjälper oss att hjälpa er patienter!

Jag tycker dock att det är glädjande att du trots "kampen" framhåller både goda insatser och personer som hjälp dig på din resa. Det är nämligen min övertygelse att de allra allra flesta som arbetar med människor valt att göra det av en anledning; nämligen att man vill vara till hjälp och stöd för personen man har framför sig. Ibland uppstår det dock tyvärr en del "krångligheter" som behöver redas ut och tas ett varv till. Det hoppas jag att Du tar med dig, som en övertygelse att det mesta går att lösa.
Tack för intressant läsning och fortsatt lycka till.

mvh
J.B.
Enhetschef

Specialistmottagning, Affektiva sjukdomar Psykiatricentrum,

Tusen tack för att jag blivit omnämnd!

Tack! Blir varmt i hjärtat av att nå en liten bit fram till bättring för andra. Lycka till, Mrs.October!
http://mrsoctober.wordpress.com/2012/08/15/som-en-bit-fran-mitt-liv/

Ett mejl kom från Pia

Hej vackra människa!


Vill tacka dig för att du drar bort den skitiga ridån, som vi bipolära har stått bakom. Tack för att du visar att vi inte är "dumma i huvudet".

Jag är själv bipolär och har läst nästan allt på din sida. Speciellt artikeln "Min sjukdom sitter i jaget". I den känner jag igen mig nästan till 100%.

Jag länkade till den på Facebook, och önskar att många vill läsa. Börjar försiktigt att acceptera min sjukdom, och tar ett steg i taget för att "tala om" att jag har den.
Arbetstränar just nu 50%, så ekonomin är ganska taskig just nu. Men när jag får några kronor över ska jag köpa din bok "Med livet i mina händer" på stört!
Är just nu i en djup depp/ångest period, och surfade runt på Bipolarna. Det var där jag hittade din sida. :-) Känns lite bättre nu när jag har läst om dig.

Jag är stolt över att du vill ta med mina ord på din blogg/sida och det stärker mig i mitt accepterande av sjukdomen. Jag ska inte dölja längre. Inte stå bakom en skitig ridå som ingen vågar öppna!

Jag finns, och är faktiskt en cool, extremt intelligent människa med ruskigt sjuk/morbid humor som gör det bästa av situationen.
Tack för att du finns!
Varma kramar från Pia i Falkenberg

Det kom ett mejl...

Har precis läst din bok och den är helt fantastisk!!! Jag grät mig igenom vissa sidor då det lika gärna kunde vart jag som skrivit. Det var så skönt att läsa. Du sätter verkligen ord på det! Den betyder så mycket.


Jag skriver mycket under tiden nu sedan jag fick min diagnos i februari. Det är ett bra verktyg särskilt när allt är tungt och förvirrat. Men din bok gav mig en helt annan insikt. Jag sträckläste den, kunde inte lägga ifrån mig den och har redan börjat läsa den igen.....
/ Anonym