En annan relation, en annan tid. Han var förlovad, vi möttes på jobbet - men sökte oss båda bort från det som hade blivit vår vardag. Vi hade samtal, delade stort och smått. Vi planerade framtiden. Ett nytt hus - allt var möjligt. Han fick min sårbarhet - som blev till utsatthet.
Han spelar en oerhört bra teater för sig själv. Jag tror inte han saknar total empati för andras känslor, han är bara vilsen. Men det är för sent att vakna nu och inse att ett fel har begåtts och skylla på mig eller min blogg. Jag har inget att be om ursäkt för.
Jag är inte förbannad eller bitter, bara besviken över att bli indragen i något som verkar vara en följetong. Allt är plötsligt helt och hållet mitt fel. För vi vet ju alla att när sanningen kommer fram då är det jag (enligt honom) som är hysteriskt kär i honom och inte vill släppa taget. Att alla sms och samtal har jag hittat på själv, trots att de bevisligen finns i min mobil. Hans försvar kommer säkert vara att jag fantiserar och skulle vilja att det sant. Är det inte fantastiskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar