”INGET KAN FÅ MIG ATT TYCKA ATT BARN ÄR FANTASTISKA”

Inget kan få mig att tycka att barn är fantastiska. Barn är inget jag längtar efter eller kan se mig med. Men när någon frågar det ultimata frågan om när jag ska skaffa barn, då har jag lust och fråga denne: – Ursäkta, men sen när fick du rätten att kliva in i mitt privata sovrum?

Jag är snart 36 år och vet nog inget värre än barn och småbarnsföräldrar. Offentlig amning tycker jag är äckligt, medan andra ser det som något naturligt och vackert. Ytterst få tjejer med barn tar hänsyn. De flesta langar fram tuttarna och börjar amma på vilken restaurang som helst.

De finns överallt. På Ikea har man barnpassning för shoppade föräldrar. Hm, var det inte så att man skapade något och tar ansvar för det själv? Sen de här förbannade familjeparkeringarna som är något större och ligger närmre ingångar till varuhusen. Är jag mindre värd för att jag inte har barn och svänger in med protest och parkerar på en.

Men värst är barn som skriker, snorar och kladdar. När de ställer sig upp och vänder sig om. Och föräldrarna ler och man måste vara trevlig och leka eller le naturligt och nicka tillbaka.

Jag förväntade mig att jag skulle drabbas av en barnlängtan – som aldrig verkar komma.
”Men du missar så mycket” säger människor runt i kring. Men vad jag än väljer så missar jag ju något. Ett annat exempel är ”men är du dum i huvudet, barn är ju det bästa som hänt mig!” eller ”Hur skulle världen överleva om alla tänkte som du?” Det är en sorts mänsklig gemenskap som blir ifrågasatt av mitt val. Säger jag ”nej, jag vill inte”, då är diskussionen igång. Säger man ”nej, tyvärr” så slipper man det. Men ska jag behöva ljuga för att slippa diskussion? Och ordet tyvärr är ju som att nästan säga att man vill ha.

Jag är så många gånger jag blivit så förbannad på alla nervärderande kommentarer, det har inte bara skett en eller två gånger. Utan flertalet gånger när man kommer in på diskussionen om man vill ha barn eller inte och man svarar att man inte vill ha det får man mörka blickar och kalla kommentarer. Det är väl mitt val om jag inte vill sätta ett nytt liv till världen, det finns ingen regelbok. Jag är så förbaskat trött på att jag måste försvara mitt val, vilken mamma måste försvara att hon valt att skaffa barn?

Det visar sig i många andra studier att frivilligt barnlösa kvinnor inte ångrar sig, att aktivt inte inte få barn.

Men när människor talar av erfarenhet och säger: ”Vi väntade för länge. När vi försökte skaffa barn gick det inte” – då blir jag påverkad. Men mitt liv skulle inte kännas meningslöst om jag aldrig kunde få barn.
En anledning är förstås att de numera är färre som är ofrivilligt barnlösa – tack vare möjligheterna till assisterad befruktning och adoption. Preventivmedel och aborträtt gör det och andra sidan enklare att välja ett liv utan egna barn.
En sak är klar i min värld i alla fall - Barn ska vara efterlängtade.

Jag är vid min ålder totalt ointresserad och är inte alls sugen på barn. Jag är också medveten om att den biologiska klockan tickar för fullt, men jag kan fortfarande inte se mig med barn. Däremot vet jag att man aldrig ska säga aldrig.
Om jag en dag fall skulle ledsna på att jobba, träffa vänner och uppskatta den totala friheten jag har så kanske barn blir aktuellt. Men det behövs two to tango, som det heter. Tänk dig scenariot att jag skulle ha villa, Volvo, hund och två barn inom några år. För mig känns det lika långt bort som landet Narnia just nu…