Le.

Jag kommer på mig själv att le där jag står i min trappuppgång. Anledningen är enkel – du. Även om situationen känns omöjlig för mig och kriget gör mig underlägsen så får du mig att le där jag står i min ensamhet. Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Tankarna behöver sorteras, jag behöver landa. Men jag kan inte. Jag bara fortsätter stå där och le medan jag missar hissen...