En kvinna frågar vad bipolär sjukdom är för något. Det är en vanlig
fråga jag ofta får. Jag förklarar att
det är en blandning mellan mani och depression. Hon ser frågade på mig. Jag
fortsätter och säger att det är ett annat ord för manodepressiv. Hon backar två
steg, ler mot mig och svarar att det nog inte är så jobbigt. Jag ser på henne
med en oförstående blick och går därifrån. Inte så farligt? Det är en kronisk
och dödlig sjukdom. Den är en besvärlig sjukdom att leva med och det känns som
jag aldrig kan känna mig trygg innan ett insjuknande. Inte så jobbigt?
Det här är min vardag som lever med
bipolär sjukdom. När jag använder ordet manodepressiv sjukdom blir personen
rädd och backar. För att skyla det spricker de upp i ett leende med ord om att
det inte är så jobbigt. Försvarsmekanism? Okunskap? Kalla det vad du vill men
det är sorgligt att vi år 2012 lever med sådana fördomar.
Jag har levt med diagnosen i några
år nu och jag är en stark människa så fördomarna bekommer mig inte. Jag tror
det beror på att jag accepterat min diagnos. Men jag har folk runt mig som
verkligen lider av det. Några få ord kan få dem att gråta i dagar eller veckor.
Orden sitter inpräntat i hela deras själar. Visst gör det så även på mig
ibland, jag är ingen superkvinna men jag vet vem jag är – Cecilia. Jag är inte
bipolär sjukdom.
Vi kan ta oss tillbaka till 60-
eller 70-talet där människor levde inlåsta i tvångströja, bespottade på
människor eller ligger fastbänd i bältesanordningar i dagar utan mat. Jag tror
de bilderna finns kvar i människor. Ingen har lyckats se hur långt vi faktiskt
kommit i utvecklingen. Eller är det så att många är så trångsynta att de inte
vill se?. På den tiden har jag förmodligen inte kunnat sörja för min egen
person men idag på grund av mina mediciner så kan jag leva ett helt normalt liv
och även arbeta.
Utöver fördomarna kommer de
uppmanade och icke önskvärda råden. Man vill gärna tala om hur jag ska leva och
göra för att må bra. Jag behöver dem inte. Det har gått så långt tid att jag
vet hur jag ska hantera min sjukdom. Och behöver jag hjälp har jag både
anhöriga och psykiatrin att tillgå. Jag talar inte om för en frisk människa att
hon borde ta en promenad varje dag eller försöka laga lite mat, varför ska hon
ha rätten att pracka på mig sina uppmaningar?
Jag har bemött fördomar som till exempel att en
psykisk sjuk person inte kan arbeta. Problemet är att det är svårt för oss att
komma in på arbetsmarknaden. Att vara psykisk sjuk skulle vara ett tecken på
svaghet, att det drabbar bara andra eller att man är mindre begåvad är andra
myter. Vem som helst kan bli psykisk sjuk, de största forskarna och
kulturpersonligheter är psykiska sjuka för att nämna några.
Vart fjärde svensk är sjuk i psykisk ohälsa ändå
talar vi inte om det. Kunskap är nyckeln till förståelse. Ju mer jag lär mig
själv om hjärnan och våra beteendemönster desto mer förstår jag, både om mig
själv och om andra.
Om jag sitter på en buss och
personen bredvid stinker svett. Då tänker jag inte längre att personen i fråga
är äcklig. Han kanske är precis om många andra med psykisk ohälsa, att inte han
ens orkar ta sig in i duschen. Sedan blir jag glad över att han klarar sitta på
bussen och ta sig dit han ska. Det låter jättekonstigt i andras öron. Men att
duscha kan vara att bestiga ett berg. Att ta bussen till stan eller en vän kan
ändå fungera. Det är så den psykiska ohälsan kan yttra sig.
För mig är det viktigt att tänka
positivt, något som inte går i mina skov, men annars är jag noga med det till
exempel; I min Oscarsnominerade karaktär har jag en egen affärsverksamhet i
självhjälpsbranschen och tecknat ett idolporträtt av mig själv i geni.
1 kommentar:
Bra inlägg. Håller helt med dig. Har alltid mött fördomar vad gäller min dotters sjukdom, när jag själv fick cancer så var det ingen konst att prata om och hur mkt stöd som helst. Det är märkligt som du säger att vi idag, 2012, fortfarande har så mkt fördomar. Därför är det bra att det finns bloggar som din tex som upplyser och visar hur det verkligen är. Tack för ditt besök och tips om din blogg.
Kram Ulrika
Skicka en kommentar