...den senaste tiden har det känts som om min lägenhet ska äta upp mig. Jag är ett stort fan av ensamhet och utrymme. Likväl som jag kan vara social. Just nu tror jag det är för mycket ensamhet. Jag kommer hem från arbetsträningen vid halv elva på f.m. Vad ska jag göra sen liksom? P.g.a. mina sömnproblem orkar jag inte träna och ärligt talat finns inte lusten. Min bästa vän och jag hittar på lite smått med bland annat hennes hund men hon är med pojkvän så att säga, så då återgår hon till sitt sen.
Jag åker då hem, tröstäter gärna, gör allt för att vara vaken men ändå få samma taskiga sömnresultat på natten. Jag är otroligt isolerad men vet inte hur jag ska råda bukt på det när kroppen inte vill...
Avvaktar sömnutredningen och står ut ett tag till...ändå inte sovit som folk på över tio år....
söndag 24 juni 2012
torsdag 21 juni 2012
Glada tillrop om min föreläsning! TACK!
"Cecilia berättar öppet och personligt om sin sjukdom. I vårt samhälle där psykiskt sjuka ofta möts av fördomar är denna öppenhet inte bara en frisk fläkt, utan även en förutsättning för att ändra människors uppfattning. Cecilia delar med sig av sina erfarenheter med en positiv anda men hon är inte heller rädd att visa sin sårbarhet. Genom uppläsning av hennes bok fick vi en inblick i hennes mörkaste stunder. Publiken bjuds med i en diskussion och får möjlighet att ställa frågor. Jag kan inte annat än hoppas att hennes mod inspirerar fler människor att våga acceptera och komma ut med sina sjukdomar."
/ Malin Lundberg, åhörare
"Det var en mycket bra föreläsning du höll Cecilia, tack för det, det var en ynnest att få vara med. Jättebra att du varierar med plats på scenen och så får du ju vila benen lite också. För mig kändes det som att du var en helt annan person efter föreläsningen än innan och under, det var som en propp gott ur dig. Om du kan locka fram den stämning du var i efter föreläsningen när du föreläser så kommer du att bli en femetta på estraden och du har väldigt mycket att berätta. Du gör skillnad och du gör en insats för dig själv i din utveckling och för oss andra i vår utveckling.
Kör ditt race Cecilia med mottot, "stor och stark men ödmjuk" och glöm inte att ta med lagom med humor."
/ Flemming...Föreningen Balans Gävle
"En givande och proffsig föreläsning om hur det är att leva med en bibolär sjukdom.
Att varva det med att läsa ur boken var mycket bra, det gjorde att åhöraren blev mera nyfiken på innehållet.
Som mamma är jag både stolt och ledsen, stolt för att Cecilia har kommit så långt i livet trots denna resa
Ledsen att Cecilia har en kronisk sjukdom som begränsar hennes liv på olika sätt."
/Mamma
”Tack för en fantastiskt fin föreläsning Cecilia, den rörde mig till tårar, det var så naket, avskalat och äkta..♥♥♥"....Vad jag gillade mest, när du så naturligt läste på dina lappar, upplevde jag dig så sann och fängslande, du kan verkligen konsten att beröra på djupet, för mig personligen, blev det nästan en rysare för att jag kände igen så mycket..♥♥♥ Det vackraste var när du tackade din vän Patrick, kan det finnas sådana fina människor? Tydligen ♥"
/ Elisabet
"Tyckte generellt den var bra.. Vet inte om man kanske skulle korta ner läsningen.. Men ja vet inte hur föreläsningar ang en bok är.. Sen tycker jag att det var en bra föreläsning..
Tyckte du var jätte stark å duktig."
/ Patrick Backelin
(kommer ev. fyllas på)
/ Malin Lundberg, åhörare
"Det var en mycket bra föreläsning du höll Cecilia, tack för det, det var en ynnest att få vara med. Jättebra att du varierar med plats på scenen och så får du ju vila benen lite också. För mig kändes det som att du var en helt annan person efter föreläsningen än innan och under, det var som en propp gott ur dig. Om du kan locka fram den stämning du var i efter föreläsningen när du föreläser så kommer du att bli en femetta på estraden och du har väldigt mycket att berätta. Du gör skillnad och du gör en insats för dig själv i din utveckling och för oss andra i vår utveckling.
Kör ditt race Cecilia med mottot, "stor och stark men ödmjuk" och glöm inte att ta med lagom med humor."
/ Flemming...Föreningen Balans Gävle
"En givande och proffsig föreläsning om hur det är att leva med en bibolär sjukdom.
Att varva det med att läsa ur boken var mycket bra, det gjorde att åhöraren blev mera nyfiken på innehållet.
Som mamma är jag både stolt och ledsen, stolt för att Cecilia har kommit så långt i livet trots denna resa
Ledsen att Cecilia har en kronisk sjukdom som begränsar hennes liv på olika sätt."
/Mamma
”Tack för en fantastiskt fin föreläsning Cecilia, den rörde mig till tårar, det var så naket, avskalat och äkta..♥♥♥"....Vad jag gillade mest, när du så naturligt läste på dina lappar, upplevde jag dig så sann och fängslande, du kan verkligen konsten att beröra på djupet, för mig personligen, blev det nästan en rysare för att jag kände igen så mycket..♥♥♥ Det vackraste var när du tackade din vän Patrick, kan det finnas sådana fina människor? Tydligen ♥"
/ Elisabet
"Tyckte generellt den var bra.. Vet inte om man kanske skulle korta ner läsningen.. Men ja vet inte hur föreläsningar ang en bok är.. Sen tycker jag att det var en bra föreläsning..
Tyckte du var jätte stark å duktig."
/ Patrick Backelin
(kommer ev. fyllas på)
torsdag 14 juni 2012
Min Föreläsningsdebut, Västerås Stadsbibliotek 12 juni
Jag hade förväntat mig en jättenervositet inför föreläsningen dock infann den sig inte. Jag var nervös ett par dagar innan och tror att det beror på att jag inte var klar med manuset. När manuset var satt och min kompis Malin lyssnade när jag läste upp och rättade några glapp, då släppte allting. Jag tränade inte en enda gång då jag redan kände mig trygg i situationen…
Jag var riktigt proffsig då jag gjorde stödorden på papper i storlek av ett vykort och sedan laminerade in dem. Perfekt att hålla i. Många säger att en bra föreläsare inte läser innantill. Jag håller faktiskt inte med. Dessa föreläsare viftar ofta med armarna och många gånger kanske inte allt blir sagt. Mina laminerade kort låg bra i min hand och jag tyckte det såg naturligare ut att gestikulera med dem. Kanske upplever jag det bättre då programledare alltid har sådant?
Jag läser ur min bok
Redan en halvtimme före utsatt tid började lokalen fyllas och jag tänkte: Vad är det här? Efter diskussioner med andra som har erfarenhet så var det dels fel tid på året med fint väder och skolavslutningar att ha en föreläsning på, och dels hade jag inte gjorde reklam mer än på Facebook och min blogg. Jag var tvungen att gå ut och sätta mig medan jag drack upp mitt kaffe. Lokalen fortsatte att fyllas.
Jag funderade om min bästa vän Patrick skulle komma eller inte. I samma tanke hörde jag någon säga. – Är du i fablernas värld? Antagligen eftersom jag inte märkt att han kommit upp precis bredvid mig. Jag pustade ut en aning. Patrick får mig att känna en fantastisk trygghet.
Vi gick in tillsammans medan jag tittade på allt folk och sa någon kommentar till Patrick. Teknikern satte på mig en ”mygga”, dvs. en mikrofon som sitter vid öronen och mikrofonen framme vid mun. Jag kände mig lite obekväm att lilla jag skulle ha en sådan på mig. Jag är ingen kändis! Jag är bara en liten tjej som ska berätta min historia om min bok och sjukdom liksom. Mamma kramade stolt om mig. Jag vände mig om och såg på Patrick. Han gjorde ”tummen” upp och mimade ”det här fixar du”. Jag log och nickade tillbaka.
Mer hann jag inte förrän bibblans konferencier började prata. Oj då, jag kanske borde vara med lite. Visst hade jag lite pirr i magen men inte alls den nervositeten jag haft eller förväntat mig. Helt plötsligt ropade han på mig och gav mig en blomma. Jag fick gå rakt över scenen för att hämta den. Ett jättegullig och rar gest av biblioteket tycker jag. Jag är inte van med den sortens uppskattning så jag blev otroligt glad. En miniväxt i form av rosa rosor (som faktiskt är min favoritlomma) med en kruka av aluminium. Fantastisk fin!
Sedan satte föreningen Balans igång och skulle berätta om föreningen innan de var min tur. Jag vaknade till ganska snabbt då det gick fortare än jag trodde och han presenterade upp mig på scen. Jag ställde min retoriska fråga till publiken som planerat sedan gick föreläsningen av bara farten. Innan jag visste ordet av det hade jag gjort min timme och publiken ville ställa frågor. Det blev mycket att besvara men det är nästan roligast. Jag är alltid tydlig med att jag inte är någon expert eller läkare om någon vill fråga om till exempel mediciner eller liknande. Jag upprepar då att jag talar utifrån mina erfarenheter.
Sedan sa jag: - Får jag avrunda nu? Och publiken skrattade.
Jag hade längtat till avslutningscenen. Nu skulle Patrick firas! Jag hade kämpat i flera år för att få tacka honom på något sätt för det han gjort för mig. Jag köpte ett par presenter i Spanien men det var svårt att välja. Vad ger man till någon som redan har allt? Jag läste mina avslutningsrader:
”Det finns dom som hjälpt mig bygga broar över vatten.
Det finns dom som har hjälpt mig bygga upp mig själv till den jag är idag.
Det finns dom som man inte har ord kvar till att tacka. Dom som gett bitar av sitt liv för min skull.
Jag får aldrig min möjlighet att tacka honom men nu är tillfället här…äntligen. Patrick, kan du komma upp?”
Jag tror inte han hade väntat sig detta och det var det som var meningen. Han fick sina presenter och vi kramades. För mig var inte presenten det viktigaste utan hyllningen inför publik. Därmed var föreläsningen slut och bokförsäljningen påbörjades, men det är en annan historia just nu.
Jag fick stående ovationer efteråt och kände att jag var förbannat nöjd med mig själv. Den här gången kände jag mig stolt. Den här gången kände jag att jag givit människor något.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna och slog på datorn. I min inkorg hade jag fått ett nytt mejl från Göteborg. ”…..och vi undrar om du vill komma att föreläsa hos oss i höst?” Jag slog glatt av datorn och hoppade i säng. Det verkar som en ny era har börjat i mitt liv…
Jag var riktigt proffsig då jag gjorde stödorden på papper i storlek av ett vykort och sedan laminerade in dem. Perfekt att hålla i. Många säger att en bra föreläsare inte läser innantill. Jag håller faktiskt inte med. Dessa föreläsare viftar ofta med armarna och många gånger kanske inte allt blir sagt. Mina laminerade kort låg bra i min hand och jag tyckte det såg naturligare ut att gestikulera med dem. Kanske upplever jag det bättre då programledare alltid har sådant?
Redan en halvtimme före utsatt tid började lokalen fyllas och jag tänkte: Vad är det här? Efter diskussioner med andra som har erfarenhet så var det dels fel tid på året med fint väder och skolavslutningar att ha en föreläsning på, och dels hade jag inte gjorde reklam mer än på Facebook och min blogg. Jag var tvungen att gå ut och sätta mig medan jag drack upp mitt kaffe. Lokalen fortsatte att fyllas.
Jag funderade om min bästa vän Patrick skulle komma eller inte. I samma tanke hörde jag någon säga. – Är du i fablernas värld? Antagligen eftersom jag inte märkt att han kommit upp precis bredvid mig. Jag pustade ut en aning. Patrick får mig att känna en fantastisk trygghet.
Vi gick in tillsammans medan jag tittade på allt folk och sa någon kommentar till Patrick. Teknikern satte på mig en ”mygga”, dvs. en mikrofon som sitter vid öronen och mikrofonen framme vid mun. Jag kände mig lite obekväm att lilla jag skulle ha en sådan på mig. Jag är ingen kändis! Jag är bara en liten tjej som ska berätta min historia om min bok och sjukdom liksom. Mamma kramade stolt om mig. Jag vände mig om och såg på Patrick. Han gjorde ”tummen” upp och mimade ”det här fixar du”. Jag log och nickade tillbaka.
Mer hann jag inte förrän bibblans konferencier började prata. Oj då, jag kanske borde vara med lite. Visst hade jag lite pirr i magen men inte alls den nervositeten jag haft eller förväntat mig. Helt plötsligt ropade han på mig och gav mig en blomma. Jag fick gå rakt över scenen för att hämta den. Ett jättegullig och rar gest av biblioteket tycker jag. Jag är inte van med den sortens uppskattning så jag blev otroligt glad. En miniväxt i form av rosa rosor (som faktiskt är min favoritlomma) med en kruka av aluminium. Fantastisk fin!
Sedan satte föreningen Balans igång och skulle berätta om föreningen innan de var min tur. Jag vaknade till ganska snabbt då det gick fortare än jag trodde och han presenterade upp mig på scen. Jag ställde min retoriska fråga till publiken som planerat sedan gick föreläsningen av bara farten. Innan jag visste ordet av det hade jag gjort min timme och publiken ville ställa frågor. Det blev mycket att besvara men det är nästan roligast. Jag är alltid tydlig med att jag inte är någon expert eller läkare om någon vill fråga om till exempel mediciner eller liknande. Jag upprepar då att jag talar utifrån mina erfarenheter.
Sedan sa jag: - Får jag avrunda nu? Och publiken skrattade.
Jag hade längtat till avslutningscenen. Nu skulle Patrick firas! Jag hade kämpat i flera år för att få tacka honom på något sätt för det han gjort för mig. Jag köpte ett par presenter i Spanien men det var svårt att välja. Vad ger man till någon som redan har allt? Jag läste mina avslutningsrader:
”Det finns dom som hjälpt mig bygga broar över vatten.
Det finns dom som har hjälpt mig bygga upp mig själv till den jag är idag.
Det finns dom som man inte har ord kvar till att tacka. Dom som gett bitar av sitt liv för min skull.
Jag får aldrig min möjlighet att tacka honom men nu är tillfället här…äntligen. Patrick, kan du komma upp?”
Jag tror inte han hade väntat sig detta och det var det som var meningen. Han fick sina presenter och vi kramades. För mig var inte presenten det viktigaste utan hyllningen inför publik. Därmed var föreläsningen slut och bokförsäljningen påbörjades, men det är en annan historia just nu.
Jag fick stående ovationer efteråt och kände att jag var förbannat nöjd med mig själv. Den här gången kände jag mig stolt. Den här gången kände jag att jag givit människor något.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna och slog på datorn. I min inkorg hade jag fått ett nytt mejl från Göteborg. ”…..och vi undrar om du vill komma att föreläsa hos oss i höst?” Jag slog glatt av datorn och hoppade i säng. Det verkar som en ny era har börjat i mitt liv…
Jag "gosar" och tackar Patrick och ger honom presenter.
måndag 11 juni 2012
Samarbete med Föreningen balans
Föreningen Balans vill växa i Sverige och som ett led i detta kommer föreningsrepresentanter att delta vid föreläsningen av Cecilia Asp i Stadsbiblioteket i Västerås 12 juni 19:00. Balans är en förening för personer med förstämningssjukdomar som unipolär och bipolär sjukdom och för deras närstående, se www.foreningenbalans.se Bokbord och boktips kommer att finnas och möjligheter till att fråga och diskutera med föreningsrepresentanter.
fredag 8 juni 2012
EN FÖRELÄSNING OM BIPOLÄR SJUKDOM
Föreläsningen äger rum den 12 juni kl. 19 i hörsalen på VästeråsStadsbibliotek
Föreläsningen går ut på att hjälpa andra genom delade erfarenheter, uppläsning ur Cecilia Asps bok "Med mitt liv i mina händer - att leva med bipolär sjukdom" samt hennes egna erfarenheter att leva med sjukdomen och bokförsäljning m.m. Hur lever man med den? Hur reagerar omgivningen? Och övriga frågor…
Föreläsningen genomförs, i hörsalen på Västerås Stadsbibliotek. Ingen föranmälan krävs och föreläsningen är gratis.
I anslutning till föreläsningen signerar Cecilia sina böcker för försäljning 200kr/st och tar gärna emot Era frågor.
För Er som inte kan komma och vill köpa boken kan kontakta Cecilia via hennes hemsida och/eller e-post adress enligt nedan.
För mer information om Cecilia Asp, hennes blogg och böcker m.m.
Cecilia Asp
E-post: info@ceciliaasp.se
Hemsida: http://www.ceciliaasp.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)