Jag hjärtar Harsa

Efter fyra timmars resa och en natt med alldeles för lite sömn satte vi igång konferensen kring Föreningen Balans. Utveckling och inveckling i ett högt tempo som tog ganska bra på mig på ett mindre bra sätt. Men jag har fått träffa min stora författaridol Arvid Lagerkrantz, minglat med personer som har en sak gemensamt; vi är alla bipolära eller anhöriga till en bipolär person. Det har skrattas kring lägerelden där jag fick berätta om mina mediala upplevelser. Det har varit en harmoniskt stämning och cirka trettio personer från alla av landets delar, har kommit överens på ett fantastiskt sätt.

Jag minns inte mycket av resan dit då jag var i koma efter en mycket trasig natt. Men när vi anlände stängde jag dörren på bilen, tog med mig väskan och sen vet jag inte så mycket mer vid många tillfällen. Kanske kommer jag ihåg bara det bästa?

Efter lunch satte konferensen igång. Jag hade ett anförande i form av att presentera min bok vilket inte alls gick enligt mina förväntningar. Helt klar icke godkänd enligt mig själv. Trött, slutkörd och det gjorde mig oförberedd. Jag pratade lite taget ur luften och läste en bit ur boken. Många ville köpa den på stående fot. Först ut var Arvid och jag blev så mallig. En författare med samma diagnos och skrivit om hans bipolära upplevelser som inte alls var lik mina. Under helgen var jag så fräck och frågade om jag fick be om en idolbild på oss senare och det skulle jag få J

Sedan var det mat kl. 18 och lägereld med lite lek kl. 20. Koman existerade i stor grad fortfarande men en mycket inspirerande kväll och en rolig fredag gick mot sitt slut.

Lördagen infann jag mig vid frukosten, åt duktigt och fint samt kände mig duktig att jag orkat upp trots mina sömnsvårigheter. Under den timmen blev kroppen allt svagare och jag sa till Flemming att det här inte funkade. Eftersom vi alla har förståelse för varandra tyckte han också jag skulle vila.

Väl i mitt rum på vandrarhemmet blev jag tvungen att se genom fönstret då jag hörde bjällror av något slag. Mitt framför mitt fönster stod en söt kossa och tuggade på det vackra gröna gräset. Hon såg upp på mig och ”pratade” och jag kunde nästa klappa henne. När jag lyfte min blick log jag. Antalet kossor hade blivit fler och två kalvar lekte med varandra. Jag log för mig själv när sedan frustrationen knackade mig på axeln. ”Hur ska jag kunna sova med dessa bjällror?” Jag kommer inte ihåg så mycket mer för de måste ha gett mig en sömneffekt då det sedan knackade på dörren. Där stod Anna, som såg något förskräckt och orolig ut, jag hade nog sovit tre timmar. Där missade jag förmiddagspasset, men jag åt lunch och klarade mig igenom eftermiddagen i ett stämningsläge av ”koma light”.

När middagen var slut gick jag till mitt rum och lämnade in lite grejer. När jag kom tillbaka stod en del redan i gummistövlar och annat för att bege sig ut att plocka svamp, promenera eller bada. ”Herregud, jag har inte ens satt mig ner och andas”, tänkte jag. Jag ville ju också göra det där innan nästa lägereld men det var bara att glömma så länge ”koma light” inbefann sig.

Mitt söta rum med arbete och skrivande...

Jag tog fram datorn och satte mig i den stora matsalen för att andas och skriva av mig. En och annan kom och köpte min bok under tiden. Vips, så var det dags för lägereld och sång denna gång. Jag varade inte länge där den här gången, jag var slut helt enkelt. Så tråkigt. Jag älskar att sitta vid brasa och lägga på ved. Känna doften av aska och värmen sprida sig när man är lite nerkyld. Alla verkade vara på gott humör men jag saknade något; energi. Det blev en tidig och sömnlös natt för mig så dagen efter pallrade jag mig ner till frukosten och fick samma resultat. Att lägga mig igen och se avundsjukt på de andra hur de orkade med hela konferensen och lite till, men ack så fel jag hade fick jag veta senare.

När Anna, den här gången med varma och ömsinta ögon, återigen kommit för att väcka mig hade jag sovit så hårt och länge att nästan hela styrkan ätit lunch och gett sig av. Jag fick inte säga hej då till mina nyfunna vänner, kossorna fanns inte kvar och idolbilden med Arvid gick i stöpet.

Jag petade i mig lite mat och till slut uppkom en diskussion av dem som var kvar. Någon önskade att de också hade gått och vilat som jag, att tempot var för högt. En annan kände likadant och tyckte att det var för mycket då vi hela gänget är trots allt sjuka på ett eller annat sätt. Det var skönt att höra, men även trist att de inte lyssnat på sina kroppar och tagit tid för sig själva. Helt klart måste denna fråga dock lyftas. Vi driver en förening ideellt, alla vill vara med frivilligt men jag sov bort en halv konferens och det känns inte okej. Jag vill ju vara med! När jag sedan får bekräftat att fler känt likadant kanske vi måste ombepröva detta tempo. Kanske lägga till en dag om det går ekonomiskt. Ja, det finns lösningar på allt.

Om inte de här människorna och grundpelarna kan utgöra en god grund och ännu bättre framtid för Föreningen Balans då finns det ingen som lyckas. En ideell förening kräver kraft och energi utan att få betalt för den förmåga man erbjuder. Därför är det med lycka jag ser alla dessa ansikten.

Jag älskade den gröna idyllen och kossorna. Att bada vedtunna hade jag längtat efter med tid infann sig inte. Det var god mat och fantastisk personal. Utöver det kommer jag inte ihåg när jag sov på ett vandrarhem sist men det var så mysigt.

Jag såg ut genom bakfönstret när vi sakta lämnade Harsa Gård. Ett landskap med lugn miljö och ett vandrarhem med fin personal. Trött, sliten och något sorgsen körde vi iväg hem mot Västerås. Jag har träffat människor jag skapat ett band med för livet p.g.a. vår gemensamma situation. Min enda undran är; kommer jag träffa dessa unika människor igen?

Kossorna fotade från mitt rum. Vackert!