UTSATT. "Ta en
promenad." "Försök tänk
positivt".
Som sjuk i bipolär sjukdom eller kanske psykisk ohälsa
överlag, får jag massor av råd om behandling och hur jag ska göra från
medmänniskor. Det väcker mer ångest i mig än vad det hjälper och ger stöd...
Jag har inte valt den här situationen. Glöm aldrig den
meningen.
Kära medmänniska. Bryt upp dina värderingar. Gör upp med all
logik och rationalitet som du levt med i hela ditt liv. Övertyga dig själv om
att allt som du någonsin trott på är falskt. En lögn. Förändra dina tankebanor.
Hur känns den uppgiften?
Nej, du behöver inte svara. Jag vet exakt hur det känns. För
det här är något jag lever med, varje dag, varje minut.
Jag har varit aktiv sen barnsben och lekt ute, spelat flera
lagsporter och fortsatt träning upp till vuxen ålder samt även nu när det
fungerar.
Mamma och pappa har lagat mat från grunden så jag vet inte
ens hur en Findus köttbulle smakar förutom sådant jag fick i skolan. Mamma
bakade hembakat så jag har förmodligen fått den bästa kosthållningen av alla
jag känner och gått i skolan med.
Jag har inte ätit mig till min sjukdom. Jag har heller inte
fått den av inaktivitet. Så era tips kan ni kasta i papperskorgen för det finns
inga vetenskapliga belägg för detta.
Någon tyckte jag skulle ut och springa när jag hade
dödsångest. En annan tyckte jag skulle tänka positivt i en djup depression. Jag
kan inte tänka alls. Jag kan inte kliva ur soffan där jag ligger i mitt icke
valda öde. Jag får inta Hulken assistans för toalettbesök och när mamma frågar
vad jag vill ha att äta svarar jag som på alla frågor: "Jag vet
inte." För det är verkligen så, jag har inte en enda jävla aning. Jag vet
inte ens om jag är hungrig när det är andra käftar jag arbetar emot. Betyder
det att jag inte anstränger mig tillräckligt när kroppen inte lyder?
Jag har sagt till mamma och pappa rakt ut:
"Ni är väl medvetna om att om jag får en djup
depression till så kanske jag inte överlever?"
Naturligtvis blir det en försvarsmekanism från deras sida
med ord som: "Men säg inte så" eller "Sluta du är så pigg
nu".
Ja jag är medveten om att jag är pigg ibland men ser oftast
pigg ut så min framsida bedrar er många gånger. Jag svarade:
"Jag vill bara att ni ska veta att självmord är en
sjukdom och inte en feghetsväg. Och om det skulle hända så beror ingenting på
er. Jag har haft det bra som barn och vuxen med er och älskar er oerhört mycket
bägge två"
Tystnad.
De nickar. De förstår att jag behöver säga det. Samtidigt
måste de förstå att hoppa framför ett tåg innebär inte för att man har problem
med ekonomin eller killen gjort slut. Man är sjuk!!! Men det fattar inte folk
eller ens medmänniskorna.
Jag vet inte vad detta beror på med en sak vet jag - att i
friska och sjuka lever i vitt skilda världar, med olika förutsättningar som är
omöjliga att förstå om man inte upplever dem själv.
Jag förstår att råden kommer av omtanke, med hopp om mig att
jag ska lyckas ha det liv jag vill leva, så tillfredsställande som möjligt och
vara glad. På ett sätt är jag tacksam att det finns något vackert i människor,
som engagerar sig i något som de känner starkt för men nu har jag kommit till
det läget att jag vill inte höra mer. Over and out liksom. Er ovälkomna råd får
mig bara att må sämre.
Jag gör vad jag kan. Varje dag. Tro inte att jag har gett
upp för då hade jag redan varit död.
"NOTHING
IS SO HEALING AS THE HUMAN TOUCH"
/ Cecilia
