Crach, Boom, Bang?

-         Du ser trött ut, säger mamma.

-         Ja, morrar jag och spänner ögonen i henne.

Hon vet varför, vi pratar om det varje dag. Klart jag är trött. Jag är totalt utpumpad på energi och livskvalité på fritiden är noll. Inga sömntabletter hjälper och jag kämpar med all min kraft på att få rutiner igen. I två år har jag varit sjukskriven…igen. Det som från början bara skulle vara tre dagar. Inte ens sömnspecialisten kunde hjälpa mig och nu är jag pressad av de få människor jag har kvar kring mig. ”Jag vill bara få dig med ut…”  Men hallå, tror du jag sitter här för skoj skull? Tror du att jag vill ha det så här? ”Ta en promenad” När jag väl är hemma från skolan som varat tre timmar och jag sovit ungefär lika mycket på natten, tror du att jag orkar med en promenad då?

Jag är rädd att jag börjar bli bitter. Bitter över min livssituation och frustrerad att jag inte kan göra mer än det jag kämpar för just nu.

-         Cecilia, det kan ta år innan du får ordning på det här. Du sov dåligt redan som barn, säger mamma.

Ja men tjenare, tack för den liksom.

Ständigt frestas mitt tålamod till att få en vanlig vardag. För dig är det naturligt att gå upp med barnen, jobba heltid och klämma ett träningspass på kvällen. Kanske åker några maskiner tvätt på också. Jag tvättade nyss, jag är inte glad. Jag är bara trött och behöver duscha men vet att jag får vara flottig i håret imorgon för jag orkar inte.

Mamma och jag försöker hitta lösningar, hon är bäst min powermother. Pappa, min Big Daddy, ringer jag till på sena kvällar och bara prata om vad som helst i en timme. Det är det enda sociala liv jag har nu men jag är tacksam för att de finns där. Vart vore jag utan mina föräldrar? Jag har tagit mig igenom värre saker än det här som självmordstankar m.m.

Ofta har jag varit glad över min sjukdom och det är jag nog fortfarande. Det låter banalt och konstigt men jag ser livet ur ett helt annat perspektiv idag. Det var ingen livskris jag gick igenom. Det var ett rent helvete.

Mamma, pappa och Patrick stod starka vid min sida och bidrog på olika sätt. Mamma var den som försökte få mig att äta till exempel. Pappa var den som kom med godis och dricka sen såg vi på tv i lugn och ro. Patrick var den jag skrek åt, förbannade och grät samtidigt. Att han har tagit hela den biten och mycket mer gör att jag sitter här idag. Även om mamma och pappa alltid fanns där så har de aldrig hunnit fram om inte Patrick pratat in mig på andra tankar med sömntablettshögen låg på skrivbordet. Det var bara att svälja och jag var så redo, mer än redo. Men av någon anledning fick Patrick in mig på ett annat spår. Jag vet inte hur han gjorde men han lyckades.

Men idag är det bara så, jag är bitter, ledsen och arg över att den här jävla sjukdomen valde mig av någon konstig anledning som jag inte förstår. I morgon så har humöret säkert skiftat till något annat. Eller så kanske det är en mildare depression på ingång…