Någon sa på jobbet att dina samtal till mig inte gick att ta miste på. En annan frågade mig vad du gör nuförtiden. Alltså - vi dolde det inte särskilt väl. I vår enfald trodde vi att vi hade vår hemlighet i säkert förvar. Men även din flickvän slog hål på bubblan och då smet du med svansen mellan benen. Fegt säger vissa, för jävligt säger andra. Känslomässig frustration säger jag.
Jag vet inte vad du gör nu för tiden, och ärligt talat så vet jag inte om jag bryr mig särskilt mycket heller. Det var väl så här det skulle sluta, det var väl så här det skulle gå. Du finns inte i mitt liv och jag är inte en tjej som letar efter något som kunde ha blivit. Det som blir - det blir. Det som är - det är.
Klart jag minns dig! Klart jag skrattar till varje gång jag hör våra dansbandslåtar och självklart sörjde jag ditt svek.
Det gick upp för mig rätt snart, efter du slutade, att vi blivit avslöjade. Jag förstod att något så stort inte kunde döljas. Men det är som det är och det blir som det blir...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar