Helt plötsligt när jag fingra över agendan inser jag att det är jag som drar igång eventuella planer. Att det är alltid jag som frågar om eventuell lunch eller förbereder en maskerad ett par månader innan dess evenemang. Låt gå för det, att jag är”igång-dragaren”. Men när det börjar knaka och brista i relationen för att det är jag som ”leder” den då säger jag – that´s it! När den börjar bli obefintlig så orkar jag inte dra lasset själv längre. Jag är den utmärkande ledartypen. I hela mitt liv har jag tyckt det varit en bra sida men nu har jag börjat inse att den sackar ner mig.
Jag tänker sluta opponera mig som följeslagare i att föra ett krig mot svartsjuka pojkvänner. Tänker heller inte acceptera att vänta på avtalade möten än max 10 min. Att komma sent är oartigt. Att inte meddela är oacceptabelt, och att inte ha en bättre ursäkt än att skylla på någon annan är inte okej. Jag har tröttnat på att min tid skulle vara mindre värd. Jag tänker ta dagen som den kommer och inte planera så förbannat mycket. Framförallt ska jag lära mig göra det JAG VILL för stunden. Ordet nej ska bli en enklare vana. JAG ska bli en underbar ovana!
Så det så – och that´s it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar