NÄR DJUP VÄNSKAP BRISTER...

Historien som jag berättar här slutar inte lyckligt. Något som började så bra slutade, enligt mig, i ren katastrof.

Jag separerade. Du var den jag skällde på när jag inte fick mitt internet i tid under flytten för mina studier. Det var ditt jobb. Du var den som började skämta i mejlen och frågade sedan om en bild och helt plötsligt fanns jag på din MSN-lista. Jag vet inte vad som hände riktigt men det gick fort, riktigt fort. Vi började prata dagar och nätter via MSN. Vi träffades, dejtade, sov kvar och slutligen hade sex. Men vi utvecklade inget förhållande men hade ändå sex ett flertal gånger. Jag satte foten hårt på bromsen. Backade tillbaka känslomässigt och när vi blev överens om att vår relation skulle fortsätta i vänskapens tecken blev jag lite besviken, men höll dig kvar i mitt liv.

Vi hade otroligt roligt i den där lilla MSN-rutan. Du hade mycket humor och jag hade mycket skratt. En dag bröt jag ihop och blev sjuk i bl.a. djup depression. Jag var så långt gången att jag ville ta mitt liv men du fanns där på datorn, nätter och dagar, allt för att jag skulle uthärda timme för timme, dag för dag. Efter något år hade jag i alla fall krupit upp till ytan och då behövde du en axel att lutade dig mot. Du skrev om din hjärtevän, som i mina öron inte alls var en hjärtevän snarare en hjärtekrossare. Hon klev över dig som hundbajs, ignorerade dina känslor och jag gjorde allt för att hålla modet uppe att inte skriva: ”Släng ut henne för i helvete. Är du blind?” Kärleken är blind, så jag valde att lyssna och försöka förstå samt bistå med råd.

Tiden gick vidare. Tillsammans kämpade vi fortfarande med min sjukdom och mitt sätt att tänka. Det var det största ämnet som kretsade kring oss då. Det är en egocentrisk sjukdom så du fick stå åt sidan mycket och det är jag hemskt ledsen för. Men mitt i allt det svarta kunde du få mig skratta så tårarna rann och så böt vi ämne; Från att göra tipsrader vad som var snyggt som kvinnor hade på sig och du fick 3 alternativ att välja på. Eller den gången jag förklarade hur Lejon fungerade och du reagerade blandat med skratt och bestämdhet att så var det minsann inte. Vi pratade om dina härliga barn, ditt liv i allmänhet och våra drömmar. Man kan dela mycket med skrift i en sådan liten ruta. Du lånade mig tusenlappar, som jag först inte tog emot, för att jag skulle få förverkliga min dröm; att skriva med författarcoach i Venedig. Du visste redan att jag skrev allt från poesi, artiklar, noveller och till och med böcker. För mig var det ett stort förtroende jag fick av dig. Det var här jag kände att jag betydde något i vår vänskap, att jag var värd något stort för dig.

5 år gick och för ett halvår eller snart ett år sen, sedan förändrades allt. Jag märkte att du inte var inloggad på MSN längre eller att du ville visa att du kände mig på olika chattsidor. Tills slut förstod jag att du raderat mig ur ditt liv. Jag skickade dig sms och ställde dig mot väggen och jag kan säga dig att aldrig, någonsin aldrig, har jag varit så ledsen och besviken på dig. Du erkände att du begränsat vår vänskap men vägrade ge en förklaring. I veckor undrade jag vad jag gjort för att få detta agerande från din sida. Du tyckte att det räckte med mejl och sms. Det tyckte inte jag. Här stod jag, visste ingenting, fick heller inte veta någonting utan det skulle bara vara så enligt dig.

Tidvis accepterade jag det och tyckte att vi kör väl på dina villkor. Men på vägen insåg jag att en relation måste gå två vägar för att mötas. Du hör ALDRIG, och då menar jag ALDRIG, av dig till mig längre. Den krympta kontakt du själv valt och som jag accepterade gjorde att du backade helt. Jag skickar sms ibland om hur det går för mig i min värld, men jag hör aldrig något från dig. Visst kan du svara något kort, mer är det inte.

Många undrar, säkert med mig, varför jag försöker blåsa liv i en vänskap som redan verkar död? Jag kan inte få dig som läsare att förstå det tyvärr. Det är egentligen inte särskilt komplicerat enligt mig. Är man vänner ger man och tar. Vill man inte vara vänner längre så kan man åtminstone ha modet kvar att förklara varför när en relation varit så djup.

Du var min livlina. Du räddade mitt liv när jag inte ville vara kvar på jorden. Du kommer aldrig förstå hur viktig du varit för mig och jag kommer aldrig förstå sättet du nu behandlat mig på. Allt jag önskar är att det blev som vanligt igen eller att jag får en förklaring. Ingendera kommer att ske. Ditt band till mig är inte tjockare än ett sysnöre och det har jag förstått. Men mitt band till dig kommer du aldrig att förstå, min ängel. Det är varken tjockt eller starkt. Det är osynligt och kommer alltid finnas där.

Det slutade inte vackert, my dear angel. Du gjorde mig illa och jag tänker inte bli behandlad så. Ditt agerande har gjort att min tillit fått sig en spark igen. Det som du och jag jobbade så hårt med att få tillbaka.

Skulle inte vår vänskap innebära vi mot världen? Min närmsta vän sitter med gapad mun och förstår inte vad som hänt mellan oss. Vad ska jag säga? Att du anser att jag inte är värd dig längre? Att jag blev totalt grundlurad? Jag har inga svar att ge längre. Jag vet bara att det är dags att sluta att hylla och glorifiera dig som jag gjort hela tiden. Det är dags för mig att se dig för den människa du är med fel och brister...

MINA TANKAR OM MIG I VALET

Nertryckt, jagad och ifrågasatt. Det är mina känslor av de senaste fyra åren som Alliansen drivit Sverige.

Härliga Sverige! Vi har demokrati och jag är mycket stolt över att vara svensk. Jag hoppas bara att jag får fortsätta vara det.

Den senaste tiden har jag varit jagad, ifrågasatt och nedtryckt. Jag tillhör dem som Alliansen tagit 12 miljarder från för att sänka skatterna. Jag tillhör dem som människor kan misstro. Jag tillhör de sjuka i samhället och de som blivit utförsäkrade. Aldrig någonsin har jag känt mig så liten som människa.
Jag tror på förbättring. Jag tror på empati, förståelse och respekt. Jag tror inte på ett system där jag blir sjukare för att jag tvingas in på arbetsmarknaden. Jag tror inte heller på den hjärtlöshet Alliansen bedriver mot mig. Allt jag kan säga är att min tro har fått sig smällar som jag aldrig skådat.

Jag blir jagad.I över 5 år har jag försökt tillfrisknat från min psykiska ohälsa. Idag kan jag jobba halvtid och tycker det är en bedrift eftersom jag varit så sjuk som jag varit. Jag har under resterande halvtiden försökt komma upp till 75% för att sedan gå vidare till heltid. Men i två år har min kropp och själ satt stopp. Sömnlösa nätter, depressioner, mani, utmattning och mycket annat har ställt sig mitt på min väg mot mitt mål. Jag VILL arbeta heltid men jag KAN inte göra det i dagsläget.
Därför utförsäkrade man mig i augusti och kastade ut mig på arbetsmarknaden. Jag försöker att utveckla mig uppåt medan hela min vardag rasar samman. Jag klarar inte att hålla liv i sociala relationer, träna eller laga mat samt diska för all den lilla energi jag har kvar går bara till jobbet. Min bästa vän lagar mat, min mamma diskar och två vänner är vad som hör av sig. Jag har ett liv, men inte ett av värde.

Jag blir nertryckt för den lilla inkomst jag hade har blivit sämre. Jag lever själv och har ingen att luta mig mot vilket jag inte ska behöva göra heller. Självförsörjning är viktigt för mig. Även om det innebär en ersättning för sjuka så är det en ersättning som visar att jag inte klarar allt en frisk människa kan på arbetsmarknaden.

Jag blir i frågsatt. På ett möte jag satt i en gång bland ”bekanta” så kunde de inte förstå hur en sjukskriven människa kunde vara i trädgården och fixa eller ta ett glas vin ute på puben. Enligt dessa ska jag inte få ha ett liv av värde. Jag ska ligga i sängen och stirra i taket. Till er vill jag säga att det ÄR skillnad på att ha ett jobb med ansvar eller att ha en fritid som jag kan välja vad jag klarar av eller inte för stunden. Men ni vill inte tro utan misstror alla sjukskrivna. Ändå kan de komma med den fjäskande frågan om hur det är. Dessa gånger har jag lust att spotta dem rakt i ansiktet och fråga vad fan de vill. De har ju redan BESTÄMT sig för hur jag mår, varför fråga?

I dagens valdebatt kunde inte alliansen svara rakt på frågan om utförsäkringar. Hur döende cancerpatienter tvingas leva på socialbidrag sin sista tid i livet. Vart tog vår välfärd vägen?

Jag tror fortfarande på demokrati. Jag tror fortfarande på empati, förståelse och respekt. Men det får jag inte av alliansen idag. Jag kommer att rösta, jag kommer att respektera det val Sverige kommit fram till, men jag kommer inte hurra om Alliansen fortsätter mandaten. Jag kommer att sjunka neråt ekonomiskt, sjukdomsmässigt och inte ha ett liv av värde. Men de är ju så de vill ha det…

Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!

De flesta tjejer växer upp med en barn längtan med Svensson kittet. Men när tiden går och de närmar sig 35-40 års åldern slår det dem: ”Jag har alltid tänkt skaffa barn men jag har inte tagit tag i det än.” Och ibland är det för tidigt i deras förhållande att ens ha den konversationen men det är för sent i deras liv att inte ha den. Borde man straffas för att inte vilja ha barn?


Hej då bebis. Vad mer står på menyn? Det finns mer att upptäcka i livet som inte inkluderar barn. Hur skulle det se ut? Jag har valt sex framför barn. Jag har valt resor, bekvämlighet och otroliga äventyr. Jag har valt vilda fester och lägger mig när jag vill, om jag vill och går upp om jag har lust dagen efter. Jag kan pinka mitt eget revir hemma. Jag har total frihet.

Jag har aldrig tänkt tanken att jag ska ha barn, det har inte funnits på min världskarta, men nu helst plötsligt kommer det. Om det är ålder eller hormoner vet jag inte. Men det händer ibland att jag undrar om det är något jag borde ta tag i och fundera över? Jag är 35 och tiden är något knapp. Jag har inget förhållande i dagsläget och när det väl kommer - när är det för tidigt i ett förhållande att prata barn om klockan tickar – när är det rätt tid? Det är en konversation jag inte ens vill föra med mig själv.

Men om jag verkligen velat ha barn, har jag inte haft det nu? Jag menar, jag ville bli yrkeschaufför så det blev jag. Vill jag färga håret för tusentals kronor så gör jag det. Vill jag skriva min bok så gör jag det.

Och om jag skulle träffa den perfekte mannen så är det inte säkert att han vill ha barn. Varför ska jag ge upp en man för ett barn jag inte vet om jag vill ha? Eller kanske rent utav tio år senare anklagar jag mannen för att han inte älskade mig tillräckligt mycket för att kompensera att jag inte fick barn?

Är det lika fantastisk att vara mamma som alla påstår? Jag undrar om ordet ”borde” är något som plågar kvinnor. Vill vi ha barn? Eller BORDE vi ha barn? Hur skiljer man på VAD man kan göra och vad det BORDE göra? Och det här är en skrämmande tanke; det är inte bara grupptryck utan det verkar som det kommer inifrån.
Varför BORDE vi göra så mycket?

Jag kanske inte är en barnmänniska. Jag kanske bara är jag och är nöjd med det. Jag borde inte straffas, jag borde hyllas för att inte ha barn!