Jag har ett försvar starkare än Fort Knox. Jag blev instängd och kunde inte leva. En chock efter den andra och Fort Knox tillsammans med tistlarna blev högre och högre. Det krävdes en maktkamp i försök att riva den. Det lyckades inte. Jag orkade inte mer och valde livet. Tistlarna är lika höga som Fort Knox nu. Vem ska klara av plocka dem och riva muren? Vem orkar ta sig in innanför muren av bristande tillit och en sargad själ? Kanske blir det han, kanske blir det ingen...
Man vet allt för ofta hur det "ska" se ut, men i själva verket är det ett jobb att snickra broar med trafik som inte blockerar varandra. Att växla mellan filerna och stötta varandra i backar och njuta när det går utför. Är vägen blockerad av något så kan det bli förödande konsekvenser. Så jag undrar; Kan tistlarna gödslas bort och sedan ta sig in i mitt Fort Knox? Två vänner har klarat det och en pojkvän. Efter den sistnämnda blev det högre och starkare. "Byggnaden" är inte så stor, men som ni märker finns det så mycket mer under ytan ..
söndag 25 april 2010
måndag 15 februari 2010
Fuck you!
Ett fotografi, ett fotografi var allt som behövdes sen var hon där igen. Drömmarna som gav henne svettiga påminnelser. Den nervösa påträngande känslan i magen. Hon ville inte känna. Hon ville inte bli påmind. Fuck you!
Dagar som blivit till månader och hon hade gått vidare. Trodde hon. Sen visade någon det där fotografiet. Han bar en vit och rödrutig skjorta tillsammans med vita byxor, ett foto hon aldrig tidigare sett. Ett foto som fick hennes ben att skaka, en kropp som skrek och en själ som skapade bilder för henne. Bilder hon inte ville se. Bilder som aldrig skulle bli av.
Det slutade tragiskt. Kanske var det därför allt var så svårt. Hon hade raderat hans nummer, hans sms och förträngde minnen av hans samtal. Hon visste att de varit förälskade i varandra. Det hade hon aldrig tagit miste på och han hade berättat att han gillat henne. Sen tog han en trasa och suddade ut henne som en skitig bilruta. Inte ett ord, inte ett ljud utan bara gick vidare med kvinna nummer ett. Slutet hade varit smutsigt, inte schysst från någon av dem. Men det var han som handlat på det vidrigaste sättet. Det kunde ha blivit så bra.
Gud vad hon hatade honom. Fan vilken idiot han var. En riktigt skitstövel.
Hon var fantastiskt duktig att ljuga för sig själv…Fuck you!
Dagar som blivit till månader och hon hade gått vidare. Trodde hon. Sen visade någon det där fotografiet. Han bar en vit och rödrutig skjorta tillsammans med vita byxor, ett foto hon aldrig tidigare sett. Ett foto som fick hennes ben att skaka, en kropp som skrek och en själ som skapade bilder för henne. Bilder hon inte ville se. Bilder som aldrig skulle bli av.
Det slutade tragiskt. Kanske var det därför allt var så svårt. Hon hade raderat hans nummer, hans sms och förträngde minnen av hans samtal. Hon visste att de varit förälskade i varandra. Det hade hon aldrig tagit miste på och han hade berättat att han gillat henne. Sen tog han en trasa och suddade ut henne som en skitig bilruta. Inte ett ord, inte ett ljud utan bara gick vidare med kvinna nummer ett. Slutet hade varit smutsigt, inte schysst från någon av dem. Men det var han som handlat på det vidrigaste sättet. Det kunde ha blivit så bra.
Gud vad hon hatade honom. Fan vilken idiot han var. En riktigt skitstövel.
Hon var fantastiskt duktig att ljuga för sig själv…Fuck you!
fredag 5 februari 2010
ÅRETS ÅRETS - 2009 i BACKSPEGELN
Årets Vän: Diana Melonen Bergström
Årets Höjdpunkt: Min anställning på Cabcargo tillsammans med FK, AF och världens bästa doktor.
Årets avtändning: I år ger jag mig inte på det svartsjuka männen, utan deras flickvänner som fortfarande är kvar. Herregud, har ni ingen självrespekt?
Årets Skitstövel: M.P platsar redan i jan 2009. Jag får ett sms att jag ska ”sluta skriva massa skit på min blogg” för det förstör tydligen hans förhållande. Ööhh, skaffa ett liv. Yttrandefrihet kallas det! Så här kommer mitt svar till dig ett år senare:
”Du anklagar mig för att jag förstör din relation, inte illa att bli tillskrivet något så stort. Nä du lilla vän, kan du inte stå för dina egna handlingar så var du inget att ha…”
Årets Ord/citat: ”Hur tänkte du nu?”
Årets Utvisning: Nämner inte namnet, borde börja inse det själv…
Årets Garv: Minns inte – men garvar rätt bra till mina egna dåliga skämt
Årets låt: http://www.youtube.com/watch?v=74Ag7nwEXqE
Årets text: Tillägnas MonchichiI want you to knowIt doesn't matter where we take this roadSomeone's gotta goAnd I want you to knowYou couldn't have loved me betterBut I want you to move onSo I'm already gone
http://www.youtube.com/watch?v=CZ4fkyX_Fs0
Årets Ursäkt: Ett förlåt utan förändring betyder inte något…Årets Bortaplan: Inte en enda..haha
Årets Revirpink: Det stinker ammoniak lång väg. Vill inte se min bästa vän bryta ihop på vår utlandsresa. Jag orkar heller inte lyssna på förhållande som har regler som ”får inte jag, får inte du”
Årets Oscarsnominering: Tja, M.P. Som jag alltid säger – nominering för rollen du spelade på jobbet och den förklädnad du klädde dig i hemma.
Årets Upplevelse: Skrivarresan till Sitges Barcelona, helt klart. Ingen konkurrens alls.
Årets Kärlek: Till min familj och Monchichi, som alltid finns där! TACK!
Årets Minneslucka: Finns inga, ett år i nykterhet…jaha ni menar då när jag la glasögonen i kylen? Ja jag var nykter…ja jag fick leta ett par dygn
Årets Konstaterande: I´m in love with a fairytale even though it hurts…
Årets Nykomling: MacMia & Ida
Årets Comeback: Diana ”Melonen” Bergström. Hon gör mat när jag inte klarar min vardag och vi tajtar ihop vänskapen med ett gemensamt intresse.
Årets viktigaste spelare: Jag spelade målvakt det större delen av årets. Fick utstå sparkar av min sjukdom och tomma mål av vänner som aldrig hörde av sig mer…
Årets skämt: Alla postgiropappor som tror att man kan göra vad som helst, när som helst. Dags att inse att skaffar man barn har man ett ansvar, att man fortfarande är pappa 24 timmar om dygnet oavsett vart barnet vistas. Fy skäms!
Årets match: Matchen mot svartsjukan mina vänners partners har. Ständigt återkommande…ibland förstår jag varför jag är singel
Årets trendbrott: Såpis och Sippa kommer, i ett svagt ögonblick, över sin telefonfobi och pratar en hel timme!
Årets Superman: Min boss, Micke på Cabcargo. Lösningar på allt.
Årets värvning: Cabcargo anställer Sippa
Årets roligaste: Skrivarresan till Barcelona. Underbart! Ingenting slår det under 2009. Vi ses hösten 2010!
Årets mest skyldige: Haha, behöver jag säga det? I min värld hade han blivit utkastad PRONTO!
Årets besvikelse: Min fucking jävla sjukdom. Ett skov som varar ett halvår.
Årets mest saknade: Min pappa, 2,5 ,mil kan vara mycket ibland…
Årets överdrift: Ängeln, är det inte lite väl dramatiskt att leka gränsdragare? Förstår ingenting..
Årets snyggaste: Jag för fan!
Årets bottennapp: Mitt skov
Årets film: Jag har inte sett någon film från 2009. De andra filmerna jag sett minns jag inget av.
Årets förhoppning: Att jag aldrig mer skulle insjukna – jag hade fel
Årets kvinna: Min mamma. Superwoman med 2 sjuka barn finns hon alltid där
Årets man: Pappa. Kampen mot alkoholen är fortfarande fläckfri efter 7 år.
Årets avslappning: Helgerna i Hallsberg
Årets skada: Ett vältande matskåp klämde Sippas kropp. Fortfarande bortdomnad vänsterarm. Halkan och snön ute kunde ha varit smidigare…
Årets jobbigaste fråga: När ska du hitta någon? Men…jag är ensam för att jag vill det…hey babberiba till nötterna som inte fattar..
Årets Kämparglöd: Till min pappa, min hjälte. 7 års nykterhet.
Årets Höjdpunkt: Min anställning på Cabcargo tillsammans med FK, AF och världens bästa doktor.
Årets avtändning: I år ger jag mig inte på det svartsjuka männen, utan deras flickvänner som fortfarande är kvar. Herregud, har ni ingen självrespekt?
Årets Skitstövel: M.P platsar redan i jan 2009. Jag får ett sms att jag ska ”sluta skriva massa skit på min blogg” för det förstör tydligen hans förhållande. Ööhh, skaffa ett liv. Yttrandefrihet kallas det! Så här kommer mitt svar till dig ett år senare:
”Du anklagar mig för att jag förstör din relation, inte illa att bli tillskrivet något så stort. Nä du lilla vän, kan du inte stå för dina egna handlingar så var du inget att ha…”
Årets Ord/citat: ”Hur tänkte du nu?”
Årets Utvisning: Nämner inte namnet, borde börja inse det själv…
Årets Garv: Minns inte – men garvar rätt bra till mina egna dåliga skämt
Årets låt: http://www.youtube.com/watch?v=74Ag7nwEXqE
Årets text: Tillägnas MonchichiI want you to knowIt doesn't matter where we take this roadSomeone's gotta goAnd I want you to knowYou couldn't have loved me betterBut I want you to move onSo I'm already gone
http://www.youtube.com/watch?v=CZ4fkyX_Fs0
Årets Ursäkt: Ett förlåt utan förändring betyder inte något…Årets Bortaplan: Inte en enda..haha
Årets Revirpink: Det stinker ammoniak lång väg. Vill inte se min bästa vän bryta ihop på vår utlandsresa. Jag orkar heller inte lyssna på förhållande som har regler som ”får inte jag, får inte du”
Årets Oscarsnominering: Tja, M.P. Som jag alltid säger – nominering för rollen du spelade på jobbet och den förklädnad du klädde dig i hemma.
Årets Upplevelse: Skrivarresan till Sitges Barcelona, helt klart. Ingen konkurrens alls.
Årets Kärlek: Till min familj och Monchichi, som alltid finns där! TACK!
Årets Minneslucka: Finns inga, ett år i nykterhet…jaha ni menar då när jag la glasögonen i kylen? Ja jag var nykter…ja jag fick leta ett par dygn
Årets Konstaterande: I´m in love with a fairytale even though it hurts…
Årets Nykomling: MacMia & Ida
Årets Comeback: Diana ”Melonen” Bergström. Hon gör mat när jag inte klarar min vardag och vi tajtar ihop vänskapen med ett gemensamt intresse.
Årets viktigaste spelare: Jag spelade målvakt det större delen av årets. Fick utstå sparkar av min sjukdom och tomma mål av vänner som aldrig hörde av sig mer…
Årets skämt: Alla postgiropappor som tror att man kan göra vad som helst, när som helst. Dags att inse att skaffar man barn har man ett ansvar, att man fortfarande är pappa 24 timmar om dygnet oavsett vart barnet vistas. Fy skäms!
Årets match: Matchen mot svartsjukan mina vänners partners har. Ständigt återkommande…ibland förstår jag varför jag är singel
Årets trendbrott: Såpis och Sippa kommer, i ett svagt ögonblick, över sin telefonfobi och pratar en hel timme!
Årets Superman: Min boss, Micke på Cabcargo. Lösningar på allt.
Årets värvning: Cabcargo anställer Sippa
Årets roligaste: Skrivarresan till Barcelona. Underbart! Ingenting slår det under 2009. Vi ses hösten 2010!
Årets mest skyldige: Haha, behöver jag säga det? I min värld hade han blivit utkastad PRONTO!
Årets besvikelse: Min fucking jävla sjukdom. Ett skov som varar ett halvår.
Årets mest saknade: Min pappa, 2,5 ,mil kan vara mycket ibland…
Årets överdrift: Ängeln, är det inte lite väl dramatiskt att leka gränsdragare? Förstår ingenting..
Årets snyggaste: Jag för fan!
Årets bottennapp: Mitt skov
Årets film: Jag har inte sett någon film från 2009. De andra filmerna jag sett minns jag inget av.
Årets förhoppning: Att jag aldrig mer skulle insjukna – jag hade fel
Årets kvinna: Min mamma. Superwoman med 2 sjuka barn finns hon alltid där
Årets man: Pappa. Kampen mot alkoholen är fortfarande fläckfri efter 7 år.
Årets avslappning: Helgerna i Hallsberg
Årets skada: Ett vältande matskåp klämde Sippas kropp. Fortfarande bortdomnad vänsterarm. Halkan och snön ute kunde ha varit smidigare…
Årets jobbigaste fråga: När ska du hitta någon? Men…jag är ensam för att jag vill det…hey babberiba till nötterna som inte fattar..
Årets Kämparglöd: Till min pappa, min hjälte. 7 års nykterhet.
söndag 6 december 2009
”Tjena, jag lider av atypisk bipolär sjukdom med utmattningssymptom och ångesttillstånd”
För nästan 5 år sedan hade jag ett liv med härliga relationer i kring mig. Jag var aldrig ensam, och jag när jag ville vara det kunde jag välja det. Idag är situationen helt annorlunda…
Den första tiden som sjuk, ungefär första året, stöttade vänner och bekanta mig i min djupa utmattningsdepression. De frågade mig vad de kunde göra för att jag skulle må bättre.
Idag lever jag med flera diagnoser i en. Jag jobbar halvtid och mår bättre, ibland sämre. Jag har långvariga skov, de senaste har varit ett halvår, och då är det tungt att vara ensam. Min sjukdom ger mig många vardagliga handikapp. I mitt nuvarande skov har jag svårt att vara i en folkmassa, att vara nere på stan för en fika kan förstöra en hel dag. Och att ha det så innebär också att det är svårt och skaffa nya relationer. Ska jag presentera mig direkt med ”Tjena, jag lider av atypisk bipolär sjukdom med utmattningssymptom och ångesttillstånd” Hur ska de förstå? Måste jag berätta direkt? Orkar de inte heller med en vän som har vissa hinder i livet?
Jag har blivit obekväm för de som vände mig ryggen. Jag har jobbat med mig själv och kan idag säga nej. Många vänner har också kommer till ett stadie i sitt liv med hus och barn, men jag begär inte mycket av dem. Ett sms kan betyda så mycket. Ett vykort kan göra en hel dag.
Idag finns det ingen jag kan kalla min bästa vän.
De som vände sig om och gick, de förstår inte att jag fortfarande faktiskt är sjuk.
Den första tiden som sjuk, ungefär första året, stöttade vänner och bekanta mig i min djupa utmattningsdepression. De frågade mig vad de kunde göra för att jag skulle må bättre.
Idag lever jag med flera diagnoser i en. Jag jobbar halvtid och mår bättre, ibland sämre. Jag har långvariga skov, de senaste har varit ett halvår, och då är det tungt att vara ensam. Min sjukdom ger mig många vardagliga handikapp. I mitt nuvarande skov har jag svårt att vara i en folkmassa, att vara nere på stan för en fika kan förstöra en hel dag. Och att ha det så innebär också att det är svårt och skaffa nya relationer. Ska jag presentera mig direkt med ”Tjena, jag lider av atypisk bipolär sjukdom med utmattningssymptom och ångesttillstånd” Hur ska de förstå? Måste jag berätta direkt? Orkar de inte heller med en vän som har vissa hinder i livet?
Jag har blivit obekväm för de som vände mig ryggen. Jag har jobbat med mig själv och kan idag säga nej. Många vänner har också kommer till ett stadie i sitt liv med hus och barn, men jag begär inte mycket av dem. Ett sms kan betyda så mycket. Ett vykort kan göra en hel dag.
Idag finns det ingen jag kan kalla min bästa vän.
De som vände sig om och gick, de förstår inte att jag fortfarande faktiskt är sjuk.
onsdag 25 november 2009
PAPPA 60 ÅR
Det här brevet är till dig pappa. Det är svårt att förstå vad du upplevt och gått igenom. Du skulle aldrig döma en annan människa eller säga att dennes problem är för små. Jag har alltid varit pappas flicka. Att ha sett dig våndas i sjukdomen alkoholism har en varit berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Det har gjort ont, men det har också gett mig positiva erfarenheter jag tagit med mig igenom livet.'Jag vet inte riktigt vad jag ska börja faktiskt men vill säga, trots att det är din 60årsdag och jag ger dig mina härligaste gratulationer, så känner jag att dina 7 nyktra år ligger mig varmare kring hjärtat
Den 2 juni knöt vi ett band som ingen kan klippa av. Nu har det förflutit mer än fyra år sen jag insjuknade i en akut psykisk ohälsa. Jag känner mig närmare dig än någonsin. Vi har en förståelse till våra sjukdomar som ingen annan har. När jag var som sämst så fanns du där i soffan. Vi åt ostbågar, drack cola och kollade på Carola. Ibland somnade jag för jag var så slut men när jag vaknade satt du troget kvar vid min sida. Tålmodigt. Väntande. Och skönt. Du har egenskaper som få människor har. Din personlighet är Du en av de snällaste som finns. Det som imponerar mig mest är din intelligens. Din kunskap om historia, geografi och politik är enorm. Jag kommer ihåg när du rätt nyligen kastade åt mig en världsatlas och sa: Du är den mest beresta inom familjen men vet inte på kartan var du varit.” Jag, som inte delar din kunskap om geografi, blev glad när vi gick igenom atlasen tillsammans. En annan egenskap jag tycker om är ditt sätt att dagligen ta hand om farmor. Ibland känner du dig underskattad i det, men jag vet att du gör det för att ditt hjärta är gott. För att du älskar farmor över alltannat. Det är ditt sätt att ge tillbaka.
Pappa; Du är Du — Du är äkta. Jag älskar Dig!
Grattis på 60årsdagen och till Dina 7 nyktra år.
Må de blir flera!
Den 2 juni knöt vi ett band som ingen kan klippa av. Nu har det förflutit mer än fyra år sen jag insjuknade i en akut psykisk ohälsa. Jag känner mig närmare dig än någonsin. Vi har en förståelse till våra sjukdomar som ingen annan har. När jag var som sämst så fanns du där i soffan. Vi åt ostbågar, drack cola och kollade på Carola. Ibland somnade jag för jag var så slut men när jag vaknade satt du troget kvar vid min sida. Tålmodigt. Väntande. Och skönt. Du har egenskaper som få människor har. Din personlighet är Du en av de snällaste som finns. Det som imponerar mig mest är din intelligens. Din kunskap om historia, geografi och politik är enorm. Jag kommer ihåg när du rätt nyligen kastade åt mig en världsatlas och sa: Du är den mest beresta inom familjen men vet inte på kartan var du varit.” Jag, som inte delar din kunskap om geografi, blev glad när vi gick igenom atlasen tillsammans. En annan egenskap jag tycker om är ditt sätt att dagligen ta hand om farmor. Ibland känner du dig underskattad i det, men jag vet att du gör det för att ditt hjärta är gott. För att du älskar farmor över alltannat. Det är ditt sätt att ge tillbaka.
Pappa; Du är Du — Du är äkta. Jag älskar Dig!
Grattis på 60årsdagen och till Dina 7 nyktra år.
Må de blir flera!
lördag 7 november 2009
Lagom är bäst?
Helt plötsligt när jag fingra över agendan inser jag att det är jag som drar igång eventuella planer. Att det är alltid jag som frågar om eventuell lunch eller förbereder en maskerad ett par månader innan dess evenemang. Låt gå för det, att jag är”igång-dragaren”. Men när det börjar knaka och brista i relationen för att det är jag som ”leder” den då säger jag – that´s it! När den börjar bli obefintlig så orkar jag inte dra lasset själv längre. Jag är den utmärkande ledartypen. I hela mitt liv har jag tyckt det varit en bra sida men nu har jag börjat inse att den sackar ner mig.
Jag tänker sluta opponera mig som följeslagare i att föra ett krig mot svartsjuka pojkvänner. Tänker heller inte acceptera att vänta på avtalade möten än max 10 min. Att komma sent är oartigt. Att inte meddela är oacceptabelt, och att inte ha en bättre ursäkt än att skylla på någon annan är inte okej. Jag har tröttnat på att min tid skulle vara mindre värd. Jag tänker ta dagen som den kommer och inte planera så förbannat mycket. Framförallt ska jag lära mig göra det JAG VILL för stunden. Ordet nej ska bli en enklare vana. JAG ska bli en underbar ovana!
Så det så – och that´s it!
Jag tänker sluta opponera mig som följeslagare i att föra ett krig mot svartsjuka pojkvänner. Tänker heller inte acceptera att vänta på avtalade möten än max 10 min. Att komma sent är oartigt. Att inte meddela är oacceptabelt, och att inte ha en bättre ursäkt än att skylla på någon annan är inte okej. Jag har tröttnat på att min tid skulle vara mindre värd. Jag tänker ta dagen som den kommer och inte planera så förbannat mycket. Framförallt ska jag lära mig göra det JAG VILL för stunden. Ordet nej ska bli en enklare vana. JAG ska bli en underbar ovana!
Så det så – och that´s it!
tisdag 6 oktober 2009
Man väljer hur man vill att livet ska vara.
Jag vet, du funderar också. Det är så livet är. Jag vet att det är svårt, jag har aldrig förnekat det. Men det skulle bli så bra, så underbart.
Han skruvade på förlovningsringen. Kisade ut i solen mot himlen. Slog sedan ned blicken i asfalten och frågade henne:
- Är det så här det ska va?
Hon svarade:
- Man väljer hur man vill att det ska vara.
Han såg på henne, frågande och vilsen. Hon stoppade ner sin mobil i fickan, den som var full av hans sms. Vad ville han ha av henne – en brevvän? Bekräftelse? Hon sket i vilket. Hon visste att detta ville hon inte ha. Tvåa på bollen – igen. Vilket jävla mönster.
Han skruvade på förlovningsringen. Kisade ut i solen mot himlen. Slog sedan ned blicken i asfalten och frågade henne:
- Är det så här det ska va?
Hon svarade:
- Man väljer hur man vill att det ska vara.
Han såg på henne, frågande och vilsen. Hon stoppade ner sin mobil i fickan, den som var full av hans sms. Vad ville han ha av henne – en brevvän? Bekräftelse? Hon sket i vilket. Hon visste att detta ville hon inte ha. Tvåa på bollen – igen. Vilket jävla mönster.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)