Farväl?

Jag vet bara inte hur det kommer att bli utan dig bara att jag har det tillräckligt tomt ändå. När ensamheten slagit till har du alltid funnits på andra sidan telefon. Nu byter du liv helt. Du packar för att flytta ihop och gifta dig med din kärlek långt härifrån. Och jag är så glad för din skull. Äntligen har du funnit platsen där du ska vara. Men det innebär flera förändringar för mig och vår djupa vänskap. Förändringar som jag har svårt att acceptera.

Du kommer aldrig mer att hälsa på. Jag kan inte kontakta dig hur som helst då du lever ett annat liv. Hus, barn, din älskade flera mil härifrån. Även om jag är glad för din skull så vill inte hjärtat acceptera det att vänskapen försvinner. Det kommer att bli annorlunda nu och jag måste bearbeta det. Separationsångest kallas det visst. Vem ska jag vända mig till nu när allt känns som värst?

Du skämtar och säger att du bara ska flytta att du inte ska dö. Men jag dör inombords. Du bekräftar inte att vi kommer ha fortsatt kontakt. Kanske vill du inte, kanske bryr du dig inte. Jag vet ärligt talat inte.

Du har under 8 år aldrig förstått vad du gjort för mig. Du erkänner det själv. Man kan väl säga att min sjukdom förde oss samman ”på riktigt”. För mig har dina handlingar varit en bekräftelse på att jag haft en lojal och trofast vän vid min sida. Vi har skrattat ihop, vi har gråtit. Vi har haft ”vilda” diskussioner ibland men inget som har splittrat vår vänskap.

Ingen annan kommer att kunna ta din plats. Du är speciell, unik. I alla fall för mig. Du är min ängel och kommer alltid vara det. Men kommer du fortsätta att vaka över mig?

De fotsteg och avtryck du lämnat i mitt liv är enorma. Efter att ha räddat mitt liv och funnits hela vägen utan att vika av, ja såna människor finns knappt. Det jag upplevt med dig kommer jag aldrig att göra med någon annan. Allting är på ett annat sätt med dig. Annorlunda. Därför gråter jag nu med glädje om att du gifter dig men med anledningen till att vi skiljer oss.