Jag har syndat chokladmuffis och cappuchions. Känt mig som ett sockersött vitt bröd och anat en viss längtan till min GI-mat. Idag känner jag mig mör och lycklig.
Två dagar i hemmet med katter som visat sin lycka över att matte är hemma genom att kissa inne, gör väl inte att vardagstrisstesen känt sig välkomnad. Jag försöker landa från mina tapas, bussar i ansiktet och brakskitar. De två sistnämnda verkar jag gjort mig lite ökänd för. Man nog klart säga att jag satt Surahammar på kartan.
Jag vill inte vara här. Jag vill tillbaks till Anns varma leende och ”Hans-Olles” kugghjul. Jag vill se Ninas rutiner och höra Ericas spanska. Jag vill krama Monika och skratta med Åke. Jag vill känna Sevilla och hinna se Sevilla – igen. Jag vill inte erkänna att det är över.
Delar av mig känner nog en viss panik över att nu ska jag prestera och kanske framför allt - leverera. Prestationsglädje heter det visst. Och som jag misstänkte dog ådran när jag landade i Sverige. Jag vet inte om det är kursen, lärarna, vännerna, Sevilla eller alltihop som gör att ådran sätter fart. Det är som ”Hans-Olle” sa att jag presterar bäst under press helt enkelt.
Veckan har inte gått undan. Nej det vore att förringa det hela. Veckan var över lika fort som en brakskit.
Monikas bilder:
http://picasaweb.google.com/monica.olskolk/SkrivarkursSevilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar