Ibland kommer man till en fas i livet där man måste lära sig släppa taget. Jag har börjat komma dit nu. Även om det är smärtsamt så måste jag inse att vår relation börjar gå mot sitt slut. När min kärlek till dig var över och vi fick en djup vänskaplig relation fann jag något jag inte trodde var möjligt – mig själv. Du öppnade dörrar jag inte visste fanns, du petade i sår som var öppna och behövde läkas. Du stöttade mig i allt som jag var då, när jag var som trasigast. Du är den som kommit mig allra närmast någonsin, och jag tror också du kommer att bli den enda. Du höll mig i handen genom en storm som jag inte kunnat ta mig igenom utan dig. Du har en sådan otrolig speciell plats i mitt hjärta så du kan aldrig ana.
Nu börjar jag bli hel, du försvann när du inte behövdes längre. Det är sån du är. Du lagar och fixar. Sen går du. Det är ditt behov av livet. Mitt har varit att hålla liv i en vänskap som numer bara är enkelriktad. Det dränerar energi och jag känner mig inte saknad i ditt liv längre. Jag får helt enkelt inte plats i det. Jag är ingen du prioriterar längre. Det är bara så det är.
Jag tänker på dig varje dag, min vän. Du ger mig fortfarande tysta råd till mitt inre när jag är vilsen. Det är här våra vägar delar sig. Du har redan gått din, nu är det dags för mig att gå min…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar