Ålderskillnad – endast accepterbart om mannen är äldre?

Efter att haft ett 8 månaders långt förhållande med en 13 år yngre man har listan varit lång med fördomar om ålderskillnader. Att jag tidigare bara haft äldre killar är inte längre något man diskuterat utan att jag just nu faller för någon ofattbart yngre ger mig en ”desperationsstämpel”. Men när en del umgängeskretsar inte kan förlika sig med tanken att jag kunde vara tillsammans med deras son åldersmässigt – ja då har fördomarna landat långt nere vid anklarna.

I generationer har åldrar i förhållanden varit något som varit just en siffra. Efter att själv levt med en man som är 11 år äldre under 5 års tid så vet jag av erfarenhet att man kan vilja just olika saker p.g.a. ålderskillnaden. Likväl som man kan ha helt olika status qou om man vore jämngammal. En annan del är att under dessa 5 år har jag aldrig hört eller känt av åsikter om vår ålderskillnad. Efter att ha gett mig in i diskussionen med min bästa vän, som har en man som är flera år äldre, så undrar vi varför det ska vara så känsligt att kvinna i äldre?

Den mest otroliga liknelsen är dock när man ”okejar” att jag har en 13 år yngre pojkvän men i nästa andetag kastar skit på sitt ex som minsann är 40 och dejtar en 22-årig kvinna – för DET är ju nästan äckligt. Andra former av metaforer är när man uttryckligen påstår: ”Bara du ger fan i min son” ja då blir man rent ut sagt förbannad. Den fråga som poppar upp i min lilla levande hjärna är då: ”Vad fan menar du – jag är din vännina men jag är inte god nog åt din son?”

Det som ger humor åt hela aspekten är dock hur olika jag och pojkvännen bemöts. När mina bekanta ger mig en desperationsstämpel så ger hans vänner honom en ”high five” och använder sig av ordet: Respekt! Han blir helt plötsligt cool och de frågar nyfiket hur han grejade något sådant. De är avundsjuka på hans äldre kvinna medan jag inte bara får försvara relationen utan även mitt val i en yngre man.

Jag är trött på era oinbjudna åsikter, jag tycker fan i mig de inte är okej. Se individen – inte åldern! Jag bara undrar, vad är det i kärleken som är så fel i era ögon

Sevilla - något att längta till

Jag har syndat chokladmuffis och cappuchions. Känt mig som ett sockersött vitt bröd och anat en viss längtan till min GI-mat. Idag känner jag mig mör och lycklig.

Två dagar i hemmet med katter som visat sin lycka över att matte är hemma genom att kissa inne, gör väl inte att vardagstrisstesen känt sig välkomnad. Jag försöker landa från mina tapas, bussar i ansiktet och brakskitar. De två sistnämnda verkar jag gjort mig lite ökänd för. Man nog klart säga att jag satt Surahammar på kartan.
Jag vill inte vara här. Jag vill tillbaks till Anns varma leende och ”Hans-Olles” kugghjul. Jag vill se Ninas rutiner och höra Ericas spanska. Jag vill krama Monika och skratta med Åke. Jag vill känna Sevilla och hinna se Sevilla – igen. Jag vill inte erkänna att det är över.

Delar av mig känner nog en viss panik över att nu ska jag prestera och kanske framför allt - leverera. Prestationsglädje heter det visst. Och som jag misstänkte dog ådran när jag landade i Sverige. Jag vet inte om det är kursen, lärarna, vännerna, Sevilla eller alltihop som gör att ådran sätter fart. Det är som ”Hans-Olle” sa att jag presterar bäst under press helt enkelt.

Veckan har inte gått undan. Nej det vore att förringa det hela. Veckan var över lika fort som en brakskit.


Monikas bilder:
http://picasaweb.google.com/monica.olskolk/SkrivarkursSevilla