Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det stormade som värst. När mina väggar skakade, när taket ville blåsa av och jag var lika vek som fuktigt trä så var han stammen. Det spelade ingen roll vad jag sa eller vad jag gjorde. Om jag anklagade eller skrek. Om jag grät och trampade sankmark. Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det blåste, men framförallt finns han också kvar när vinden mojnat…
I truly love you, my angel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar