Jag var riktigt proffsig då jag gjorde stödorden på papper i storlek av ett vykort och sedan laminerade in dem. Perfekt att hålla i. Många säger att en bra föreläsare inte läser innantill. Jag håller faktiskt inte med. Dessa föreläsare viftar ofta med armarna och många gånger kanske inte allt blir sagt. Mina laminerade kort låg bra i min hand och jag tyckte det såg naturligare ut att gestikulera med dem. Kanske upplever jag det bättre då programledare alltid har sådant?
Redan en halvtimme före utsatt tid började lokalen fyllas och jag tänkte: Vad är det här? Efter diskussioner med andra som har erfarenhet så var det dels fel tid på året med fint väder och skolavslutningar att ha en föreläsning på, och dels hade jag inte gjorde reklam mer än på Facebook och min blogg. Jag var tvungen att gå ut och sätta mig medan jag drack upp mitt kaffe. Lokalen fortsatte att fyllas.
Jag funderade om min bästa vän Patrick skulle komma eller inte. I samma tanke hörde jag någon säga. – Är du i fablernas värld? Antagligen eftersom jag inte märkt att han kommit upp precis bredvid mig. Jag pustade ut en aning. Patrick får mig att känna en fantastisk trygghet.
Vi gick in tillsammans medan jag tittade på allt folk och sa någon kommentar till Patrick. Teknikern satte på mig en ”mygga”, dvs. en mikrofon som sitter vid öronen och mikrofonen framme vid mun. Jag kände mig lite obekväm att lilla jag skulle ha en sådan på mig. Jag är ingen kändis! Jag är bara en liten tjej som ska berätta min historia om min bok och sjukdom liksom. Mamma kramade stolt om mig. Jag vände mig om och såg på Patrick. Han gjorde ”tummen” upp och mimade ”det här fixar du”. Jag log och nickade tillbaka.
Mer hann jag inte förrän bibblans konferencier började prata. Oj då, jag kanske borde vara med lite. Visst hade jag lite pirr i magen men inte alls den nervositeten jag haft eller förväntat mig. Helt plötsligt ropade han på mig och gav mig en blomma. Jag fick gå rakt över scenen för att hämta den. Ett jättegullig och rar gest av biblioteket tycker jag. Jag är inte van med den sortens uppskattning så jag blev otroligt glad. En miniväxt i form av rosa rosor (som faktiskt är min favoritlomma) med en kruka av aluminium. Fantastisk fin!
Sedan satte föreningen Balans igång och skulle berätta om föreningen innan de var min tur. Jag vaknade till ganska snabbt då det gick fortare än jag trodde och han presenterade upp mig på scen. Jag ställde min retoriska fråga till publiken som planerat sedan gick föreläsningen av bara farten. Innan jag visste ordet av det hade jag gjort min timme och publiken ville ställa frågor. Det blev mycket att besvara men det är nästan roligast. Jag är alltid tydlig med att jag inte är någon expert eller läkare om någon vill fråga om till exempel mediciner eller liknande. Jag upprepar då att jag talar utifrån mina erfarenheter.
Sedan sa jag: - Får jag avrunda nu? Och publiken skrattade.
Jag hade längtat till avslutningscenen. Nu skulle Patrick firas! Jag hade kämpat i flera år för att få tacka honom på något sätt för det han gjort för mig. Jag köpte ett par presenter i Spanien men det var svårt att välja. Vad ger man till någon som redan har allt? Jag läste mina avslutningsrader:
”Det finns dom som hjälpt mig bygga broar över vatten.
Det finns dom som har hjälpt mig bygga upp mig själv till den jag är idag.
Det finns dom som man inte har ord kvar till att tacka. Dom som gett bitar av sitt liv för min skull.
Jag får aldrig min möjlighet att tacka honom men nu är tillfället här…äntligen. Patrick, kan du komma upp?”
Jag tror inte han hade väntat sig detta och det var det som var meningen. Han fick sina presenter och vi kramades. För mig var inte presenten det viktigaste utan hyllningen inför publik. Därmed var föreläsningen slut och bokförsäljningen påbörjades, men det är en annan historia just nu.
Jag fick stående ovationer efteråt och kände att jag var förbannat nöjd med mig själv. Den här gången kände jag mig stolt. Den här gången kände jag att jag givit människor något.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna och slog på datorn. I min inkorg hade jag fått ett nytt mejl från Göteborg. ”…..och vi undrar om du vill komma att föreläsa hos oss i höst?” Jag slog glatt av datorn och hoppade i säng. Det verkar som en ny era har börjat i mitt liv…
Jag "gosar" och tackar Patrick och ger honom presenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar