DÖDEN, DÖDEN, LIVET?

DÖDEN, DÖDEN, LIVET?
(med tanke på programmet med bland annat Kristian Gidlund nyss, tv 2)

Det har blivit ganska många långa inlägg i dagarna. Är inne i en kreativt process både i tankar, skrivandet och livet. Mitt skrivande föds på nytt varje gång vid dessa tillfällen.

Att se "Döden, döden, döden" nyss på SVT ger mig dystra tankar, spruckna tankar, glada tankar, delade tankar. Att orättvist se på hur yngre människor än mig själv inte fått leva sitt liv fullt ut. Att få ett dödsbesked, hur det är att vara läkare i en sådan situation. Det är en klyscha men jag står fast vid att många friska människor tar sina liv för givet. Ge din partner en extra kram, lek med dina barn mer än att vara på jobbet och hur vuxen du än blir är du alltid någons barn. Glöm inte det!

Att själv leva med en kronisk sjukdom, som har en stor dödssiffra dvs en fjärdedel, har definitivt gjort mig tacksammare och ödmjukare mot livet, mot mina anhöriga, vänner, mina djur och allt därtill. Jag kan ärligt uttrycka att jag själv varit nära att göra det som andra ser som "fegt", att avsluta mitt eget liv. Det människor inte förstår är att det är en del av sjukdomen och jag är inte rädd att prata om det, som de flesta vänder ryggen till.

Min sjukdom har gett mig mer än den tagit, hur jobbigt jag än har det och det inser jag varje gång jag klivit ur ett insjuknande/skov. Det är ett privilegium att sitta här idag vilket många inte har sett eller förstått hur nära det varit till andra sidan. Det kan jag tacka mina katter Selma & Foppa, min mamma Kristina, pappa Bengt, min bästa vän Malin, min dåvarande pojkvän och bästa vän Kim, min egen Catmother Sophia och Patrick. Det är dom, endast dom,  (plus mediciner) som gör att jag finns kvar. Jag är så tacksam så ord finns inte att ge dem så det räcker.

Idag har jag format en egen form av andlighet i mitt liv. Jag är inte religiös men när jag har ifrågasatt livet så starkt så ville jag ha svar. Jag tror på ett liv efter döden, jag har till och med upplevt den, sett den. Jag följer min egen andlighet som inte är format efter en Gud utan mina egna ramar, önskemål och strävan i livet. Jag gör på mitt sätt. Det är en oerhörd tröst att kunna känna så, att ha den bilden och därför inte vara rädd för döden som jag varit förut.

Jag finns här. Jag står kvar. Jag kämpar, har det mycket jobbigare än andra men är också otroligt mer privilegierad än många. Jag vet att det kommer vara så i resten av mitt liv. Jag har accepterat det. Ibland kräks jag på det hela, andra gånger uppskattar jag MIG mycket mer.

Jag är bara så oerhört tacksam att mitt inre krig inuti, det vann inte. Jag är här och lever i allra största grad. Får 9 år sen fanns det inte en möjlighet till att arbeta, idag kan jag arbeta halvtid. De få jag har kvar i mitt liv, de är dom som gäller. Dom som finns när det behövs. Min andliga sida får mig att kämpa, min Selma får mig att känna kärlek och vad resten av livet har att erbjuda? Det har jag inte en aning om men jag vet bara att det kommer bli otroligt spännande...

Keep smiling and follow me folks! Kärlek och hyllning till livet!

MINNEN I LÅGOR

Jag har alldeles för mycket tid att tänka på, men ibland kan det ge  resultat. Idag dök jag ner i en gamla kista med dagböcker. Minnen jag inte borde ha, relationer jag inte borde haft. Inga saker jag går och tänker på ofta men ändå finns de i huvudets arkiv som en sammanfattning.

Självdestruktiva relationer. Något jag är erfarenhetsexpert på. Inte så att jag kan påstå att alla jag haft varit dåliga men i avrundning så har jag gett 110% för att förhållandet ska utvecklas och gå i rätt riktning medan motparten gett max 80%. Man kan säga att det blir slagsida i båten.

Detsamma gäller förstås i vänskapsrelationer. Jag har varit lika törstig där. Om motparten aldrig ger lika mycket så är det ju ganska självklart att båten kommer att gå på grund.

Exen. De som kom och de som gick. De man förlitade sig på men svek. Många förstår sig inte på det här med att vara vän med sitt ex. Själv förstår jag mig inte på dem som inte är det. Varför ska jag inte kunna vara vän med något jag älskat högt och delat så mycket med? Kanske har jag den inställningen för jag ser hur mina föräldrar gör. De firar fortfarande jul ihop och vi har olika slags träffar. Att mamma och pappa är under samma tak är lika mycket en självklarhet som när de skildes på min 13-årsdag som nu när jag fyller 38 år och de skulle inte "behöva" umgås för "barnens skull". De umgås för att de är vänner.

Min självdestruktiva ådra har jag inte ärvt från någon. Jag har på något sätt skapat den själv. Dessto mer någon sviker mig, dessto mer springer jag efter och försöker laga. Patetiskt. Allra helst i kärleksrelationer för det slutar iaf alltid med att jag är den som bryter upp.

Jag behöver inte ha de här minnena på pränt. Vissa saker behöver inte återupplevas om man så läser det sällan. Ställer en plåtburk på balkongen. River ut sida för sida som jag nästa får kväljningar av mitt beetende och deras svek. Allt från tonåren och uppåt till vuxen ålder. Borde jag inte lärt mig bättre? Tar en tändsticka och tänder på. Elden luktar mysigt och minnena slukas sakta upp till aska.
Resten som finns i huvudet läggs i arkivet "onödigt vetande".

Jag ser på de blad som jag sparat. Glada och roliga saker. Kanske borde jag göra ett roligt kollage av dem? De som inte är privata liksom? Jag avvaktar nog. Just nu har jag plöjt undan en massa skit och minnen som kommer blekas och aldrig kan dyka upp igen. Som skribent är det svårt att "sudda". Den här var den bästa maj-november-brasa någonsin.

De ex som finns i min mobiltelefon är dom som finnas i mitt liv. Det är dom jag kan räkna med. Om jag någonsin blir förälskad igen kommer jag försiktigt doppa tån i vattnet och känna på graderna om det verkligen är värt att bada eller inte...