MIN bipolära vardag

Mina mediciner och terapi har gjort att jag nått toppen av min bipolära sjukdom. Jag kan skratta högljutt och gråta när jag behöver. Psyket känns stabilt och Cecilia är precis som hon ska vara. Men så kommer det där. Det som kallas överkänslighet. Det tog en vecka att packa upp efter konferensen i Harsa. Min bror fyllde 40 år i helgen och min pappa hamnade på lasarettet, inget allvarligt dock vill jag tillägga. Tre timmar på förmiddagarna går jag min starta eget kurs. Så har den senaste veckan sett ut, men hemma och socialt fungerar ingenting. Energiförlust tydligen trots att jag mår bra men är trött. En ekvation som inte går ihop för mig…

När jag har kommit hem så försvinner allt det där jag är sugen på att göra. Lägenheten är ett andra världskrig. Maten fungerar inte utan jag växer i midjeomfång av mina kakor och annat jag äter. All energi jag fått på till exempel utbildningen är bortblåst. Jag kan inte förstå hur energin bara kan dö ut? Jag mår ju toppen i övrigt. Om jag sviktade i hälsan så skulle jag förstå men jag har till och med sovit bra hela veckan. Jag har inget som oroar mig psykiskt utan har lärt mig hantera saker. Det känns alltså lugnt i knoppen.

Det kliar i fingrarna att få städa upp min svinstia för att städa tycker jag är helt okej. Min bästa vän har jag inte sett röken av för jag får ställa in träffar vilket hon alltid förstår. Jag tvättade i veckan men tvätten är inte upplockad. Grejer ligger i hela lägenheten och det är hårigt efter min Hårisar (katter). Detta kan också stressa mig. Jag behöver ha en ”klar” lägenhet för att börja på mina rutiner igen och försöka komma tillbaka. Jag har försökt i 1,5 år nu. Jag är definitivt inte pedant men jag vill inte ha detta leverne hemma. Det ska vara ro runt i kring mig.

Det är så frustrerande att må bra men energin är borta. Arvid kallade det överkänslighet. Något vi bipolära har mycket mer av än andra. Men jag kan inte förstå när jag känner mig bra hur detta kan uppstå? Hur kan jag vara överkänslig?  Kan någon berätta varför?