fredag 27 maj 2011

IT´S MY LIFE. REMEMBER THAT WHEN YOU TALK ABOUT IT.

För ett litet tag sedan satt jag och skrev på en artikel om min bipolära sjukdom. Jag hade bestämt mig att jag ville publicera den för att skapa en förståelse kring fördomar mot psykisk ohälsa. Artikeln gick ganska fort att skriva, den blev klar på mindre än en kväll.


Jag mejlade den till flera tidningar och fick napp direkt av flera tidningar men valde ett samarbete med Amelia. De hade blivit stormförtjusta i texten och undrade om de fick göra ett reportage om mig. Just då, hade jag tänkt mig att tjäna en extra slant så jag funderade… i ungefär ett par minuter. Syftet var det samma i vilket fall och jag tackade ja. I samma stund erbjöd sig Amelia att trycka en text ur min bok jag skriver på som skulle vara med i tidningen. Dock p.g.a. platsbrist bestämde vi oss för att lägga den på hemsidan istället.


Jag bestämde mig ganska snart för att intervjun skulle vara så öppen som möjligt. Det skamsna, fula och skulden i t.ex. en manisk episod med många manliga ligg, skulle läggas ut på bordet. Folk skulle få veta att allt det där förvirrande i depressionen, att jag legat i sängen i och stirrat i väggen i dagar, suttit på dusch golvet och gråtit i timmar eller att jag var på väg att ta självmord, att självmord inte är fegt utan en sjukdom. Allt det där som bipolära människor skäms för.


Jag tillhör en av dem som inte skäms eller känner skuld alls idag. Jag har bearbetat mycket i terapi och i och med det accepterat det jag gjort och vem jag är. Utöver det har jag accepterat att jag lever MED bipolär sjukdom. Att leva MED innebär att jag tar sjukdomen i handen och går med den. I stället för att stånga mig blodig mot det jag mår dåligt av så samsas jag med sjukdomen så gott det går. För utan acceptans så går det inte, oavsett som anhörig eller drabbad.

Man kategoriserar oss som ”psykiskt sjuka”. Jag avskyr det uttrycket. Samlar vi ihop patienter med artroser, hjärtfel och hjärntumörer som ”fysiskt sjuka”? Detta fenomen gör att samhället jobbar emot en grupp människor med förtal och fördomar.
Det nya begreppet bipolär sjukdom istället för manodepressivitet är något jag lagt märke till. När jag berättar för någon att jag lever med bipolär sjukdom så frågar de oftast vad det är. När jag säger manodepressiv då backar människorna ett par steg. Jag kan riktigt se hur tankeverksamheten sätter igång hos dem.

Varför gick jag då ut och gjorde det här reportaget för så många läsare?


Jo för att visa att jag är precis som alla andra trots att jag är bipolär. Orden psykiskt sjuk klingar hårdsmält i andras öron. Men jag känner mig inte mer annorlunda än du.


Jag kan inte säga att jag är framme vid ett fullt tillfrisknande, sjukdom är trots allt kronisk, men är en god bit på väg. Och det är absolut en början på resten av mitt liv.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Go Cissi!

Ska köpa tidningen så jag kan läsa artikeln.

Kämpa på gumman! Jag tror att du kan hjälpa många med ditt engagemang.

Kramar "statoil"-Ida

Cecilia Asp sa...

Tack Ida. Värmer att höra

jo sa...

Såg din text på Amelias hemsida men har inte läst artikeln i tidningen. Ville ändå passa på att säga tack för att du valde att publicera. Jag uppskattar all information jag får, men speciellt personliga erfarenheter. Har upplevt dem som mest hjälpsamma trots att sjukdomen är olik för alla. Men tack än en gång, det är inte lätt att hitta ordentlig information om just den här diagnosen!
Ha det fint =)

Cecilia Asp sa...

Elwah; tusen tack. Köp gärna tidningen om du har en anhörig eller liknande sjukdom själv. Det har haglat in mejl o kommentarer på FB till mig som tackat för att jag gått ut med ngt som få förstår..