Nertryckt, jagad och ifrågasatt. Det är mina känslor av de senaste fyra åren som Alliansen drivit Sverige.
Härliga Sverige! Vi har demokrati och jag är mycket stolt över att vara svensk. Jag hoppas bara att jag får fortsätta vara det.
Den senaste tiden har jag varit jagad, ifrågasatt och nedtryckt. Jag tillhör dem som Alliansen tagit 12 miljarder från för att sänka skatterna. Jag tillhör dem som människor kan misstro. Jag tillhör de sjuka i samhället och de som blivit utförsäkrade. Aldrig någonsin har jag känt mig så liten som människa.
Jag tror på förbättring. Jag tror på empati, förståelse och respekt. Jag tror inte på ett system där jag blir sjukare för att jag tvingas in på arbetsmarknaden. Jag tror inte heller på den hjärtlöshet Alliansen bedriver mot mig. Allt jag kan säga är att min tro har fått sig smällar som jag aldrig skådat.
Jag blir jagad.I över 5 år har jag försökt tillfrisknat från min psykiska ohälsa. Idag kan jag jobba halvtid och tycker det är en bedrift eftersom jag varit så sjuk som jag varit. Jag har under resterande halvtiden försökt komma upp till 75% för att sedan gå vidare till heltid. Men i två år har min kropp och själ satt stopp. Sömnlösa nätter, depressioner, mani, utmattning och mycket annat har ställt sig mitt på min väg mot mitt mål. Jag VILL arbeta heltid men jag KAN inte göra det i dagsläget.
Därför utförsäkrade man mig i augusti och kastade ut mig på arbetsmarknaden. Jag försöker att utveckla mig uppåt medan hela min vardag rasar samman. Jag klarar inte att hålla liv i sociala relationer, träna eller laga mat samt diska för all den lilla energi jag har kvar går bara till jobbet. Min bästa vän lagar mat, min mamma diskar och två vänner är vad som hör av sig. Jag har ett liv, men inte ett av värde.
Jag blir nertryckt för den lilla inkomst jag hade har blivit sämre. Jag lever själv och har ingen att luta mig mot vilket jag inte ska behöva göra heller. Självförsörjning är viktigt för mig. Även om det innebär en ersättning för sjuka så är det en ersättning som visar att jag inte klarar allt en frisk människa kan på arbetsmarknaden.
Jag blir i frågsatt. På ett möte jag satt i en gång bland ”bekanta” så kunde de inte förstå hur en sjukskriven människa kunde vara i trädgården och fixa eller ta ett glas vin ute på puben. Enligt dessa ska jag inte få ha ett liv av värde. Jag ska ligga i sängen och stirra i taket. Till er vill jag säga att det ÄR skillnad på att ha ett jobb med ansvar eller att ha en fritid som jag kan välja vad jag klarar av eller inte för stunden. Men ni vill inte tro utan misstror alla sjukskrivna. Ändå kan de komma med den fjäskande frågan om hur det är. Dessa gånger har jag lust att spotta dem rakt i ansiktet och fråga vad fan de vill. De har ju redan BESTÄMT sig för hur jag mår, varför fråga?
I dagens valdebatt kunde inte alliansen svara rakt på frågan om utförsäkringar. Hur döende cancerpatienter tvingas leva på socialbidrag sin sista tid i livet. Vart tog vår välfärd vägen?
Jag tror fortfarande på demokrati. Jag tror fortfarande på empati, förståelse och respekt. Men det får jag inte av alliansen idag. Jag kommer att rösta, jag kommer att respektera det val Sverige kommit fram till, men jag kommer inte hurra om Alliansen fortsätter mandaten. Jag kommer att sjunka neråt ekonomiskt, sjukdomsmässigt och inte ha ett liv av värde. Men de är ju så de vill ha det…
torsdag 16 september 2010
torsdag 9 september 2010
Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!
De flesta tjejer växer upp med en barn längtan med Svensson kittet. Men när tiden går och de närmar sig 35-40 års åldern slår det dem: ”Jag har alltid tänkt skaffa barn men jag har inte tagit tag i det än.” Och ibland är det för tidigt i deras förhållande att ens ha den konversationen men det är för sent i deras liv att inte ha den. Borde man straffas för att inte vilja ha barn?
Hej då bebis. Vad mer står på menyn? Det finns mer att upptäcka i livet som inte inkluderar barn. Hur skulle det se ut? Jag har valt sex framför barn. Jag har valt resor, bekvämlighet och otroliga äventyr. Jag har valt vilda fester och lägger mig när jag vill, om jag vill och går upp om jag har lust dagen efter. Jag kan pinka mitt eget revir hemma. Jag har total frihet.
Jag har aldrig tänkt tanken att jag ska ha barn, det har inte funnits på min världskarta, men nu helst plötsligt kommer det. Om det är ålder eller hormoner vet jag inte. Men det händer ibland att jag undrar om det är något jag borde ta tag i och fundera över? Jag är 35 och tiden är något knapp. Jag har inget förhållande i dagsläget och när det väl kommer - när är det för tidigt i ett förhållande att prata barn om klockan tickar – när är det rätt tid? Det är en konversation jag inte ens vill föra med mig själv.
Men om jag verkligen velat ha barn, har jag inte haft det nu? Jag menar, jag ville bli yrkeschaufför så det blev jag. Vill jag färga håret för tusentals kronor så gör jag det. Vill jag skriva min bok så gör jag det.
Och om jag skulle träffa den perfekte mannen så är det inte säkert att han vill ha barn. Varför ska jag ge upp en man för ett barn jag inte vet om jag vill ha? Eller kanske rent utav tio år senare anklagar jag mannen för att han inte älskade mig tillräckligt mycket för att kompensera att jag inte fick barn?
Är det lika fantastisk att vara mamma som alla påstår? Jag undrar om ordet ”borde” är något som plågar kvinnor. Vill vi ha barn? Eller BORDE vi ha barn? Hur skiljer man på VAD man kan göra och vad det BORDE göra? Och det här är en skrämmande tanke; det är inte bara grupptryck utan det verkar som det kommer inifrån.
Varför BORDE vi göra så mycket?
Jag kanske inte är en barnmänniska. Jag kanske bara är jag och är nöjd med det. Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!
Hej då bebis. Vad mer står på menyn? Det finns mer att upptäcka i livet som inte inkluderar barn. Hur skulle det se ut? Jag har valt sex framför barn. Jag har valt resor, bekvämlighet och otroliga äventyr. Jag har valt vilda fester och lägger mig när jag vill, om jag vill och går upp om jag har lust dagen efter. Jag kan pinka mitt eget revir hemma. Jag har total frihet.
Jag har aldrig tänkt tanken att jag ska ha barn, det har inte funnits på min världskarta, men nu helst plötsligt kommer det. Om det är ålder eller hormoner vet jag inte. Men det händer ibland att jag undrar om det är något jag borde ta tag i och fundera över? Jag är 35 och tiden är något knapp. Jag har inget förhållande i dagsläget och när det väl kommer - när är det för tidigt i ett förhållande att prata barn om klockan tickar – när är det rätt tid? Det är en konversation jag inte ens vill föra med mig själv.
Men om jag verkligen velat ha barn, har jag inte haft det nu? Jag menar, jag ville bli yrkeschaufför så det blev jag. Vill jag färga håret för tusentals kronor så gör jag det. Vill jag skriva min bok så gör jag det.
Och om jag skulle träffa den perfekte mannen så är det inte säkert att han vill ha barn. Varför ska jag ge upp en man för ett barn jag inte vet om jag vill ha? Eller kanske rent utav tio år senare anklagar jag mannen för att han inte älskade mig tillräckligt mycket för att kompensera att jag inte fick barn?
Är det lika fantastisk att vara mamma som alla påstår? Jag undrar om ordet ”borde” är något som plågar kvinnor. Vill vi ha barn? Eller BORDE vi ha barn? Hur skiljer man på VAD man kan göra och vad det BORDE göra? Och det här är en skrämmande tanke; det är inte bara grupptryck utan det verkar som det kommer inifrån.
Varför BORDE vi göra så mycket?
Jag kanske inte är en barnmänniska. Jag kanske bara är jag och är nöjd med det. Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!
lördag 22 maj 2010
You were my only truly love.
Ett förhållande. Ett förhållande som varade i 5 år som innehöll kärlek och krig. Kärlek som var stark men splittrades p.g.a. ett krig av relationer runt i kring. Vi kunde inte påverka många faktorer. Och det vi kunde påverka sved i våra hjärtan varje gång vi försökte få ett svar på alla frågor. Två underbara barn som slets mellan hopp och förtvivlan. Gud vad jag kan sakna dem ibland. Allt som var så fel då, känns så rätt idag. Jag är en ny Cecilia och hanterar saker helt annorlunda. Vi träffades helt enkelt fel tid i livet.
Jag vet inte hur du har det idag. Jag vet bara att du är förlovad och driver eget företag. Jag antar att du är lycklig. Och ingen, ingen önskar dig mer lycka och välgång än jag. Du är så fruktansvärd värd det.
Jag vet bara att jag inte upplevt den kärlek som den jag kände till dig. Ingen har påverkat mig eller kommit mig så nära. Ingen har någonsin kommit in i mitt innersta som du gjorde. Det var en hel fantastisk känsla. Efter vår separation har jag blivit rädd för att släppa in någon. Jag vet att jag valde att gå, jag vet också att valet var rätt. Men det förändrade ingenting av den kärleken som fanns inuti mig. För när allting kommer omkring så inser man att rätt och fel har inget med känslor att göra.
Jag är klar med vår separation och har gått vidare, men jag vet inte om jag någonsin kommer känna det som jag kände för dig, och det skrämmer mig. Det som började så rätt, slutade så fel…
You were my only truly love.
Jag vet inte hur du har det idag. Jag vet bara att du är förlovad och driver eget företag. Jag antar att du är lycklig. Och ingen, ingen önskar dig mer lycka och välgång än jag. Du är så fruktansvärd värd det.
Jag vet bara att jag inte upplevt den kärlek som den jag kände till dig. Ingen har påverkat mig eller kommit mig så nära. Ingen har någonsin kommit in i mitt innersta som du gjorde. Det var en hel fantastisk känsla. Efter vår separation har jag blivit rädd för att släppa in någon. Jag vet att jag valde att gå, jag vet också att valet var rätt. Men det förändrade ingenting av den kärleken som fanns inuti mig. För när allting kommer omkring så inser man att rätt och fel har inget med känslor att göra.
Jag är klar med vår separation och har gått vidare, men jag vet inte om jag någonsin kommer känna det som jag kände för dig, och det skrämmer mig. Det som började så rätt, slutade så fel…
You were my only truly love.
tisdag 27 april 2010
Välkommen hit!
Nu har min nya blogg äntligen börjat ta form.
Jag har fört över min gamla blogg till detta forum som ni kan läsa utifrån arkivet.
Här kan du läsa allt från relationer, underhållande humor till framfusiga krönikor. Det jag kan lova dig är att du inte kommer få läsa om vem jag drack kaffe med senast eller om jag shoppat något. Här handlar det om de seriösa livsfrågorna och kanske de små klurigheterna man önskar man själv kunde lösa.
Jag formar även en hemsida i skrivande stund och försöker få en plattform för att den kreativa textskapare i mig ska bli nöjd och stimulerad. Jag kommer presentera den här när den är klar.
Mitt skrivande kommer helt klart att fortsätta vara en stor del av mitt liv. En del ser ni här, en del i min lyrikbok ”Vilsen i livet” och andra publicerade artiklar m.m. I dagsläget skriver jag också på min första roman.
Jag har ett par enkla riktlinjer i mitt skrivande. Dels hänger jag aldrig ut andra människor och dels är det up till läsaren att välja att tro om det är en sanning i mitt liv jag skriver om eller inte. Fantasi eller verklighet? Läsaren får välja.
Jag hoppas du vill rekommendera min blogg för andra och att du kommer att finna mitt skrivande underhållande. Lägg gärna till den som ett bokmärke om du har en egen blogg.
Skriv gärna kommenterar på inläggen jag skriver. Denna gång får ni med nöje skriva vad ni tycker om sidan.
Trevlig läsning!
/ Sippa De Luxe
Jag har fört över min gamla blogg till detta forum som ni kan läsa utifrån arkivet.
Här kan du läsa allt från relationer, underhållande humor till framfusiga krönikor. Det jag kan lova dig är att du inte kommer få läsa om vem jag drack kaffe med senast eller om jag shoppat något. Här handlar det om de seriösa livsfrågorna och kanske de små klurigheterna man önskar man själv kunde lösa.
Jag formar även en hemsida i skrivande stund och försöker få en plattform för att den kreativa textskapare i mig ska bli nöjd och stimulerad. Jag kommer presentera den här när den är klar.
Mitt skrivande kommer helt klart att fortsätta vara en stor del av mitt liv. En del ser ni här, en del i min lyrikbok ”Vilsen i livet” och andra publicerade artiklar m.m. I dagsläget skriver jag också på min första roman.
Jag har ett par enkla riktlinjer i mitt skrivande. Dels hänger jag aldrig ut andra människor och dels är det up till läsaren att välja att tro om det är en sanning i mitt liv jag skriver om eller inte. Fantasi eller verklighet? Läsaren får välja.
Jag hoppas du vill rekommendera min blogg för andra och att du kommer att finna mitt skrivande underhållande. Lägg gärna till den som ett bokmärke om du har en egen blogg.
Skriv gärna kommenterar på inläggen jag skriver. Denna gång får ni med nöje skriva vad ni tycker om sidan.
Trevlig läsning!
/ Sippa De Luxe
söndag 25 april 2010
Tistlarnas Fort Knox
Jag har ett försvar starkare än Fort Knox. Jag blev instängd och kunde inte leva. En chock efter den andra och Fort Knox tillsammans med tistlarna blev högre och högre. Det krävdes en maktkamp i försök att riva den. Det lyckades inte. Jag orkade inte mer och valde livet. Tistlarna är lika höga som Fort Knox nu. Vem ska klara av plocka dem och riva muren? Vem orkar ta sig in innanför muren av bristande tillit och en sargad själ? Kanske blir det han, kanske blir det ingen...
Man vet allt för ofta hur det "ska" se ut, men i själva verket är det ett jobb att snickra broar med trafik som inte blockerar varandra. Att växla mellan filerna och stötta varandra i backar och njuta när det går utför. Är vägen blockerad av något så kan det bli förödande konsekvenser. Så jag undrar; Kan tistlarna gödslas bort och sedan ta sig in i mitt Fort Knox? Två vänner har klarat det och en pojkvän. Efter den sistnämnda blev det högre och starkare. "Byggnaden" är inte så stor, men som ni märker finns det så mycket mer under ytan ..
Man vet allt för ofta hur det "ska" se ut, men i själva verket är det ett jobb att snickra broar med trafik som inte blockerar varandra. Att växla mellan filerna och stötta varandra i backar och njuta när det går utför. Är vägen blockerad av något så kan det bli förödande konsekvenser. Så jag undrar; Kan tistlarna gödslas bort och sedan ta sig in i mitt Fort Knox? Två vänner har klarat det och en pojkvän. Efter den sistnämnda blev det högre och starkare. "Byggnaden" är inte så stor, men som ni märker finns det så mycket mer under ytan ..
måndag 15 februari 2010
Fuck you!
Ett fotografi, ett fotografi var allt som behövdes sen var hon där igen. Drömmarna som gav henne svettiga påminnelser. Den nervösa påträngande känslan i magen. Hon ville inte känna. Hon ville inte bli påmind. Fuck you!
Dagar som blivit till månader och hon hade gått vidare. Trodde hon. Sen visade någon det där fotografiet. Han bar en vit och rödrutig skjorta tillsammans med vita byxor, ett foto hon aldrig tidigare sett. Ett foto som fick hennes ben att skaka, en kropp som skrek och en själ som skapade bilder för henne. Bilder hon inte ville se. Bilder som aldrig skulle bli av.
Det slutade tragiskt. Kanske var det därför allt var så svårt. Hon hade raderat hans nummer, hans sms och förträngde minnen av hans samtal. Hon visste att de varit förälskade i varandra. Det hade hon aldrig tagit miste på och han hade berättat att han gillat henne. Sen tog han en trasa och suddade ut henne som en skitig bilruta. Inte ett ord, inte ett ljud utan bara gick vidare med kvinna nummer ett. Slutet hade varit smutsigt, inte schysst från någon av dem. Men det var han som handlat på det vidrigaste sättet. Det kunde ha blivit så bra.
Gud vad hon hatade honom. Fan vilken idiot han var. En riktigt skitstövel.
Hon var fantastiskt duktig att ljuga för sig själv…Fuck you!
Dagar som blivit till månader och hon hade gått vidare. Trodde hon. Sen visade någon det där fotografiet. Han bar en vit och rödrutig skjorta tillsammans med vita byxor, ett foto hon aldrig tidigare sett. Ett foto som fick hennes ben att skaka, en kropp som skrek och en själ som skapade bilder för henne. Bilder hon inte ville se. Bilder som aldrig skulle bli av.
Det slutade tragiskt. Kanske var det därför allt var så svårt. Hon hade raderat hans nummer, hans sms och förträngde minnen av hans samtal. Hon visste att de varit förälskade i varandra. Det hade hon aldrig tagit miste på och han hade berättat att han gillat henne. Sen tog han en trasa och suddade ut henne som en skitig bilruta. Inte ett ord, inte ett ljud utan bara gick vidare med kvinna nummer ett. Slutet hade varit smutsigt, inte schysst från någon av dem. Men det var han som handlat på det vidrigaste sättet. Det kunde ha blivit så bra.
Gud vad hon hatade honom. Fan vilken idiot han var. En riktigt skitstövel.
Hon var fantastiskt duktig att ljuga för sig själv…Fuck you!
fredag 5 februari 2010
ÅRETS ÅRETS - 2009 i BACKSPEGELN
Årets Vän: Diana Melonen Bergström
Årets Höjdpunkt: Min anställning på Cabcargo tillsammans med FK, AF och världens bästa doktor.
Årets avtändning: I år ger jag mig inte på det svartsjuka männen, utan deras flickvänner som fortfarande är kvar. Herregud, har ni ingen självrespekt?
Årets Skitstövel: M.P platsar redan i jan 2009. Jag får ett sms att jag ska ”sluta skriva massa skit på min blogg” för det förstör tydligen hans förhållande. Ööhh, skaffa ett liv. Yttrandefrihet kallas det! Så här kommer mitt svar till dig ett år senare:
”Du anklagar mig för att jag förstör din relation, inte illa att bli tillskrivet något så stort. Nä du lilla vän, kan du inte stå för dina egna handlingar så var du inget att ha…”
Årets Ord/citat: ”Hur tänkte du nu?”
Årets Utvisning: Nämner inte namnet, borde börja inse det själv…
Årets Garv: Minns inte – men garvar rätt bra till mina egna dåliga skämt
Årets låt: http://www.youtube.com/watch?v=74Ag7nwEXqE
Årets text: Tillägnas MonchichiI want you to knowIt doesn't matter where we take this roadSomeone's gotta goAnd I want you to knowYou couldn't have loved me betterBut I want you to move onSo I'm already gone
http://www.youtube.com/watch?v=CZ4fkyX_Fs0
Årets Ursäkt: Ett förlåt utan förändring betyder inte något…Årets Bortaplan: Inte en enda..haha
Årets Revirpink: Det stinker ammoniak lång väg. Vill inte se min bästa vän bryta ihop på vår utlandsresa. Jag orkar heller inte lyssna på förhållande som har regler som ”får inte jag, får inte du”
Årets Oscarsnominering: Tja, M.P. Som jag alltid säger – nominering för rollen du spelade på jobbet och den förklädnad du klädde dig i hemma.
Årets Upplevelse: Skrivarresan till Sitges Barcelona, helt klart. Ingen konkurrens alls.
Årets Kärlek: Till min familj och Monchichi, som alltid finns där! TACK!
Årets Minneslucka: Finns inga, ett år i nykterhet…jaha ni menar då när jag la glasögonen i kylen? Ja jag var nykter…ja jag fick leta ett par dygn
Årets Konstaterande: I´m in love with a fairytale even though it hurts…
Årets Nykomling: MacMia & Ida
Årets Comeback: Diana ”Melonen” Bergström. Hon gör mat när jag inte klarar min vardag och vi tajtar ihop vänskapen med ett gemensamt intresse.
Årets viktigaste spelare: Jag spelade målvakt det större delen av årets. Fick utstå sparkar av min sjukdom och tomma mål av vänner som aldrig hörde av sig mer…
Årets skämt: Alla postgiropappor som tror att man kan göra vad som helst, när som helst. Dags att inse att skaffar man barn har man ett ansvar, att man fortfarande är pappa 24 timmar om dygnet oavsett vart barnet vistas. Fy skäms!
Årets match: Matchen mot svartsjukan mina vänners partners har. Ständigt återkommande…ibland förstår jag varför jag är singel
Årets trendbrott: Såpis och Sippa kommer, i ett svagt ögonblick, över sin telefonfobi och pratar en hel timme!
Årets Superman: Min boss, Micke på Cabcargo. Lösningar på allt.
Årets värvning: Cabcargo anställer Sippa
Årets roligaste: Skrivarresan till Barcelona. Underbart! Ingenting slår det under 2009. Vi ses hösten 2010!
Årets mest skyldige: Haha, behöver jag säga det? I min värld hade han blivit utkastad PRONTO!
Årets besvikelse: Min fucking jävla sjukdom. Ett skov som varar ett halvår.
Årets mest saknade: Min pappa, 2,5 ,mil kan vara mycket ibland…
Årets överdrift: Ängeln, är det inte lite väl dramatiskt att leka gränsdragare? Förstår ingenting..
Årets snyggaste: Jag för fan!
Årets bottennapp: Mitt skov
Årets film: Jag har inte sett någon film från 2009. De andra filmerna jag sett minns jag inget av.
Årets förhoppning: Att jag aldrig mer skulle insjukna – jag hade fel
Årets kvinna: Min mamma. Superwoman med 2 sjuka barn finns hon alltid där
Årets man: Pappa. Kampen mot alkoholen är fortfarande fläckfri efter 7 år.
Årets avslappning: Helgerna i Hallsberg
Årets skada: Ett vältande matskåp klämde Sippas kropp. Fortfarande bortdomnad vänsterarm. Halkan och snön ute kunde ha varit smidigare…
Årets jobbigaste fråga: När ska du hitta någon? Men…jag är ensam för att jag vill det…hey babberiba till nötterna som inte fattar..
Årets Kämparglöd: Till min pappa, min hjälte. 7 års nykterhet.
Årets Höjdpunkt: Min anställning på Cabcargo tillsammans med FK, AF och världens bästa doktor.
Årets avtändning: I år ger jag mig inte på det svartsjuka männen, utan deras flickvänner som fortfarande är kvar. Herregud, har ni ingen självrespekt?
Årets Skitstövel: M.P platsar redan i jan 2009. Jag får ett sms att jag ska ”sluta skriva massa skit på min blogg” för det förstör tydligen hans förhållande. Ööhh, skaffa ett liv. Yttrandefrihet kallas det! Så här kommer mitt svar till dig ett år senare:
”Du anklagar mig för att jag förstör din relation, inte illa att bli tillskrivet något så stort. Nä du lilla vän, kan du inte stå för dina egna handlingar så var du inget att ha…”
Årets Ord/citat: ”Hur tänkte du nu?”
Årets Utvisning: Nämner inte namnet, borde börja inse det själv…
Årets Garv: Minns inte – men garvar rätt bra till mina egna dåliga skämt
Årets låt: http://www.youtube.com/watch?v=74Ag7nwEXqE
Årets text: Tillägnas MonchichiI want you to knowIt doesn't matter where we take this roadSomeone's gotta goAnd I want you to knowYou couldn't have loved me betterBut I want you to move onSo I'm already gone
http://www.youtube.com/watch?v=CZ4fkyX_Fs0
Årets Ursäkt: Ett förlåt utan förändring betyder inte något…Årets Bortaplan: Inte en enda..haha
Årets Revirpink: Det stinker ammoniak lång väg. Vill inte se min bästa vän bryta ihop på vår utlandsresa. Jag orkar heller inte lyssna på förhållande som har regler som ”får inte jag, får inte du”
Årets Oscarsnominering: Tja, M.P. Som jag alltid säger – nominering för rollen du spelade på jobbet och den förklädnad du klädde dig i hemma.
Årets Upplevelse: Skrivarresan till Sitges Barcelona, helt klart. Ingen konkurrens alls.
Årets Kärlek: Till min familj och Monchichi, som alltid finns där! TACK!
Årets Minneslucka: Finns inga, ett år i nykterhet…jaha ni menar då när jag la glasögonen i kylen? Ja jag var nykter…ja jag fick leta ett par dygn
Årets Konstaterande: I´m in love with a fairytale even though it hurts…
Årets Nykomling: MacMia & Ida
Årets Comeback: Diana ”Melonen” Bergström. Hon gör mat när jag inte klarar min vardag och vi tajtar ihop vänskapen med ett gemensamt intresse.
Årets viktigaste spelare: Jag spelade målvakt det större delen av årets. Fick utstå sparkar av min sjukdom och tomma mål av vänner som aldrig hörde av sig mer…
Årets skämt: Alla postgiropappor som tror att man kan göra vad som helst, när som helst. Dags att inse att skaffar man barn har man ett ansvar, att man fortfarande är pappa 24 timmar om dygnet oavsett vart barnet vistas. Fy skäms!
Årets match: Matchen mot svartsjukan mina vänners partners har. Ständigt återkommande…ibland förstår jag varför jag är singel
Årets trendbrott: Såpis och Sippa kommer, i ett svagt ögonblick, över sin telefonfobi och pratar en hel timme!
Årets Superman: Min boss, Micke på Cabcargo. Lösningar på allt.
Årets värvning: Cabcargo anställer Sippa
Årets roligaste: Skrivarresan till Barcelona. Underbart! Ingenting slår det under 2009. Vi ses hösten 2010!
Årets mest skyldige: Haha, behöver jag säga det? I min värld hade han blivit utkastad PRONTO!
Årets besvikelse: Min fucking jävla sjukdom. Ett skov som varar ett halvår.
Årets mest saknade: Min pappa, 2,5 ,mil kan vara mycket ibland…
Årets överdrift: Ängeln, är det inte lite väl dramatiskt att leka gränsdragare? Förstår ingenting..
Årets snyggaste: Jag för fan!
Årets bottennapp: Mitt skov
Årets film: Jag har inte sett någon film från 2009. De andra filmerna jag sett minns jag inget av.
Årets förhoppning: Att jag aldrig mer skulle insjukna – jag hade fel
Årets kvinna: Min mamma. Superwoman med 2 sjuka barn finns hon alltid där
Årets man: Pappa. Kampen mot alkoholen är fortfarande fläckfri efter 7 år.
Årets avslappning: Helgerna i Hallsberg
Årets skada: Ett vältande matskåp klämde Sippas kropp. Fortfarande bortdomnad vänsterarm. Halkan och snön ute kunde ha varit smidigare…
Årets jobbigaste fråga: När ska du hitta någon? Men…jag är ensam för att jag vill det…hey babberiba till nötterna som inte fattar..
Årets Kämparglöd: Till min pappa, min hjälte. 7 års nykterhet.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)