Dina fördomar och uppmaningar är inte välkomna!

En kvinna frågar vad bipolär sjukdom är för något. Det är en vanlig fråga jag ofta får.  Jag förklarar att det är en blandning mellan mani och depression. Hon ser frågade på mig. Jag fortsätter och säger att det är ett annat ord för manodepressiv. Hon backar två steg, ler mot mig och svarar att det nog inte är så jobbigt. Jag ser på henne med en oförstående blick och går därifrån. Inte så farligt? Det är en kronisk och dödlig sjukdom. Den är en besvärlig sjukdom att leva med och det känns som jag aldrig kan känna mig trygg innan ett insjuknande. Inte så jobbigt?

Det här är min vardag som lever med bipolär sjukdom. När jag använder ordet manodepressiv sjukdom blir personen rädd och backar. För att skyla det spricker de upp i ett leende med ord om att det inte är så jobbigt. Försvarsmekanism? Okunskap? Kalla det vad du vill men det är sorgligt att vi år 2012 lever med sådana fördomar.

Jag har levt med diagnosen i några år nu och jag är en stark människa så fördomarna bekommer mig inte. Jag tror det beror på att jag accepterat min diagnos. Men jag har folk runt mig som verkligen lider av det. Några få ord kan få dem att gråta i dagar eller veckor. Orden sitter inpräntat i hela deras själar. Visst gör det så även på mig ibland, jag är ingen superkvinna men jag vet vem jag är – Cecilia. Jag är inte bipolär sjukdom.

Vi kan ta oss tillbaka till 60- eller 70-talet där människor levde inlåsta i tvångströja, bespottade på människor eller ligger fastbänd i bältesanordningar i dagar utan mat. Jag tror de bilderna finns kvar i människor. Ingen har lyckats se hur långt vi faktiskt kommit i utvecklingen. Eller är det så att många är så trångsynta att de inte vill se?. På den tiden har jag förmodligen inte kunnat sörja för min egen person men idag på grund av mina mediciner så kan jag leva ett helt normalt liv och även arbeta.

Utöver fördomarna kommer de uppmanade och icke önskvärda råden. Man vill gärna tala om hur jag ska leva och göra för att må bra. Jag behöver dem inte. Det har gått så långt tid att jag vet hur jag ska hantera min sjukdom. Och behöver jag hjälp har jag både anhöriga och psykiatrin att tillgå. Jag talar inte om för en frisk människa att hon borde ta en promenad varje dag eller försöka laga lite mat, varför ska hon ha rätten att pracka på mig sina uppmaningar?

Jag har bemött fördomar som till exempel att en psykisk sjuk person inte kan arbeta. Problemet är att det är svårt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Att vara psykisk sjuk skulle vara ett tecken på svaghet, att det drabbar bara andra eller att man är mindre begåvad är andra myter. Vem som helst kan bli psykisk sjuk, de största forskarna och kulturpersonligheter är psykiska sjuka för att nämna några.

Vart fjärde svensk är sjuk i psykisk ohälsa ändå talar vi inte om det. Kunskap är nyckeln till förståelse. Ju mer jag lär mig själv om hjärnan och våra beteendemönster desto mer förstår jag, både om mig själv och om andra.

Om jag sitter på en buss och personen bredvid stinker svett. Då tänker jag inte längre att personen i fråga är äcklig. Han kanske är precis om många andra med psykisk ohälsa, att inte han ens orkar ta sig in i duschen. Sedan blir jag glad över att han klarar sitta på bussen och ta sig dit han ska. Det låter jättekonstigt i andras öron. Men att duscha kan vara att bestiga ett berg. Att ta bussen till stan eller en vän kan ändå fungera. Det är så den psykiska ohälsan kan yttra sig.

För mig är det viktigt att tänka positivt, något som inte går i mina skov, men annars är jag noga med det till exempel; I min Oscarsnominerade karaktär har jag en egen affärsverksamhet i självhjälpsbranschen och tecknat ett idolporträtt av mig själv i geni.