 |
| En glad Patrick ute i vacker natur |
Ålder: 41 år
Familj: 3 barn
Yrke: Inköpare/Säljare
Intressen: Träning inom alla former
Efter 8 års vänskap och en tid som tickar på har Patricks och min vänskap blivit tätare med åren. Jag tvivlar aldrig någonsin vem jag ska höra av mig till när livet känns svårt. Patrick lär mig att låta saker få ta sin tid och att om jag accepterar min situation och sjukdom kommer jag ha lättare att leva med den. Redan vid första gången vi träffades insåg jag att det var något speciellt med honom, själv kallar jag honom unik. Jag har aldrig mött en människa med hans värderingar och syn på livet. Att presentera Patrick vore för mig helt omöjligt efter allt vi delat men jag kan beskriva honom som otroligt ödmjuk med ett tålamod till himlen och tillbaka.
Den här texten tillsammans med min bok, är mitt sätt att hedra honom när han höll mig i handen under mina svåra år. Det är också tack vare Patrick ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” blev skriven. Han har hela tiden inspirerat mig att publicera mina texter. Framför allt så har Patrick uppmuntrat mig att stå med båda fötterna på jorden. Han är den vännen jag skulle gå igenom eld för, som andra gör för sina barn. Tack vare honom fick jag en andra chans i livet och med den chansen bär jag på värderingar jag aldrig skulle haft om jag inte hade träffat Patrick. Jag lever helt annorlunda idag för Patrick har lärt mig en viktig sak som inte existerade i mitt liv innan jag insjuknade. Och det är, att jag ska lyssna på mitt hjärta…
Här är Patricks berättelse:
Jag träffade Cecilia via Internet eller man kanske ska säga mitt jobb då hon behövde Internet vid sin flytt. Det var för flera år sedan och jag fann snabbt att hon var en snäll tjej och lätt att prata med. Vi umgicks ett tag och sedan rann det väl ut i sanden men vi hade ofta kontakt och chattade på nätet via MSN.
I samband med att hon blev sjuk pratade vi mer och det gjorde att tilliten ökade mellan oss. Hon pratade om sina problem och jag pratade om mina, allt via Internet. När Cecilia var som mest dålig och började prata om att ta sitt liv var det jobbigt att inte känna att jag kunde nå fram i alla lägen och jag hade en känsla av maktlöshet. Allt var så mörkt i hennes värld, det fanns inga ljuspunkter. Jag chattade med henne långt in på nätterna för att hon skulle ta igenom sig sina tankar. Sedan bad jag henne lägga sig och sova och logga in dagen efter så jag visste att hon fanns där.
Jag fanns hela tiden för henne så hon hade någon att prata med. Jag tror inte vår kontakt hade varit lika nära om inte Cecilia insjuknat, men det är bara vad jag tror. Den hade i alla fall inte varit lika intensiv. När hon blev bättre hjälpte jag henne ekonomiskt att åka på en skrivarkurs i Venedig. Jag vet att hon brinner för sitt skrivande. Hon mådde bättre då och jag kände att sjukdomen gett henne en osäkerhet och jag tyckte att hon behövde ett miljöombyte. Med ny miljö och sitt skrivande kanske osäkerheten skulle lägga sig något.
För att Cecilia skulle komma framåt tyckte jag att hon skulle jobba med sitt kontrollbehov och ta en dag i taget, att låta saker ta sin tid.
Jag märker när hon har ett hypomaniskt eller början på maniskt skov. Sms:en kommer tätare, blir flera och det blir mycket missförstånd mellan oss. Cecilia blir då också mer krävande. Idag förstår jag sjukdomen bättre och kan också då förstå varför Cecilia blir så.
När hon blir deprimerad hinner jag inte märka det då hon berättar det själv. Idag har hon inte de självmordstankar som hon plågades av får några år sedan, men då, visst var jag rädd och kollade på nätet för att se vad hon höll på med.
Jag visste inte vad bipolär sjukdom var för något. Det är något Cecilia berättat själv när hon fick diagnosen, om hur det kan vara, så jag vet bara till en viss del hur det fungerar.
| Patrick fortsätter njuta av natur med promenad |
Vår relation går i vågor. Nu har vi haft tät och i princip daglig sms kontakt i närmare ett halvår. Cecilia vet att hon kan höra av sig till mig. Hon säger också att jag har räddat hennes liv men jag ser det inte så. Jag bara fanns där för att hon skulle ha någon att prata med. Kanske förstod jag inte hur allvarligt det var men visst kollade jag till datorn extra många gånger under den perioden. Det jag tror Cecilia har tagit med sig av vår relation är att tänka mer positivt. Jag vill att hon ska tro på sig själv, att hon klarar mer än vad hon tror, bara hon tar det lugnt. Att jag motiverat hennes skrivande och att det finns en morgondag vilket jag också jag sagt till henne, är något jag upplever att hon tagit till sig.
Patricks hälsning till läsarna:
Ta hand om varandra ... alla kan ibland behöva en hjälpande hand.
Tack Patrick för att Du fanns där. Din omtänksamhet och utsträckta hand gjorde att jag klarade av att fortsätta leva!
