Cecilia Asp - "Hope For The Future"

Idag, den 1 september, föds företaget ”Cecilia Asp – Hope For The Future”. Det är med stor ödmjukhet jag kliver in i något nytt och spännande. Från och med idag är jag egen företagare. Min egen chef.

Varför ska Ni välja mig som föreläsare?

Jag har gjort ett val att gå in i det djupaste och dela med mig av mitt privataste. Det är inget jag skäms över, tvärtom. Att få dela erfarenheter och hjälpa andra är fantastiskt. Jag tror det är anledningen till att jag berör så många och att människor tar sig tid att skriva till mig och tacka för allt.

Jag är van att prata inför folk då jag läst juridik och retorik. Det har gett mig en plattform och erfarenhet. Jag började på hobbynivå för mer än ett års sedan med att föreläsa  och sen dess har det vuxit och jag hoppas det fortsätter. Vi pratar allt mer om psykisk ohälsa men fortfarande finns för mycket skuld, skam och diskriminering som vi måste få ett slut på. Som föreläsare är jag rak och tydlig samtidigt som jag lämnar scenen med en känsla av äkthet som berör många.

Här kommer ett litet axplock av vad jag erbjuder. Jag letar hela tiden nya vägar och nya föreläsningar. Jag slipar inför varje föreläsning för att kunna leverera.

MIN BOK

 ”Med Mitt Liv I Mina Händer – att leva med bipolär sjukdom”

När jag skrev ner mina dödstankar ur djupa depressioner hade jag inte en tanke på att skriva en bok. När jag sedan fick min diagnos, bipolär sjukdom, insåg jag att jag hade något att berätta. Jag valde att ge ut boken på eget förlag för jag ville inte ha någon annan peta i min text och förändra mina upplevelser. Detta gör det betydligt svårare att marknadsföra men jag tänkte inte i de banorna. Idag har min bok sålt i hundratals exemplar och jag får mejl från läsare som uttrycker tacksamhet. Fantastiskt! 

FÖRELÄSNINGAR

”Jag och min krångliga hjärna”
Jag föreläser gripande om min situation från där jag insjuknade till diagnosen och även hur jag lär mig själv att hantera den. Jag läser även upp ett par stycken ur sin bok för att få en mer gestaltning över hur det är för mig att leva med bipolär sjukdom. Den här föreläsningen tar ett steg närmare och berör.

Anhöriga – ”Vi och Dom?”
Jag har tagit reda på hur mina har upplevt min sjukdom eftersom jag själv anser mig inte veta deras känslor. Anhöriga upplever sig ofta maktlösa, hjälplösa och att det blir en klyfta mellan dem och psykiatrivården när den sjuke inte kan ta hand om sig själv. Jag tar mina egna verktyg och andras och ger en föreläsning som gör att anhöriga kan känna sig tryggare.

Arbetsgivare
Hur gör man som arbetsgivare när någon lever med psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Hur bemöter jag min arbetsgivare med min psykisk ohälsa?

Alkoholmissbruk – ”Pappa och jag”
Hur är det att växa upp med en alkoholiserad pappa i familjen? Och när familjen splittras i skilsmässa hur tillhandahåller man relationen till den med alkoholproblem? Kommer man för alltid må dåligt i resten av sitt liv det som påverkat en som barn? Jag berättar direkt från hjärtat hur det trasiga kom till att bli så levande och starka band mellan mig själv och min pappa.

Självhjälpsgrupper i hemmet – en gång eller flera. För familjen, samlad grupp eller välj själv.

Känner du flera som du skulle vilja dela dina erfarenheter om psykisk ohälsa med? Kanske vill du bara lyssna, komma som anhöriga eller få verktyg och råd?

Då har du kommit rätt!

Jag leder grupper i hemmet hos någon av deltagarna eller familj. Samtalet leder jag så alla får komma till tals om man vill och fråga om olika problem. Ett bra sätt är att förbereda sina frågor innan vi möts. Ett ännu bättre sätt kan ibland vara att mejla mig dem om det är något speciellt som jag kan ta reda på. Om jag inte har svaret tar jag reda på det efter gruppsamtalet och hör av mig till berörd person.

Vad pratar vi om? Det styr ni själva. Det kan vara allt ifrån att bara få prata av sig för någon som förstår hur det är att må psykiskt dåligt eller att vara anhörig och stå vid sidan av och känna sig hjälplös. En del kanske vill veta vägarna inom psykiatrivården eller hur det ska bemöta Försäkringskassan. Jag står för att ge verktyg och hjälp som kan forma en struktur för er. Något ni har med er resten av livet.

Du får vara hur anonym du vill och behöver inte uppge ditt namn om du inte vill. Allt som sägs i gruppen stannar där. Önskar ni så ordnar jag ett sekretessavtal som alla får skriva på.

En i gruppen är min kontaktperson. Vi kommer överens om vart vi ska vara, antalet tillfällen, dag och tid, pris och andra praktiska saker. Oftast sköts det enklast via mejl.

“När ingen vill eller kan förstå” – ett samarbete med ABF i höst 2013 Västerås

En studiecirkel/självhjälpsgrupp med Cecilia Asp
Saknar Du någon att prata med som förstår dig? Önskar Du att Du hade någon att dela erfarenheter med? Kanske behöver Du hjälp i psykiatrivårdens snåriga stigar? Denna grupp med cirkelledare hjälper dig på vägen. Oavsett om Du hittat någorlunda rätt i tillvaron kanske ett stöd att andra människor ändå kan behövas.
Att delta i sådan här cirkel kan kännas annorlunda men och tryggt. Människorna kring dig lever med samma sjukdom. Det kan innebära en stor förändring i Ditt liv att få se hur andra möter sina funktionshinder.
Kurs/Studiematerial: “Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” av Cecilia Asp
Du kan anmäla Dig till mig info@ceciliaasp.se eller info.vasteras@abf.se
Vi håller till i CuLTURENs lokaler i Västerås.

Välkomna!

Jag finns på info@ceciliaasp.se vid frågor.

I´m not crazy - My reality is just different from yours...

UTSATT.  "Ta en promenad."   "Försök tänk positivt".

Som sjuk i bipolär sjukdom eller kanske psykisk ohälsa överlag, får jag massor av råd om behandling och hur jag ska göra från medmänniskor. Det väcker mer ångest i mig än vad det hjälper och ger stöd...

Jag har inte valt den här situationen. Glöm aldrig den meningen.

Kära medmänniska. Bryt upp dina värderingar. Gör upp med all logik och rationalitet som du levt med i hela ditt liv. Övertyga dig själv om att allt som du någonsin trott på är falskt. En lögn. Förändra dina tankebanor. Hur känns den uppgiften?

Nej, du behöver inte svara. Jag vet exakt hur det känns. För det här är något jag lever med, varje dag, varje minut.

Jag har varit aktiv sen barnsben och lekt ute, spelat flera lagsporter och fortsatt träning upp till vuxen ålder samt även nu när det fungerar.

Mamma och pappa har lagat mat från grunden så jag vet inte ens hur en Findus köttbulle smakar förutom sådant jag fick i skolan. Mamma bakade hembakat så jag har förmodligen fått den bästa kosthållningen av alla jag känner och gått i skolan med.

Jag har inte ätit mig till min sjukdom. Jag har heller inte fått den av inaktivitet. Så era tips kan ni kasta i papperskorgen för det finns inga vetenskapliga belägg för detta.

Någon tyckte jag skulle ut och springa när jag hade dödsångest. En annan tyckte jag skulle tänka positivt i en djup depression. Jag kan inte tänka alls. Jag kan inte kliva ur soffan där jag ligger i mitt icke valda öde. Jag får inta Hulken assistans för toalettbesök och när mamma frågar vad jag vill ha att äta svarar jag som på alla frågor: "Jag vet inte." För det är verkligen så, jag har inte en enda jävla aning. Jag vet inte ens om jag är hungrig när det är andra käftar jag arbetar emot. Betyder det att jag inte anstränger mig tillräckligt när kroppen inte lyder?

Jag har sagt till mamma och pappa rakt ut:

"Ni är väl medvetna om att om jag får en djup depression till så kanske jag inte överlever?"

Naturligtvis blir det en försvarsmekanism från deras sida med ord som: "Men säg inte så" eller "Sluta du är så pigg nu".

Ja jag är medveten om att jag är pigg ibland men ser oftast pigg ut så min framsida bedrar er många gånger. Jag svarade:

"Jag vill bara att ni ska veta att självmord är en sjukdom och inte en feghetsväg. Och om det skulle hända så beror ingenting på er. Jag har haft det bra som barn och vuxen med er och älskar er oerhört mycket bägge två"

Tystnad.

De nickar. De förstår att jag behöver säga det. Samtidigt måste de förstå att hoppa framför ett tåg innebär inte för att man har problem med ekonomin eller killen gjort slut. Man är sjuk!!! Men det fattar inte folk eller ens medmänniskorna.

Jag vet inte vad detta beror på med en sak vet jag - att i friska och sjuka lever i vitt skilda världar, med olika förutsättningar som är omöjliga att förstå om man inte upplever dem själv.

Jag förstår att råden kommer av omtanke, med hopp om mig att jag ska lyckas ha det liv jag vill leva, så tillfredsställande som möjligt och vara glad. På ett sätt är jag tacksam att det finns något vackert i människor, som engagerar sig i något som de känner starkt för men nu har jag kommit till det läget att jag vill inte höra mer. Over and out liksom. Er ovälkomna råd får mig bara att må sämre.

Jag gör vad jag kan. Varje dag. Tro inte att jag har gett upp för då hade jag redan varit död.

"NOTHING IS SO HEALING AS THE HUMAN TOUCH"

/ Cecilia

En sån där dag...

Idag har jag haft en dag där jag känt mig ensam. Där jag undrat om jag verkligen ska öppna eget. Om min bästa vän verkligen är min bästa vän. Ja alla de där tankarna som jag tror vi alla har. Jag ringde mamma. Vi pratade och hon frågade till sluts "Cecilia, kan det vara så att du förstorar allt?" Jag började storgråta och sa det som alla inte törs erkänna: "Mamma jag är så ensam." Hon vet att jag är det. Isolerad.  

Mamma, jag ser inget ljus.
Jag vet inte vart jag ska gå
Och inte heller vem
jag kan lita på.
Jag känner mig så liten i denna värld.
Mamma, jag lever på en lögn
för jag sa dig att allt var okej
och mina läppar log, men inte inombords.
För där finns bara sorg och ensamhet.

Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975,
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa
att allt kommer  att bli bra.

Mamma, jag misslyckas i allt
som jag tar mig för.
Trodde jag var vuxen nog
att vara mig själv.
Men fast jag har försökt
så blir allting fel.

Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa

Mamma, kan du hjälpa mig?
Kan du säga nu
vad jag gör för fel?
Du har aldrig svikit mig.
Du är den ända jag kan lita på
så kan du hjälpa mig?


Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975,
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...kommer att bli bra.

När livet drabbar en...

Ibland drabbar livet en. Jag har lärt mig det nu, förut höll jag inte med om det riktigt. Det känns som det hänt massor och ingenting. Det som stoppat min utveckling var att efter kräksjuka och influensa gick jag ner i en mildare och min klassiska vårdepression. Och precis som jag inte tyckte att jag kunde må bättre fick min katt Foppa vila i frid då jag fann honom nästan livlös här hemma på grund diabetes och njursvikt. Det var en sorg som tagit mig mycket hårt...

Min Älskade Foppa

Vila i Frid 2013 - 04 - 18

Matte och Selma älskar Dig!

Du är med oss för alltid!

Under den här tiden så har det varit svårt att utveckla allt tekniskt för naturligtvis när jag blev pigg brakade datorn. Kopplade in en annan då brakade skrivaren/scannern/kopiatorn. Jag kunde vara gladare helt enkelt.

Jag tog en paus från allt och stsade bara på min personliga träning och gick ner 9kg och kämpar än men det är en annan historia. Men sedan jag började träna i januari med min PT så har mitt psykiska välbefinnande blivit betydligt bättre mot olika sorters återfall.

Samtidigt hade jag föreläsningar i Gävle, två st för BB i Västerås och andra ställen. Jag har en DVD nu till försäljning, min föreläsning hos ABF. " Jag och min krångliga hjärna - att leva med bipolär sjukdom". Den som är intresserad kan mejla mig på info@ceciliaasp.se 

Jag uppdaterar mest på Facebook www.facebook.com/ceciliaasp
Ni som har FB, titta gärna in där.

Eftersom jag precis blivit utförsäkrad och kommer starta eget 1 september är det mycket som ska göras. Som sagt, om det går lång tid mellan inläggen så är det för att jag inte hinner och även för att bloggen ska flyttas, vilket är makarber knepig process i dagsläget. Får se hur jag väljer att ha det.

Jag försvinner inte utan att tala om det.

Tack för Ert tålamod! 
 
Som i inlägget nedan så har jag varit hos Malou von Sivers och lovat en länk. Den kommer här.

 
http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/malous-filmklubb-du-gör-mig-galen-2279497

Hej DU trogna följare.

Jag vill be om ursäkt för den långa väntetiden här ute på min blogg. Influensa, magsjuka och jobba med ny hemsida och blog, företag, föreläsningar m.m. har tagit min tid. När jag fått ordning på allt så kommer jg se till att ha en planering där blogginlägg kommer kontenuerligt, gärna en gång i veckan.

Jag har mer godis till dig. När jag var med i Tv4 och förhoppningsvis en länk till programmet med Malou von Sivers. Information om min senaste föreläsning om bipolaritet inkl bilder m.m. Kommer kanske redan under dagen.

Håll ut kära följare! 

I´m right here! :)

Kolla ALLTID exitutgångarna innan du slår till…

Jag har ALDRIG haft självdestruktiva relationer…tills jag började gå i terapi och i 30-årsåldern träffade mina bästa vän Malin som påpekat flera saker jag var helt främmande för.

Helt plötsligt insåg jag att någon jag träffade ringde upp mig, berättade att denne hade tjej och ville att jag inte skulle säga något. Nej självklart att jag inte sa något. Självklart förstår jag hans situation. Självklart förstår jag honom. Jag frågade istället hur grabben mådde och tröstade honom när det var HAN som svikit mig. Borde jag inte bett han fara åt h-e?

 Sedan såg jag också mina vänskapsrelationer, de blev också allt tydligare destruktiva när jag blev sjuk. Men jag minns att ett gäng tjejer tjatade in mig i Surahammars innebandylag för att de hade ont om folk och jag var aktiv inom olika sporter. Tills slut tackade jag ja och resultatet blev ofta utfrysningar och på många fester satt jag själv, trots att jag var en ganska populär tjej.

Så, är det mitt fel att det blev så här? Kanske till en viss del, det enda jag kan säga är att jag har en överdoserad empatiådra med extra tillägg av extrem omtänksamhet. Fina sidor javisst, till en viss gräns.

Jag - en kvinna som är livrädd för att gifta sig, binda upp sig och slå sig till ro. En brutta som alltid kollar "Exit"- utgångarna innan hon slår till. En tjej som inte vill ha barn men kan väl tänka sig vara "avslastningsfamilj" till de som behöver någon helg i månaden. Så såg jag på det hela för flera år sedan och känner likadant än.

Nu har dock, efter flera års terapi, mina EXIT-utgångarna förvandlats till att jag sparkar ut de män som inte behandlar mig väl. Och det krävs både mod och styrka men däremot har detta också gett mig ärr på grund av det sättet jag blivit behandlad av det motsatta könet. Jag har alltid velat ha utrymme och behov av mycket egen tid i en relation. Jag har märkt att det ofta är svårt för en man, men min tydlighet och påminnelser i början gör att det till slut funkar.

Men det som förföljt mig negativt de senaste åren är att jag dragit mig undan från nästan alla slags relationer. När det gäller män så hänger jag ett hänglås direkt på hjärtat när jag börjar känna något, drar mig tillbaka och skriker efter Malins hjälp. Jag vill ha ett björnide att gå in i och gråta av rädsla. Jag har förvandlats till sårbarheten och svaghetens tecken med understruket på bägge orden. Det är väl bra att vara försiktig och inget fel i att vara rädd eller svag men ofta tar det så mycket på relationen att jag slutar träffa personen, uppträder elakt för att han ska backa eller försvinna helt.

När det gäller att träffa nya kompisar av samma kön så är det mycket svårt. Ännu svårare i min ålder, snart 38 år fyllda. Nyligen träffade jag en mycket trevligt tjej och vi träffades dagligen med mycket telefonkontakt. Jag var jätteglad då jag längtat efter mer socialt i mitt liv. Dagen efter jag var med i TV4 så har jag inget hört från henne. Jag har smsat utan resultat och för att inte självdränera mig så räcker det med sms nu. Inget svar är ett tydligt tecken för mig att hon inte vill ha med mig att göra och enligt mig beror det på ren avundsjuka för jag var med i tv i ett sammanhang. Och det är just den biten jag inte klarar med tjejer; denna avundsjuka och bullshit snack. Grow up! För i h-e.

Går jag på fest kan jag höra att jag är så rolig med min humor, festens mittpunkt med den brutala glimten i ögat. För att sedan gå på toaletten och efteråt får man veta vem/vilka som snacka skit.

Just denna typen har nog jag också haft en viss del i mig men…när jag var 20 år typ!!!! Jag är ”för gammal” för att leka i sandlådan, jag vill göra roliga vettiga saker med min tid. Och nu förstår jag varför min mamma bara hade en eller två vänner i min ålder. Dels för att jag fått hennes värderingar, vi är otroligt lika, och dels för att det är svårt att hitta bra vänner, ännu svårare när man blir äldre.

Min Malin avskyr också sånt här så vi är på samma våglängd. Åker vi utomlands gör vi bägge det vi känner för. Vi är väldigt okomplicerade tillsammans. Hon drar och tittar på sina ”runstenar” en dag, som jag kallar det. Jag brukar då skriva på min bok med paus från solen. Därför håller jag hellre hårt om Malin än att ragga nya som sviker mig gång på gång. Som ni säkert förstår är detta bara ett mycket litet fåtal exempel på alla de jag träffat genom livet.

Är det fel på mig? Jag är den första att bekänna mina brister och en riktig vän kan ta dem. En vän, som Malin, är stolt och hyllar mig när jag är med i tv för min karriärs skull. Hon påminner mig hur stort vissa saker är ibland när jag tycker att jag inte räcker till.

Karlar? Jag är fortfarande livrädd, jag vill fortfarande lägga mig i björnide. Lösningen har jag inte hittat, jag vet bara att Malin finns och backar upp mig.

Har du samma problem som jag? Se till att när du träffar en ny person du får en närmare relation till, att du vet vart exit utgångarna är. De är otroligt viktiga. Jag har lärt mig efter denna sorgligt kantade väg att varje person har flera. Oavsett relation så ska du känna att du växer och kan utvecklas med den nya människa du träffat. Respekt, kärlek och omtanke med ett ge och tagande samt en bra personkemi. Om inte? Minsta lilla du märker, ja du har rätt att vara kräsen, så packar du ihop personen i fråga och slänger ut dem genom de jävla exit-utgångarna. Gör mig bara en tjänst som ingen har gjort i mina nya relationer när de fegt dragit med svansen mellan benen: Tala om vad uppbrottet beror på – på ett respektfullt sätt. Om du inte klarar det så mejla eller smsa. All den ovissheten jag gått igenom hade jag sparat mycket tid om någon bara sagt enkelt som det var.

Ut i världen innan du blir så sårad som jag! Det finns hopp för mig med! Men gemensamt ska vi spana efter Exit-utgångarna. Hellre nyttja dem tidigt och förlora fajten än att bli indragen i skit man inte står för…

 

THE END