Historien som jag berättar här slutar inte lyckligt. Något som började så bra slutade, enligt mig, i ren katastrof.
Jag separerade. Du var den jag skällde på när jag inte fick mitt internet i tid under flytten för mina studier. Det var ditt jobb. Du var den som började skämta i mejlen och frågade sedan om en bild och helt plötsligt fanns jag på din MSN-lista. Jag vet inte vad som hände riktigt men det gick fort, riktigt fort. Vi började prata dagar och nätter via MSN. Vi träffades, dejtade, sov kvar och slutligen hade sex. Men vi utvecklade inget förhållande men hade ändå sex ett flertal gånger. Jag satte foten hårt på bromsen. Backade tillbaka känslomässigt och när vi blev överens om att vår relation skulle fortsätta i vänskapens tecken blev jag lite besviken, men höll dig kvar i mitt liv.
Vi hade otroligt roligt i den där lilla MSN-rutan. Du hade mycket humor och jag hade mycket skratt. En dag bröt jag ihop och blev sjuk i bl.a. djup depression. Jag var så långt gången att jag ville ta mitt liv men du fanns där på datorn, nätter och dagar, allt för att jag skulle uthärda timme för timme, dag för dag. Efter något år hade jag i alla fall krupit upp till ytan och då behövde du en axel att lutade dig mot. Du skrev om din hjärtevän, som i mina öron inte alls var en hjärtevän snarare en hjärtekrossare. Hon klev över dig som hundbajs, ignorerade dina känslor och jag gjorde allt för att hålla modet uppe att inte skriva: ”Släng ut henne för i helvete. Är du blind?” Kärleken är blind, så jag valde att lyssna och försöka förstå samt bistå med råd.
Tiden gick vidare. Tillsammans kämpade vi fortfarande med min sjukdom och mitt sätt att tänka. Det var det största ämnet som kretsade kring oss då. Det är en egocentrisk sjukdom så du fick stå åt sidan mycket och det är jag hemskt ledsen för. Men mitt i allt det svarta kunde du få mig skratta så tårarna rann och så böt vi ämne; Från att göra tipsrader vad som var snyggt som kvinnor hade på sig och du fick 3 alternativ att välja på. Eller den gången jag förklarade hur Lejon fungerade och du reagerade blandat med skratt och bestämdhet att så var det minsann inte. Vi pratade om dina härliga barn, ditt liv i allmänhet och våra drömmar. Man kan dela mycket med skrift i en sådan liten ruta. Du lånade mig tusenlappar, som jag först inte tog emot, för att jag skulle få förverkliga min dröm; att skriva med författarcoach i Venedig. Du visste redan att jag skrev allt från poesi, artiklar, noveller och till och med böcker. För mig var det ett stort förtroende jag fick av dig. Det var här jag kände att jag betydde något i vår vänskap, att jag var värd något stort för dig.
5 år gick och för ett halvår eller snart ett år sen, sedan förändrades allt. Jag märkte att du inte var inloggad på MSN längre eller att du ville visa att du kände mig på olika chattsidor. Tills slut förstod jag att du raderat mig ur ditt liv. Jag skickade dig sms och ställde dig mot väggen och jag kan säga dig att aldrig, någonsin aldrig, har jag varit så ledsen och besviken på dig. Du erkände att du begränsat vår vänskap men vägrade ge en förklaring. I veckor undrade jag vad jag gjort för att få detta agerande från din sida. Du tyckte att det räckte med mejl och sms. Det tyckte inte jag. Här stod jag, visste ingenting, fick heller inte veta någonting utan det skulle bara vara så enligt dig.
Tidvis accepterade jag det och tyckte att vi kör väl på dina villkor. Men på vägen insåg jag att en relation måste gå två vägar för att mötas. Du hör ALDRIG, och då menar jag ALDRIG, av dig till mig längre. Den krympta kontakt du själv valt och som jag accepterade gjorde att du backade helt. Jag skickar sms ibland om hur det går för mig i min värld, men jag hör aldrig något från dig. Visst kan du svara något kort, mer är det inte.
Många undrar, säkert med mig, varför jag försöker blåsa liv i en vänskap som redan verkar död? Jag kan inte få dig som läsare att förstå det tyvärr. Det är egentligen inte särskilt komplicerat enligt mig. Är man vänner ger man och tar. Vill man inte vara vänner längre så kan man åtminstone ha modet kvar att förklara varför när en relation varit så djup.
Du var min livlina. Du räddade mitt liv när jag inte ville vara kvar på jorden. Du kommer aldrig förstå hur viktig du varit för mig och jag kommer aldrig förstå sättet du nu behandlat mig på. Allt jag önskar är att det blev som vanligt igen eller att jag får en förklaring. Ingendera kommer att ske. Ditt band till mig är inte tjockare än ett sysnöre och det har jag förstått. Men mitt band till dig kommer du aldrig att förstå, min ängel. Det är varken tjockt eller starkt. Det är osynligt och kommer alltid finnas där.
Det slutade inte vackert, my dear angel. Du gjorde mig illa och jag tänker inte bli behandlad så. Ditt agerande har gjort att min tillit fått sig en spark igen. Det som du och jag jobbade så hårt med att få tillbaka.
Skulle inte vår vänskap innebära vi mot världen? Min närmsta vän sitter med gapad mun och förstår inte vad som hänt mellan oss. Vad ska jag säga? Att du anser att jag inte är värd dig längre? Att jag blev totalt grundlurad? Jag har inga svar att ge längre. Jag vet bara att det är dags att sluta att hylla och glorifiera dig som jag gjort hela tiden. Det är dags för mig att se dig för den människa du är med fel och brister...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar