En sån där dag...

Idag har jag haft en dag där jag känt mig ensam. Där jag undrat om jag verkligen ska öppna eget. Om min bästa vän verkligen är min bästa vän. Ja alla de där tankarna som jag tror vi alla har. Jag ringde mamma. Vi pratade och hon frågade till sluts "Cecilia, kan det vara så att du förstorar allt?" Jag började storgråta och sa det som alla inte törs erkänna: "Mamma jag är så ensam." Hon vet att jag är det. Isolerad.  

Mamma, jag ser inget ljus.
Jag vet inte vart jag ska gå
Och inte heller vem
jag kan lita på.
Jag känner mig så liten i denna värld.
Mamma, jag lever på en lögn
för jag sa dig att allt var okej
och mina läppar log, men inte inombords.
För där finns bara sorg och ensamhet.

Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975,
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa
att allt kommer  att bli bra.

Mamma, jag misslyckas i allt
som jag tar mig för.
Trodde jag var vuxen nog
att vara mig själv.
Men fast jag har försökt
så blir allting fel.

Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa

Mamma, kan du hjälpa mig?
Kan du säga nu
vad jag gör för fel?
Du har aldrig svikit mig.
Du är den ända jag kan lita på
så kan du hjälpa mig?


Jag önskar att jag var liten igen.
Jag vill tillbaks till 1975,
där kunde jag gråta i din famn
som ett barn igen.
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...
Jag skulle tro dig när du sa
att allt...kommer att bli bra.

När livet drabbar en...

Ibland drabbar livet en. Jag har lärt mig det nu, förut höll jag inte med om det riktigt. Det känns som det hänt massor och ingenting. Det som stoppat min utveckling var att efter kräksjuka och influensa gick jag ner i en mildare och min klassiska vårdepression. Och precis som jag inte tyckte att jag kunde må bättre fick min katt Foppa vila i frid då jag fann honom nästan livlös här hemma på grund diabetes och njursvikt. Det var en sorg som tagit mig mycket hårt...

Min Älskade Foppa

Vila i Frid 2013 - 04 - 18

Matte och Selma älskar Dig!

Du är med oss för alltid!

Under den här tiden så har det varit svårt att utveckla allt tekniskt för naturligtvis när jag blev pigg brakade datorn. Kopplade in en annan då brakade skrivaren/scannern/kopiatorn. Jag kunde vara gladare helt enkelt.

Jag tog en paus från allt och stsade bara på min personliga träning och gick ner 9kg och kämpar än men det är en annan historia. Men sedan jag började träna i januari med min PT så har mitt psykiska välbefinnande blivit betydligt bättre mot olika sorters återfall.

Samtidigt hade jag föreläsningar i Gävle, två st för BB i Västerås och andra ställen. Jag har en DVD nu till försäljning, min föreläsning hos ABF. " Jag och min krångliga hjärna - att leva med bipolär sjukdom". Den som är intresserad kan mejla mig på info@ceciliaasp.se 

Jag uppdaterar mest på Facebook www.facebook.com/ceciliaasp
Ni som har FB, titta gärna in där.

Eftersom jag precis blivit utförsäkrad och kommer starta eget 1 september är det mycket som ska göras. Som sagt, om det går lång tid mellan inläggen så är det för att jag inte hinner och även för att bloggen ska flyttas, vilket är makarber knepig process i dagsläget. Får se hur jag väljer att ha det.

Jag försvinner inte utan att tala om det.

Tack för Ert tålamod! 
 
Som i inlägget nedan så har jag varit hos Malou von Sivers och lovat en länk. Den kommer här.

 
http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/malous-filmklubb-du-gör-mig-galen-2279497

Hej DU trogna följare.

Jag vill be om ursäkt för den långa väntetiden här ute på min blogg. Influensa, magsjuka och jobba med ny hemsida och blog, företag, föreläsningar m.m. har tagit min tid. När jag fått ordning på allt så kommer jg se till att ha en planering där blogginlägg kommer kontenuerligt, gärna en gång i veckan.

Jag har mer godis till dig. När jag var med i Tv4 och förhoppningsvis en länk till programmet med Malou von Sivers. Information om min senaste föreläsning om bipolaritet inkl bilder m.m. Kommer kanske redan under dagen.

Håll ut kära följare! 

I´m right here! :)

Kolla ALLTID exitutgångarna innan du slår till…

Jag har ALDRIG haft självdestruktiva relationer…tills jag började gå i terapi och i 30-årsåldern träffade mina bästa vän Malin som påpekat flera saker jag var helt främmande för.

Helt plötsligt insåg jag att någon jag träffade ringde upp mig, berättade att denne hade tjej och ville att jag inte skulle säga något. Nej självklart att jag inte sa något. Självklart förstår jag hans situation. Självklart förstår jag honom. Jag frågade istället hur grabben mådde och tröstade honom när det var HAN som svikit mig. Borde jag inte bett han fara åt h-e?

 Sedan såg jag också mina vänskapsrelationer, de blev också allt tydligare destruktiva när jag blev sjuk. Men jag minns att ett gäng tjejer tjatade in mig i Surahammars innebandylag för att de hade ont om folk och jag var aktiv inom olika sporter. Tills slut tackade jag ja och resultatet blev ofta utfrysningar och på många fester satt jag själv, trots att jag var en ganska populär tjej.

Så, är det mitt fel att det blev så här? Kanske till en viss del, det enda jag kan säga är att jag har en överdoserad empatiådra med extra tillägg av extrem omtänksamhet. Fina sidor javisst, till en viss gräns.

Jag - en kvinna som är livrädd för att gifta sig, binda upp sig och slå sig till ro. En brutta som alltid kollar "Exit"- utgångarna innan hon slår till. En tjej som inte vill ha barn men kan väl tänka sig vara "avslastningsfamilj" till de som behöver någon helg i månaden. Så såg jag på det hela för flera år sedan och känner likadant än.

Nu har dock, efter flera års terapi, mina EXIT-utgångarna förvandlats till att jag sparkar ut de män som inte behandlar mig väl. Och det krävs både mod och styrka men däremot har detta också gett mig ärr på grund av det sättet jag blivit behandlad av det motsatta könet. Jag har alltid velat ha utrymme och behov av mycket egen tid i en relation. Jag har märkt att det ofta är svårt för en man, men min tydlighet och påminnelser i början gör att det till slut funkar.

Men det som förföljt mig negativt de senaste åren är att jag dragit mig undan från nästan alla slags relationer. När det gäller män så hänger jag ett hänglås direkt på hjärtat när jag börjar känna något, drar mig tillbaka och skriker efter Malins hjälp. Jag vill ha ett björnide att gå in i och gråta av rädsla. Jag har förvandlats till sårbarheten och svaghetens tecken med understruket på bägge orden. Det är väl bra att vara försiktig och inget fel i att vara rädd eller svag men ofta tar det så mycket på relationen att jag slutar träffa personen, uppträder elakt för att han ska backa eller försvinna helt.

När det gäller att träffa nya kompisar av samma kön så är det mycket svårt. Ännu svårare i min ålder, snart 38 år fyllda. Nyligen träffade jag en mycket trevligt tjej och vi träffades dagligen med mycket telefonkontakt. Jag var jätteglad då jag längtat efter mer socialt i mitt liv. Dagen efter jag var med i TV4 så har jag inget hört från henne. Jag har smsat utan resultat och för att inte självdränera mig så räcker det med sms nu. Inget svar är ett tydligt tecken för mig att hon inte vill ha med mig att göra och enligt mig beror det på ren avundsjuka för jag var med i tv i ett sammanhang. Och det är just den biten jag inte klarar med tjejer; denna avundsjuka och bullshit snack. Grow up! För i h-e.

Går jag på fest kan jag höra att jag är så rolig med min humor, festens mittpunkt med den brutala glimten i ögat. För att sedan gå på toaletten och efteråt får man veta vem/vilka som snacka skit.

Just denna typen har nog jag också haft en viss del i mig men…när jag var 20 år typ!!!! Jag är ”för gammal” för att leka i sandlådan, jag vill göra roliga vettiga saker med min tid. Och nu förstår jag varför min mamma bara hade en eller två vänner i min ålder. Dels för att jag fått hennes värderingar, vi är otroligt lika, och dels för att det är svårt att hitta bra vänner, ännu svårare när man blir äldre.

Min Malin avskyr också sånt här så vi är på samma våglängd. Åker vi utomlands gör vi bägge det vi känner för. Vi är väldigt okomplicerade tillsammans. Hon drar och tittar på sina ”runstenar” en dag, som jag kallar det. Jag brukar då skriva på min bok med paus från solen. Därför håller jag hellre hårt om Malin än att ragga nya som sviker mig gång på gång. Som ni säkert förstår är detta bara ett mycket litet fåtal exempel på alla de jag träffat genom livet.

Är det fel på mig? Jag är den första att bekänna mina brister och en riktig vän kan ta dem. En vän, som Malin, är stolt och hyllar mig när jag är med i tv för min karriärs skull. Hon påminner mig hur stort vissa saker är ibland när jag tycker att jag inte räcker till.

Karlar? Jag är fortfarande livrädd, jag vill fortfarande lägga mig i björnide. Lösningen har jag inte hittat, jag vet bara att Malin finns och backar upp mig.

Har du samma problem som jag? Se till att när du träffar en ny person du får en närmare relation till, att du vet vart exit utgångarna är. De är otroligt viktiga. Jag har lärt mig efter denna sorgligt kantade väg att varje person har flera. Oavsett relation så ska du känna att du växer och kan utvecklas med den nya människa du träffat. Respekt, kärlek och omtanke med ett ge och tagande samt en bra personkemi. Om inte? Minsta lilla du märker, ja du har rätt att vara kräsen, så packar du ihop personen i fråga och slänger ut dem genom de jävla exit-utgångarna. Gör mig bara en tjänst som ingen har gjort i mina nya relationer när de fegt dragit med svansen mellan benen: Tala om vad uppbrottet beror på – på ett respektfullt sätt. Om du inte klarar det så mejla eller smsa. All den ovissheten jag gått igenom hade jag sparat mycket tid om någon bara sagt enkelt som det var.

Ut i världen innan du blir så sårad som jag! Det finns hopp för mig med! Men gemensamt ska vi spana efter Exit-utgångarna. Hellre nyttja dem tidigt och förlora fajten än att bli indragen i skit man inte står för…

 

THE END

Tack! Blev rekommenderad vidare av ABF

Hej

Det är jag som handhar detta då det ingår i ”mitt” verksamhetsområde. Ja, vi hade en föreläsning ikväll. Cecilia har skrivit 2 böcker varav en självbiografi kring om sin diagnos. Hon är bipolär. Men hon har en mängd olika teman som hon föreläser kring. Jag rekommenderar henne varmt. Go och glad att umgås och samarbeta med. Har som sagt bra eller mindre bra dagar/perioder i sin sjukdom. Men det meddelar hon hur läget är om det är en svacka i livet och då återkommer hon så snart det känns bättre

Jättebra, intressant och välbesökt föreläsning enligt mig = 35 personer varav ungefär lika många män som kvinnor. Det var anhöriga, de med egna diagnoser och problem kring psykiatriska funktionshinder och några yrkesverksamma inom området.

Cecilia höll på i ca 2 timmar.

Jag tycker att det är kul att du hörde av dig för jag tog en chansning gällande denna föreläsning och tänkte att om det är bra så försöker jag utifrån mitt distriktsuppdrag att göra en liten turné i länet under 2013. Naturligtvis så görs denna planering tillsammans med er i Västra så det passar oss all 3 parter med tid och plats m.m.

Cecilia vill inte att vi planerar den förrän i början  på 2013. Så du/ni får fundera om ni vill göra det själva eller om vi ska göra det som ett distriktsevenemang? Kanske vi kan få till ett bättre pris per föreläsning om hon vet att det blir x antal planerade i länet? Men vi kan väl höras om detta?

Vänliga hälsningar Carina ABF

Från ABF´s Föreläsning, 28 nov 2012

Inte hunnit lägga ut dem men här kommer lite åsikter.

Det är skönt att du på ett öppenhjärtligt sätt vill dela med dig av erfarenheterna av denna jobbiga sjukdom som många behöver veta mera om.  Du ger ett bra intryck och förmedlar känslorna bra om hur det är att leva med sjukdomen. / Cai  


Först vill jag tacka dig för en mkt bra föreläsning 28/11-12. Jag har stor respekt för din styrka och ditt mod att prata så öppet om dina tillkortakommanden och svårigheter. Din öppenhet är beundransvärd och den behövs! / Skatmorsan  



Hej! Jag vill tacka dig för att du är så modig och går ut med din sjukdom, det betyder enormt mycket att folk får kunskap om detta!   Mvh S.

Farväl?

Jag vet bara inte hur det kommer att bli utan dig bara att jag har det tillräckligt tomt ändå. När ensamheten slagit till har du alltid funnits på andra sidan telefon. Nu byter du liv helt. Du packar för att flytta ihop och gifta dig med din kärlek långt härifrån. Och jag är så glad för din skull. Äntligen har du funnit platsen där du ska vara. Men det innebär flera förändringar för mig och vår djupa vänskap. Förändringar som jag har svårt att acceptera.

Du kommer aldrig mer att hälsa på. Jag kan inte kontakta dig hur som helst då du lever ett annat liv. Hus, barn, din älskade flera mil härifrån. Även om jag är glad för din skull så vill inte hjärtat acceptera det att vänskapen försvinner. Det kommer att bli annorlunda nu och jag måste bearbeta det. Separationsångest kallas det visst. Vem ska jag vända mig till nu när allt känns som värst?

Du skämtar och säger att du bara ska flytta att du inte ska dö. Men jag dör inombords. Du bekräftar inte att vi kommer ha fortsatt kontakt. Kanske vill du inte, kanske bryr du dig inte. Jag vet ärligt talat inte.

Du har under 8 år aldrig förstått vad du gjort för mig. Du erkänner det själv. Man kan väl säga att min sjukdom förde oss samman ”på riktigt”. För mig har dina handlingar varit en bekräftelse på att jag haft en lojal och trofast vän vid min sida. Vi har skrattat ihop, vi har gråtit. Vi har haft ”vilda” diskussioner ibland men inget som har splittrat vår vänskap.

Ingen annan kommer att kunna ta din plats. Du är speciell, unik. I alla fall för mig. Du är min ängel och kommer alltid vara det. Men kommer du fortsätta att vaka över mig?

De fotsteg och avtryck du lämnat i mitt liv är enorma. Efter att ha räddat mitt liv och funnits hela vägen utan att vika av, ja såna människor finns knappt. Det jag upplevt med dig kommer jag aldrig att göra med någon annan. Allting är på ett annat sätt med dig. Annorlunda. Därför gråter jag nu med glädje om att du gifter dig men med anledningen till att vi skiljer oss.