Jag har undrat varför ditt beteende varit lite onåbart
senaste tiden men tänkte att eftersom du är nykär så förstår jag. När jag sedan
smsade om att jag mår dålig igen och är depressiv men du fortfarande höll ett
avstånd blev jag besviken. Det är inte du…idag kom bomben.
Du ska flytta, till ett hus. Kanske med henne och byta jobb.
Du vill utvecklas och jag vill utvecklas med dig. Du har inga skyldigheter mot
mig att berätta saker men det känns som du glömt vad vi gått igenom. Det känns
mer för mig förstås, jag var den sjuke. Och nu vill jag bara ändra adress och
flytta efter, för vad ska jag göra utan dig? Vem ska trösta mig när du inte
finns här? Vem ska förstå min smärta?
Nu när du försvinner så har du redan lämnat mig…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar